I dalen
|
Aftonvandring → |
I dalen.
Sök dig en liten vrå, sök den i gröna dalen,
Unna ett fogelpar holken vid stugusvalen,
Skåda på barnens lek, var med det lilla rik,
Hör, hur en verldshafsvåg domnar i fredad vik!
Nog har du fått af storm fordom tillräcklig känning,
Pröfvat, som andra fler, qvalets och nöjets bränning:
Refva ditt segel, barn, styr i den lugna hamn!
Granarnas dunkel der bjuder en vänlig famn.
Tag från din hylla ned sånger från gyllne åren,
Öppna Homer, och känn flägt af den unga våren,
Lyssna till Selmas skald, ren som ett barn och öm,
Hör i en sång af Burns sus af en Höglands-ström.
Glöm ej den visdomsskatt åldrige Plato ger oss,
Hör Diotimas röst tolka en himmelsk Eros!
Aldrig det sanna bar fagrare skrud än der,
Der är det visa skönt, tanken en bruddrägt bär.
Glöm dock ej heller, barn, boken för böcker alla!
Djupt ur förborgadt haf alla dess flöden svalla.
Luta, Johannes lik, pannan vid Mästarns bröst:
Der har ditt djupsta qval slutligt sin djupsta tröst.
Detta är verklighet, icke blott flydda minnen!
Vet, ett Bethanien fins än för Mariasinnen!
Hög på Tiberias’ sjö näpser han vågen än,
Än i en ödemark mättar han vandringsmän.
Barn, när kring jordens drag qvällen sin slöja väfver,
Guds majestät i skyn strålar med stjernbokstäfver.
Barn, när kring menskans själ sorgen sin slöja slår,
Ljus med sin stjerneskrift boken för böcker står.
Henne, när dagen dör, vare din forskning egnad,
Somna, när lampan släckts, stilla af henne hägnad!
Henne, när morgon gryr, åter med glädje tag:
Stjerna och sol hon är, ljus både natt och dag.
Flyte din lefnad så, stilla i gröna dalar,
Fjerran från verldens larm, hjerta, som Gud hugsvalar!
Skänk, utan flärd, o barn, lidandets son ett stöd,
Sitt vid den sjukes bädd, bryt åt den arme bröd!
Märker du någon gång fara och hot för handen,
Ser du ett meningskrig tända sig vidt kring landen,
Tala ditt ord bestämdt, räds ej för hatets svall:
Honom, som Gud bekänt, Gud ock bekänna skall.
Dock under stridens brus glöm ej ditt trefna näste,
Laga att hjertat har stadigt sitt bottenfäste,
Evighetssinnet göm midt i den vilda tid,
Göm midt i vintern vår, midt under striden frid!
Trädet i stormens brus böjs, men är säkert rotadt;
Hjertat sin rot ock har, fast af orkanen hotadt.
Hemliga vattendrag hålla det friskt och ungt,
Käns äfven torkan svår, vädret som oftast tungt.
Sök dig en stilla vrå, dock ej så stängd af snåren
Att du ej böljan ser bryta sin is om våren;
Vistas i dalens famn, men vid en vänlig vik!
Hyddan, om än så trång, vare dock utsigtsrik!
Då, när en himmelsk vâr isen för alltid krossar,
Då, när en fjettrad väg bojan för evigt lossar,
Bristande blicken skall långt öfver blånad fjärd
Speja med hopp och se ljus en oändlig verld.