Hoppa till innehållet

Holofernes (Sehlstedt 1861)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Lifvets Saga
Samlade Sånger och Visor, Gammalt och Nytt. del 1
av Elias Sehlstedt

Holofernes
Ny födkrok  →


[ 116 ]

Holofernes.


 Holofernes var en man,
 Höll sin mandom uti äro;
 Derför var han en tyrann,
 Liksom männer äro.
Höfvitsman var han, som häfden förtäljer,
Trogen sin konung liksom hans buteljer.
Nebukadnezar, så hette hans kung:
 Sångmö! sjung bragderna, sjung!

 Kungen satt en dag och drack,
 Det var då som nu på modet,
 Ty hos kungar som hos pack
 Ligger det i blodet.
Kungen var vresig: ”Drag ut till bataljer,
Qväs de halsstarriga, sturska kanaljer!”
Skrek han befängt — Holofernes till slut
 Måste hufvudstupa ut.

 Med konseljens krigsbeslut
 Drog alltså i fält barbaren,
 Stötte folken vesterut
 Blodigt i Tartaren.
Tharsus, Damascus och Midians söner
Slog han som mygg, då helt plötsligt han röner
Israels barn, der de larfva i sand,
 Modigt, med vapen i hand.

[ 117 ]

 
 Drog alltså mot dem i fält,
 Se’n han frukosterat hade.
 Vid Bethulia sitt tält
 Slog han upp, och sade:
”Jag skall väl lära de vildhjernor lyda,
Och med karbasen för småbarnen tyda
Tio budorden från Ninive kung” —
 Sångmö! sjung bragderna, sjung!

 Barnen en naturlig skräck
 Hade för Assyriens söner,
 Kröpo in i hvar sin säck,
 Gjorde bot och böner.
Pyntade ner sig med murbruk och aska,
Glömde spektakel och spelbord och flaska;
I templet satt biskop med prost och kaplan,
 Och gret hela da’n.

 Judith var en ärans fru,
 Redig i sitt sätt att tänka.
 Knappast, tror jag, finnes nu
 Sådan katig enka.
Se’n med sin piga hon öfverlagt hade,
Gick hon i templet och talte och sade:
”Vördade män! Om j lipen så här,
 Rakt det åt helvete bär.”

 ”Här ej hjelper att med gråt
 Blöta bibel och postilla;
 Låt oss ej med sorgelåt
 Dag och natt förspilla.

[ 118 ]

Bästa beslut för de Israeliter
Är att slå hufvudet af de banditer:
Jag vill försöka — vårt endaste hopp —
 Offra Holofernes opp.”

 Judith drog sin skrud uppå,
 Prydd med perlor och rubiner,
 Fyllde i en säck också
 Fikon och russiner.
Drog så ur staden, som baraste necken,
Till Holofernes med pigan och säcken,
Fick audiens för sin dejliga mund
 Hos hans excellens på stund.

 I sin gyllne paulun
 Satt han och ett spetsglas hade.
 Då han sigte fick på frun
 Drack han ur och sade:
”Qvinna! hvad tidningar månde du bära?”

Judith.

Se! jag vill hylla din kung och dig lära —

Holofernes (snäsigt).

Lära! hvad då?

Judith.

 Till att intaga sta’n —

Holofernes (artigt).

 Jaså, sitt ner på divan!




[ 119 ]

 
 Den som vill bli mera klok,
 Och är mer än jag nyfiken,
 Läsa kan i Judiths bok
 Hela politiken.
Hör endast här, hur en dag vid buteljen
Furst Holofernes beslöt i konseljen
Fria till Judith, och sedan att ge
 En ofantlig supé.

 Holofernes drack som två,
 Gick att sofva af sig ruset,
 Hela hären sof också —
 Judith släckte ljuset —
Gaf så med svärdet, hans nåd sista knäcken,
Trillade hufvudet ned uti säcken,
Smög sig ur sofvande lägret så glad
 Till sin räddade stad.

 Litet var väl Judith skrämd
 Af den nattligt grymma scenen,
 Fruktan ock för vaknad hämnd
 Satte fart i benen.
Borgen för Israels räddning hon lade
Fram utur säcken för barnen, som glade
Bryggde sig bålar af rack och citron —
 Judith fick lifstidspension.