Hvad skall jag bli? (Sånger till Hulda)
| ← Amor Poët |
|
Kyssarne → |
Hvad skall jag bli?
Hvad vill du bli, så frågte pappa,
Och mamma frågte det också;
Då började mitt hjerta klappa,
Än hade jag ej tänkt derpå.
Jag hade tänkt blott på den smärta
Och goda flickan — ej på mer:
Den tanken fyllde upp mitt hjerta,
Och, om jag haft det, ändå fler.
Skall jag bli prest? Gud signe presten!
Nog är hans skänk som lada full,
Men blott en svart koftan för resten,
Som blott är till för syndens skull.
Så länge synden ej vill vika,
Till strids mot den, hvad prester gå!
Men flydde den — de skulle skrika,
Ej längre de behöfdes då.
Till advokat jag icke duger,
Ordryttare är svårt att bli:
Ty se, jag rodnar blott jag ljuger,
Jag allt försökt mig deruti.
Att ha, för hvarje stund man kräfver,
En lögn inpromptu färdig? Nej!
Jag hellre utan syssla lefver,
Men advokat det blir jag ej.
Än hofman då? Nej nej - ack! råden
Mig ej till slikt, jag ej det vill.
På hofvet allt beror af nåden,
Och nådväxt duger jag ej till.
Jag älskar verlden, med de branta
Och fria klippor, pol från pol;
Men icke någon drifhusplanta,
Och icke någon drifhussol!
Nå, krigare? Ja, för att locka
Hvar flicka till att se på mig,
Ty han är statens «bästa docka«
Och ståtlig och hjertridderlig.
Dock nej, jag äger re’n en flicka,
Hon är min lycka, är mitt väl!
Jag på en annan ej vill blicka,
Blott blicka i dess öppna själ.
Der kommer hon, så lätt som vinden:
Hon knappt med foten marken rör;
En himmel glöder genom kinden,
Med tvenne solar ofvanför.
Och nu! — jag vet hvad jag vill blifva,
O ögonblick, att jag det fann!
Kom, flicka, att en kyss mig gifva!
Se, jag vill bli din — man, man, man!