Historietter/Spleen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  SKUGGAN Historietter
av Hjalmar Söderberg

SPLEEN
EN KOPP TE  →


[ 69 ]

SPLEEN


MITT lif har drömmens skumma och sällsamt förvirrade färg.

De första lyktorna började redan glimma, då jag i går afton lämnade min boning efter att hela dagen ha grubblat öfver lifvets gåta. Förtviflad öfver att icke finna någon lösning, sade jag till mig själf: du dåre, som nöter bort din dag med fruktlöst grubbel öfver det, som [ 70 ]du helt säkert icke skulle blifva lyckligare af att veta — och riktade i stället mina ansträngningar på ett schackproblem i fyra drag. Men då mitt skarpsinne visade sig otillräckligt äfven för detta, slungade jag schackbrädet ut genom fönstret i hufvudet på en gammal man med träben, för hvilken döden endast var en välgärning, och kastade mig därefter ut i världsvimlet, föraktande mig själf.

Kvällen var varm och klar och underbart stilla. Midt öfver slottet stod månen rund som en gammal präst, gulröd och sagolikt stor. Ljudet af människornas steg mot gatläggningen liknade pickandet af tusen ur och kommo mig att rysa till vid tanken på den snabbhet, med hvilken sekunderna runno bort ur mina händer ... En spårvagn ilade förbi: jag kastade mig upp i den och åkte ringlinien rundt några gånger. Denna förströelse har nämligen en [ 71 ]sällsam förmåga att skingra mitt svårmod: hela världen synes mig gå rundt som en karusell, och då jag var barn och åkte på karusell, kunde jag aldrig hålla mig för skratt. Så gick det också nu, jag hade knappast åkt tre hvarf på ringlinien, förr än jag började gapskratta alldeles högt.

»God afton,» sade en röst tätt inpå mig, och ett ansikte vände sig om från bänken närmast framför mig, ett blekt och långt ansikte, som jag förgäfves ansträngde mig att känna igen. »Jag känner igen er på ert skratt,» fortsatte han. »Ni skrattade alldeles på samma sätt på min mosters begrafning för sju år sedan, då prästen tolkade min och de andra arfvingarnas sorg. Ni narrade oss att skratta allesamman, prästen också, och troligtvis också min moster. Ni har ett gladt lynne.»

»Ja,» svarade jag höfligt, »jag har [ 72 ]ett mycket gladt lynne. Och ni själf, kära herre?»

»Ack, låt oss inte tala om mig, jag är en ohjälplig tungus. Det har jag varit ända sedan jag ärfde min moster.»

»Ja, jag vet det,» svarade jag tankspridd.

»Vet ni det?» frågade han och spärrade upp två stora, enfaldiga och melankoliska ögon. »Hvem har sagt er det?»

»Det faller ju af sig själft. Innan er moster dog var ni glad och munter, emedan ni hoppades att hon skulle dö, så att ni kunde fä ärfva henne. Så dog hon, och ni fick ärfva henne, och nu har ni inga flera mostrar som ni kan få ärfva. Alltså har ni ingenting att hoppas på vidare, och därför är ni ledsen. Det är ju så enkelt.»

Den stackars mannen stirrade nu icke blott med ögonen utan äfven med munnen. Hela hans själ stirrade mig till mötes genom tre enorma gluggar.

[ 73 ]»Ni har rätt,» svarade han slutligen. Ni har gifvit ord åt hvad jag länge har anat. Tack, hjärtligt tack.»

Han skakade min hand med rörelse och fortsatte:

»Ni har vältat en sten från mitt bröst. Ingenting är obehagligare än att känna sig svårmodig utan att veta hvarför. Men nu är det öfver, och ni har gjort mig en stor tjänst. Låt oss nu göra sällskap ut och supera.»

Detta nya uppslag tilltalade mig ur flera synpunkter. Visserligen kunde jag icke erinra mig mannens namn, men jag har sedan länge lärt mig att se bort från oväsentligheter; och hvad betyder ett namn?

Vi hoppade alltså ned från spårvagnen och upp i en droska och körde i vansinnig karriär bort till ett litet utvärdshus långt ute på landet. I detta idylliska näste fördrefvo vi tiden genom att äta sill, rädisor och färsk potatis [ 74 ]samt genom att dricka norskt brännvin och tre sorters champagne. Därefter hoppade vi ut genom fönstret, medtagande en flaska whisky och något apollinaris; då vi kommo ned, befunno vi oss till vår glädje på ett svagt sluttande plåttak med en härlig utsikt öfver den mest idylliska insjö, kransad af vass och pilar. Vi slogo i hvar sin grogg och fortsatte vårt samtal.

»Ja,» sade jag, »rikedomen är för människan en källa till många bekymmer. Jag hade en gång en vän, som var mycket frusen. Han spelade på hamburgerlotteriet i hopp att vinna en så stor summa pengar, att han kunde köpa sig en pels. Så vann han tre hundra tusen kronor. En så stor vinst kunde icke hållas hemlig: alla hans vänner fingo höra talas om saken och lånade strax så stor del af summan, att han nätt och jämt kunde köpa en pels af oäkta bäfverråtta för återstoden — men det gjorde [ 75 ]han icke. Och hur skulle han ha kunnat göra det? Alla människor visste ju att han hade vunnit sina pengar på lotteri; och det kan ju inte tusan springa omkring på gatorna i en lotteripels!»

»Nej, det är ju alldeles omöjligt.»¨

»Ja visst.»

»Ja-a.»

Vi sutto några ögonblick tysta, hvar och en upptagen af sina egna tankar.

Så med ens reste sig herr Kihlberg (han hade vid det femte glaset af den tredje champagnesorten anförtrott mig att han hette så) med en plötslig glädjeblixt i ögat och frågade mig:

»Hur stor är högsta vinsten i hamburgerlotteriet.?»

»Jag tror att den är antingen fem eller sju hundra tusen,» svarade jag.

»Åtminstone är det fullkomligt säkert att den icke är sex hundra tusen; ty spelvärdarna veta mycket väl, att de udda [ 76 ]talen besitta en makt öfver människans fantasi, som de jämna icke äga.»

»Alltså minst fem hundra tusen,» återtog herr Kihiberg. »Det var endast två hundra tusen kronor jag ärfde efter min moster. Om jag spelar på hamburgerlotteriet kan jag alltså hoppas att få min förmögenhet mer än fördubblad: jag kan hoppas att få ärfva ytterligare en och en half moster. Då har jag ju ännu något att lefva för!»

»Ja visst. Framtiden ler emot er på nytt.»

»Ja, jag kan ännu hoppas. Jag vill spela på hamburgerlotteriet; men om jag vinner? Då är allt förloradt, då återstår mig endast döden!»