Historietter/Historieläraren

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  DUGGREGNET
Historietter
av Hjalmar Söderberg

HISTORIELÄRAREN
REGISTRATORN  →


[ 120 ]

HISTORIELÄRAREN


I KAFÉSOFFAN, vid middagstiden.

Det är tidig skymning, det är vinterskymning. Det snöar vått och det regnar, och den ena krokiga, svarta silhuetten efter den andra glider i middagstimmens oroliga brådska förbi kaféets stora gråblanka ruta, liksom en gång för länge sedan de fantastiska gestalterna i barnkammarens hemgjorda skuggspel af en [ 121 ]osynlig hand fördes fram och åter öfver ett oljadt silkespapper.

Där är den. Hvad han har åldrats på sista tiden.

Där går han; hur länge skall han lyckas hålla affärerna gående?

Och där är hon... Har hon verkligen gjort sig besvär att sminka sig också en sådan dag som denna?

Nyss gick min gamle historielärare förbi, hvithårig, spenslig och krökt. Han är väl nu för länge sedan pensionerad. Hur trådsliten och hopfallen han såg ut. När jag såg honom glida förbi fönstret med krokiga knän och ryggen i vinkel, tyckte jag mig känna hur min egen kropp, liksom påverkad af en hemlighetsfull sympati, var nära att falla ihop som ett knifblad sjunker in i sitt skaft.

Ja, min gamle historielärare... Hvilken djup och respektfull vördnad han ingaf mig, när jag som liten gosse första gången kom till skolan och såg [ 122 ]hans vackra och vänliga hvita hufvud, ty det var hvitt redan då. Och så min förvåning och min löjeblandade missräkning, då jag efter flera år kom upp i de högre klasserna, de klasser där han undervisade, och kom i beröring med honom på nära håll! Ty det fanns ingen lärare i hela skolan, som man vågade skoja med så vildt och så hejdlöst oförsynt som med honom.

Hur hade det gått därhän?

I grund och botten hade det visst alltid varit så. Troligen hade han redan från början varit på det klara med sin oförmåga att injaga fruktan; så ville han då till gengäld göra sig så mycket mera omtyckt. Till medel hade han valt att söka göra sina lektioner så roande och underhållande som möjligt. Han tog föga och ingen notis om lexorna; han berättade anekdoter, ritade karrikatyrer af påfvar och kejsare på svarta taflan och gaf pantomimiska framställningar af [ 123 ]världshistoriens mest spännande episoder. Han ville alltså att man skulle skratta, och det gjorde man också. Hans lektioner blefvo oafbrutna paroxysmer af skratt, men det var icke åt hans kvickheter man skrattade, ty dem förstodo endast få; det var åt hans egen löjlighet. I stället för att vara vår tuktomästare blef han vår hofnarr. Mot honom kunde man tillåta sig allt. Man tog upp stora förråd af kardborrar i klassrummet och förvandlade lektionen till en batalj; och det hjälpte icke, då läraren på det bevekligaste bad, att man åtminstone icke skulle kasta på honom, ty det roligaste och mest spännande var naturligtvis just att kasta på honom, helst om man kunde träffa honom i håret... Och när det en dag blef bekant, att den gamle ungkarlen ämnade gifta sig, satte man under frukostlofvet ihop ett lyckönskningstal på det miserablaste latin, i hvilket förekom åtskilliga absolut otillständiga råd [ 124 ]angående inträdet i det äktenskapliga ståndet, och vid början af nästa historietimme upplästes så detta tal med orubbligt allvar af primus...

Icke ens mot lektorn i grekiska, som var döf och nästan blind, nej icke ens mot en liten löjlig profkandidat hade man vågat tillåta sig något sådant.

Men så var det också det, att han hade dåliga affärer och att det gång på gång kom personer af otrefligt utseende och sökte honom på lärorummet i angelägna ärenden. Och man hade en ständig källa till löje i den gamle lärarens dödliga förskräckelse hvar gång det knackade på dörren och den gosse, som gått ut för att öppna, kom tillbaka med det oundvikliga beskedet:

»Det är en herre därute som vill tala med lektorn.»

Så en dag — å, jag minns den som i går, det var en novemberdag sådan som denna med tidig skymning [ 125 ]och regn och snö — så en dag inträffade det, att det under en och samma historietimme kom två sådana besök, det ena tätt efter det andra. Vår munterhet var obeskriflig, men lektorn syntes nedstämd. Han gjorde ett och annat försök att falla in i sitt vanliga gycklarlynne, men det ville icke lyckas denna dag.

Det började bli långrandigt, man måste hitta på något lustigt.

Med ens reste sig primus — ingen hade denna gång hört någon knackning — och gick för tredje gången ut och öppnade dörren. I nästa ögonblick kom han tillbaka, orubbligt allvarsam:

»Det är en herre därute som vill tala med lektorn.»

Så vände han sig mot oss och blinkade, och vi förstodo genast skämtet. Primus hade så godt hufvud, han var den ende ibland oss som skulle kunnat komma på en sådan idé.

»Kors i Jesu namn!» skrek lektorn [ 126 ]med gråten i halsen och rusade ut i korridoren med rockskörten flaxande om benen.

Det var naturligtvis ingen där.

Men läraren var så blek, när han kom tillbaka. Han gjorde ett fåfängt försök att fortsätta den anekdot han nyss hade börjat; rösten svek honom. Han sjönk maktlös ner i sin gulbetsade karmstol och grät.

Det gick sönder för honom, den gamle mannen; han såg ruinen hota, och så detta... Det brast för honom, det var ingenting annat att göra än att gråta, och han grät.