Historietter/Duggregnet
| ← SYNDENS LÖN |
|
HISTORIELÄRAREN → |
ÅTER är det höst och mörka dagar,
och solen gömmer sig i rymdens
skummaste vrå, för att ingen skall se hur
blek och åldrad och tärd hon blifvit
denna sista tid. Men medan blåsten
hvisslar i fönsterspringorna och regnet
porlar i takrännan och en våt hund
tjuter framför en stängd port där nere på
gatan, och innan höstens första brasa ännu brunnit ned i vår kakelugn, vill
jag berätta er en saga om duggregnet.
Hör nu på:
Den gode guden blef för någon tid sedan så förtörnad öfver människornas dålighet, att han beslöt att straffa dem genom att göra dem ännu dåligare. Allra helst hade han i sin stora godhet velat dränka dem allesamman i en ny syndaflod: han hade icke glömt, hur angenäm den synen var, då allt lefvande förgicks i floden. Men tyvärr, han hade en gång i ett sentimentalt ögonblick lofvat Noak att aldrig göra så mera.
»Hör på, min vän,» sade han därför en dag till djäfvulen. »Du är visserligen icke något helgon, men du har stundom goda idéer, och man kan resonera med dig. Människorna äro dåliga och vilja icke bättra sig. Mitt tålamod, som är oändligt, har nu tagit slut, och jag har beslutat att straffa dem genom att göra dem ännu dåligare. Jag hoppas nämligen, att de då allesamman skola förgöra hvarandra och sig själfva. Det förefaller mig, som om våra intressen — eljes så vidt skilda — här för en gång skulle kunna finna en beröringspunkt; hvilket råd har du att gifva mig?»
Djäfvulen bet eftersinnande i spetsen af sin svans.
»Herre,» svarade han slutligen, »din visdom är lika stor som din godhet. Statistiken utvisar, att det största antalet brott begås om hösten, då dagarna äro mörka och himlen grå och jorden ligger svept i regn och dimma.»
Den gode guden grubblade länge öfver dessa ord.
»Jag förstår,» sade han slutligen. »Ditt råd är godt, och jag vill följa det. Du har goda gåfvor, min vän, men du borde använda dem bättre.»
Djäfvulen log och viftade på svansen, ty han var smickrad och rörd, och därefter haltade han hem.
Men den gode guden sade till sig själf:
»Hädanefter skall det alltid duggregna. Molnen skola aldrig skingras, dimman aldrig lyftas, solen aldrig lysa mer. Och det skall vara skumt och grått till dagarnas ände.»
Och det vardt så.
Paraplymakarna och galoschfabrikanterna gladde sig i början, men det dröjde icke länge, innan löjet stelnade också kring deras läppar. Människorna veta icke, vilken betydelse vackert väder har för dem, förrän de en tid ha nödgats sakna det. De glada blefvo tungsinta. De tungsinta blefvo vansinniga och hängde sig i långa rader eller samlades för att hålla konventiklar. Snart arbetade man icke längre, och nöden blev stor. Brotten tilltogo efter en svindlande skala, fängelserna öfverbefolkades, dårhusen räckte endast till för de kloka. De lefvandes antal aftog, och deras bostäder stodo öfvergifna. Man stadgade dödsstraff på själfmord; ingenting hjälpte.
Mänskligheten, som genom så många generationer drömt och diktat om en evig vår, gick nu sina sista tider till mötes genom en evig höst.
Dag för dag skred förstörelsen fram. Landsändar lades öde, städer föllo i ruiner. På torgen samlades hundarna och tjöto; men i gränderna gick en gammal halt man omkring från hus till hus med en påse på ryggen och samlade själar. Och hvarje kväll haltade han hem med påsen full.
Men en afton haltade han icke hem. Han gick i stället till himmelrikets port och rakt fram till den gode gudens tron. Där stannade han och bugade och sade:
»Herre, du har åldrats på sista tiden. Vi ha åldrats bägge, och det kommer sig däraf, att vi ha så tråkigt. Ack, herre, det var ett dåligt råd jag gaf dig. De synder, som intressera mig, behöfva då och då en smula sol för att trifvas. Se här, du har gjort mig till en usel lumpsamlare!»
Och med dessa ord slängde han sin smutsiga påse mot tronens trappsteg så häftigt, att bandet brast och själarna fladdrade ut. De voro icke svarta, utan grå.
»Det är de sista människornas själar,» sade djäfvulen. »Jag skänker dem åt dig, herre. Men akta dig väl för att begagna dig af dem, om du har för afsikt att skapa en ny värld!»
Blåsten hvisslar i fönsterspringorna,
och regnet porlar i takrännan, och nu är sagan slut. Den som icke har
förstått den kan trösta sig med att det
blir vackert väder i morgon.