Samlade sånger och visor/1/Holofernes
| ← Lifvets Saga |
|
Ny födkrok → |
Holofernes.
Holofernes var en man,
Höll sin mandom uti äro;
Derför var han en tyrann,
Liksom männer äro.
Höfvitsman var han, som häfden förtäljer,
Trogen sin konung liksom hans buteljer.
Nebukadnezar, så hette hans kung:
Sångmö! sjung bragderna, sjung!
Kungen satt en dag och drack,
Det var då som nu på modet,
Ty hos kungar som hos pack
Ligger det i blodet.
Kungen var vresig: ”Drag ut till bataljer,
Qväs de halsstarriga, sturska kanaljer!”
Skrek han befängt — Holofernes till slut
Måste hufvudstupa ut.
Med konseljens krigsbeslut
Drog alltså i fält barbaren,
Stötte folken vesterut
Blodigt i Tartaren.
Tharsus, Damascus och Midians söner
Slog han som mygg, då helt plötsligt han röner
Israels barn, der de larfva i sand,
Modigt, med vapen i hand.
Drog alltså mot dem i fält,
Se’n han frukosterat hade.
Vid Bethulia sitt tält
Slog han upp, och sade:
”Jag skall väl lära de vildhjernor lyda,
Och med karbasen för småbarnen tyda
Tio budorden från Ninive kung” —
Sångmö! sjung bragderna, sjung!
Barnen en naturlig skräck
Hade för Assyriens söner,
Kröpo in i hvar sin säck,
Gjorde bot och böner.
Pyntade ner sig med murbruk och aska,
Glömde spektakel och spelbord och flaska;
I templet satt biskop med prost och kaplan,
Och gret hela da’n.
Judith var en ärans fru,
Redig i sitt sätt att tänka.
Knappast, tror jag, finnes nu
Sådan katig enka.
Se’n med sin piga hon öfverlagt hade,
Gick hon i templet och talte och sade:
”Vördade män! Om j lipen så här,
Rakt det åt helvete bär.”
”Här ej hjelper att med gråt
Blöta bibel och postilla;
Låt oss ej med sorgelåt
Dag och natt förspilla.
Bästa beslut för de Israeliter
Är att slå hufvudet af de banditer:
Jag vill försöka — vårt endaste hopp —
Offra Holofernes opp.”
Judith drog sin skrud uppå,
Prydd med perlor och rubiner,
Fyllde i en säck också
Fikon och russiner.
Drog så ur staden, som baraste necken,
Till Holofernes med pigan och säcken,
Fick audiens för sin dejliga mund
Hos hans excellens på stund.
I sin gyllne paulun
Satt han och ett spetsglas hade.
Då han sigte fick på frun
Drack han ur och sade:
”Qvinna! hvad tidningar månde du bära?”
Judith.
Se! jag vill hylla din kung och dig lära —
Holofernes (snäsigt).
Lära! hvad då?
Judith.
Till att intaga sta’n —
Holofernes (artigt).
Jaså, sitt ner på divan!
Den som vill bli mera klok,
Och är mer än jag nyfiken,
Läsa kan i Judiths bok
Hela politiken.
Hör endast här, hur en dag vid buteljen
Furst Holofernes beslöt i konseljen
Fria till Judith, och sedan att ge
En ofantlig supé.
Holofernes drack som två,
Gick att sofva af sig ruset,
Hela hären sof också —
Judith släckte ljuset —
Gaf så med svärdet, hans nåd sista knäcken,
Trillade hufvudet ned uti säcken,
Smög sig ur sofvande lägret så glad
Till sin räddade stad.
Litet var väl Judith skrämd
Af den nattligt grymma scenen,
Fruktan ock för vaknad hämnd
Satte fart i benen.
Borgen för Israels räddning hon lade
Fram utur säcken för barnen, som glade
Bryggde sig bålar af rack och citron —
Judith fick lifstidspension.
