Historietter/En kopp te

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  SPLEEN Historietter
av Hjalmar Söderberg

EN KOPP TE
KRONÄRTSKOCKAN  →


[ 77 ]

EN KOPP TE


DET sägs, att man i England kan riskera en god del af sitt sociala anseende genom att dricka brännvin eller därmed jämförliga drycker offentligt. Nå, hvart land har sina seder. Jag råkade i går afton tämligen illa ut med anledning af att jag ville dricka en kopp te på kafé ... ja, det kan ju vara likgiltigt hvad det var för ett kafé.

[ 78 ]Saken är den, att jag för närvarande är sysselsatt med att lägga sista handen vid en roman i två delar, i hvilken jag kommer att afslöja humbugen i hela det moderna samhällslifvet. Det är bara sista kapitlet som fattas, och jag hade just föresatt mig att skrifva det i går. Jag steg alltså upp klockan åtta på morgonen, satte mig brännande af diktarefeber vid skrifbordet i bara skjortan och började: »Oktoberskymningen bredde sig allt tätare öfver staden, medan höstregnet...» Längre hade jag icke hunnit, då det ringde i min telefon. Det var en af mina vänner, som ville låna pengar — en bagatell, ett par hundra kronor — men han behöfde dem strax. Jag kunde naturligtvis icke säga nej, och då jag icke för tillfället hade någon att skicka, måste jag gå själf. Jag gick alltså — och på hemvägen, just utanför min port, träffade jag en annan af mina vänner, som [ 79 ]var sysselsatt med att fara omkring i droska och bilda ett bolag och som frågade mig om jag hade lust att öfvertaga posten som kassadirektör. Jag ville icke säga nej så där utan vidare, det hade ju sett ovänligt ut; jag gick därför att börja med in på att äta frukost med honom för att resonera vidare om saken. Först åto vi frukost alltså, och därefter började vi resonera. Klockan hade blifvit två på dagen, och vi voro just nära att komma till ett definitivt resultat, då min jungfru, som på något outransakligt sätt hade fått spaning på min vistelseort, kom inrusande och berättade, att min svärmor låg för döden. Min svärmor bor på Kungsholmen; jag tog alltså en droska och körde dit. Mycket riktigt, min svärmor låg verkligen för döden; men hon dog inte förr än vid sextiden. Ändtligen kunde jag alltså få komma hem och skrifva färdig min roman... Men se: på Jakobs [ 80 ]torg stannade jag som vanligt utanför Silvanders för att se på ett nytt slags handskar, och då jag vände mig om för att fortsätta hemåt, stod jag ansikte mot ansikte med en tredje af mina vänner, en man som var trött på att bilda bolag och hellre ville spela schack. Han frågade mig alltså om jag ville dricka whisky och spela schack. »Tacka tusan för det,» svarade jag utan betänkande, ty jag hade helt och hållet glömt bort min roman, och då jag i nästa ögonblick erinrade mig den på nytt, hade jag ju redan sagt ja och kunde icke ändra mig — det skulle ha gjort ett karaktärslöst intryck. Alltså följdes vi åt hem till honom och drucko whisky och spelade schack till klockan elfva. Då sade jag god natt och gick hem med den orubbliga föresatsen att skrifva färdig min roman — och nu börjar historien.

Hör nu på:

[ 81 ]Jag hade ungefär tio minuters väg hem. Då jag hade gått halfva vägen, märkte jag att jag var trött och en smula sömnig och gjorde ofrivilligt den reflexionen, att det förmodligen inte skulle gå bra att skrifva, om jag gick hem och satte mig vid skrifbordet sådan jag var.

»Här till höger ligger en liten treflig kafé-restaurant,» sade jag till mig själf. »Om jag går in där och dricker en stor kopp full med starkt te och sedan går hem och skrifver, kommer slutkapitlet i min roman att bli storartadt.»

Jag gick alltså in.

I kaféet satt svenska folket som vanligt och drack punsch.

Ett enda litet bord var ledigt, och det stod midt i salen. Där slog jag mig ned.

»Får jag en kopp te,» sade jag till en af uppasserskorna.

Det blef alldeles tyst i salen. Rundt [ 82 ]omkring satt svenska folket med tjocka magar och rosiga kinder och drack punsch; och med regelbundna mellanrum stötte det glasen tillsamman och sade: nu tar vi en bottenfock!

Men då jag begärde en kopp te, blef det alldeles tyst i rummet.

»En kopp te?» frågade uppasserskan med ett osäkert tonfall.

»Ja,» svarade jag, »en kopp te!»

»Skall det bara vara te? Skall det inte vara smör och bröd? Och brännvin och öl? Och punsch?»

»Nej tack,» svarade jag vänligt. »Jag vill bara ha en kopp te.»

»Det skall bli,» svarade uppasserskan.

Man stirrade på mig från alla håll. På en hel minut var det ingen, som tog en bottenfock.

Man talade om mig rundt omkring, och jag hörde en del af hvad som sades.

[ 83 ]»Det är en tokig utländing,» sade en.

»Fy fan, så mycket hyckleri och skoj det finns nu för tiden,» sade en annan.

»Han är full och vill bli nykter,» sade en tredje.

»Hur kan man vilja bli nykter, när man är full,» sade en fjärde.

Uppasserskan kom med mitt te.

Jag betalade strax och gaf henne en krona i drickspengar för att hon inte skulle tro, att jag drack te därför att jag icke hade råd att dricka punsch.

Men jag kom aldrig i tillfälle att dricka ur detta te. Jag satt helt tyst och fredligt och rörde i det och försökte genom hela mitt uppförande göra klart för mina grannar, att jag icke ville dem något ondt — då en gammal uppsalakamrat, som jag icke hade sett på femton år, med ens stod framför mig och stirrade med stela ögon på mig och min tekopp.

[ 84 ]»Är det verkligen du?» sade han upprörd. »Och du tänker dricka den där smörjan?»

»Ja,» svarade jag blygt.

»Jaså, dit har det alltså gått med dig till sist. Det var ruskigt!»

Jag trodde att han skämtade och försökte svara något i samma ton.

»Jag tror du försöker göra dig kvick,» svarade min gamle kamrat.

Och nu först märkte jag, att han var full som en katt.

Utan omsvep anförtrodde han mig därefter, att han ända från första stunden af vår bekantskap aldrig hade kunnat tåla mig. Han hade strax insett att jag var en humbug, eller, om jag ville att han skulle uttrycka sig tydligare, en fähund. Han hade alltid längtat efter ett passande tillfälle att få säga mig det; och nu var det sagdt!

Min gamle kamrat hade talat upp sig mer och mer; till slut skrek han så [ 85 ]att det hördes öfver hela salen. Alla lyssnade förtjusta, och källarmästaren kom fram i dörren. Det var en stor, rödbrusig karl.

»Hvad är det fråga om?» sade han med ett visst hot i rösten och såg sig omkring i församlingen.

Då pekade alla på mig och sade i korus:

»Det är den där herrn, som sitter och är oförskämd!»

I nästa ögonblick befann jag mig på gatan, och hvad min roman beträffar, så ämnar jag skrifva den färdig i dag.