I grönan skog/Kapitel 26
| ← Häxkonster |
|
I frestelse → |
V.
Efter vunnet spel.
Besöket hos Geoffrey förlöpte så angenämt som ett besök kunde förväntas göra, då det gällde den första dagen av en jämnad kärleksväg efter så många hinder. Och sedan kom det en rad av många strålande dagar av samma ostörda lycka. Dick kunde uppvakta henne, när han behagade; hålla sig undan, när han behagade — vilket vill säga aldrig; promenera med henne vid slingrande floder och vattenfall och i höststämningar, till dess daggen och skymningen skickade hem dem. Och så kommo de till Mikaelitiden som var den utsatta tiden för invigande av orgelspelet i Mellstocks kyrka.
Det hände sig då att Dick just den dagen fick ärende bort från Mellstock. En ung kamrat till honom hade dött i lungsot i Charmley, en by i närheten, måndagen förut, och Dick skulle vara med att bära honom till graven för att uppfylla ett gammalt löfte. Då Dick på tisdag gick till skolan för att meddela Fancy denna sak, är det svårt att säga om hans egen missräkning att icke få vara med om hennes triumferande debut som organist var större än hans förargelse över att hans älskling vid detta stora tillfälle skulle berövas nöjet av hans närvaro. Emellertid meddelades underrättelsen. Hon bar det så gott hon kunde icke utan många uttryck av sin ledsnad och sin tydliga känsla av att det hela icke längre betydde något för henne.
Just före klockan elva på söndag gav han sig iväg på sin sorgliga färd. Begravningen skulle äga rum omedelbart efter högmässan, och då han hade nära en mil att gå, då det inte passade för tillfället att åka, måste han nödvändigt börja färden tämligen tidigt. En halvtimme senare skulle ha varit lika bra för honom, men i sista ögonblicket kände han på sig att hans varma åstundan inte kunde hejdas att gå ett stycke omväg i riktning åt skolan i hopp att uppfånga en glimt av sin älskade, då hon begav sig till kyrkan.
Alltså slog han in på en biväg till skolan i stället för att gå tvärs över raka vägen till Charmley och råkade komma fram till hennes dörr just då hans gudinna steg ut.
Om någonsin en kvinna tett sig som en gudom, så var det Fancy Day denna morgon, då hon flöt utför trappstegen till skolan som en ljuvlig dimma av färger skiftande i blått. Med en djärvhet utan motstycke hos folkskolelärarinnor vid denna tid — till en del utan tvivel på grund av sin pappas respektabla kistbotten av kontanter som gjorde hennes yrke till mera nöje än tvång — hade hon rent av lagt sig till med en plymprydd hatt och lagt ned håret som annars var upptornat, så att det nu kransade nacken med sina lösa lockar. Stackars Dick stod slagen med häpnad: han hade aldrig sett henne se så förvirrande vacker ut förr utom på julkvällen då hennes hår befann sig i samma yppiga frihet. Men hans första utbrott av förtjusning följdes av mindre angenäma känslor, så snart hans huvud återfått sin förmåga att tänka redigt.
Fancy hade rodnat — var det av förvirring? Hon hade också ofrivilligt skjutit undan lockarna. Hon hade inte väntat få se honom.
— Fancy, du kände inte genast igen mig i den här begravningskostymen, eller hur?
— God morgon, Dick — nej, jag kände verkligen inte genast igen dig i en så dyster dräkt.
Han såg åter på de svallande lockarna och på hatten.
— Du har aldrig förr varit så förtjusande klädd, käraste.
— Jag tycker om att höra dig säga vackra saker om mig så där, Dick, sade hon och log illmarigt. Det är mat och dryck för en flicka. Ser jag verkligen bra ut?
— Fy skam! det vet du så väl. Kom du ihåg — jag menar kom du inte ihåg att jag skulle vara borta i dag?
— Jo, visst gjorde jag det, Dick; men du vet ju att jag gärna ville se bra ut — förlåt mig.
— Ja, älskling; ja naturligtvis — det finns ingenting att förlåta i det. Nej, jag tänkte bara på att då vi talade i tisdags och onsdags och torsdags och fredags om att jag skulle vara borta i dag och jag var ledsen för det, så sa du, Fancy, att du också var så ledsen och nästan grät och sa att det inte längre var något nöje för dig att vara föremål för allmän uppmärksamhet i kyrkan, eftersom jag inte kunde vara där.
— Min kära vän, det blir ju heller inte så mycket nöje för mig… Men jag har en smula livsglädje, kan jag tänka, sade hon trumpet.
— Även när jag inte har del i den?
Hon såg på honom med ögon fulla av oro och häpnad.
— Jag förstår att du är stött på mig, Dick, och det är därför att den första söndagen jag har lockigt hår och hatt och plym alltsedan jag kom hit råkar vara just den dagen du är borta härifrån och inte tillsammans med mig. Jo, säg att det är så, för så är det! och du tycker att hela den här veckan borde jag ha kommit ihåg att du inte skulle vara här i dag och inte ha brytt mig om att vara prydligare klädd än vanligt. Jo, det gör du, Dick, och det är inte alls snällt av dig!
— Nej, nej, sade Dick i öppen och allvarlig ton. Jag hade inte en så elak tanke om dig. Jag tänkte bara att — om du hade farit din väg, så skulle jag inte ha försökt draga till mig annat folks blickar. Men då är det så att du och jag är olika, helt naturligt.
— Ja, vi kanske är det.
— Vad kommer väl kyrkoherden att säga, Fancy?
— Jag är inte det ringaste rädd för vad han säger! svarade hon stolt. Men han kommer inte att säga något sådant som du tänker, nej, nej.
— Han har nog knappast samvete till att göra det.
— Seså, käre Dick, säg nu att du förlåter mig alldeles, för jag måste gå, sade hon med ett plötsligt utbrott av glädje och dansade ett stycke in i porten. Kom hit min herre — säg att du förlåter mig och så ska du få kyssa mig — du har aldrig gjort det, när jag haft långa lockar, förstår du. Ja, just där du så gärna vill — ja, det får du!
Dick följde henne in i hörnet där han antagligen icke tövade att begagna sig av det erbjudna privilegiet.
— Det var väl en raritet för dig, eller hur? fortsatte hon. Farväl, annars kommer jag för sent. Kom och hälsa på mig i morgon: i kväll blir du nog trött.
Så skildes de åt och Fancy fortsatte till kyrkan. Orgeln stod på ena sidan om koret, tätt intill och under kyrkoherdens ögon, då han stod i predikstolen och likaledes fullt synlig för hela församlingen. Här satte hon sig för första gången på en så framstående plats; hon hade förut hållit till på ett undangömt ställe i sidoskeppet.
— Du store värld — så opassande! Lockar och hatt och plym! sade godsägardöttrarna som antingen hade bara lockigt hår utan hatt och plym eller hatt och plym utan lockigt hår. — Huva är alltid plagget för kyrkan! sade de gamla stadiga fruarna.
Att mr Maybold var medveten om hennes närvaro tätt intill honom under gudstjänsten; att han icke tog alls illa upp hur hon var klädd; att han beundrade henne, det lade hon märke till. Men hon kunde inte se att han älskade henne under denna högmässa, som han aldrig älskat en kvinna förut; att hennes närhet innebar en ny och sällsam njutning för honom; och att han yvdes över hennes musikaliska framgång denna morgon i en stämning som låg helt och hållet bortom en rent prästerlig stolthet över invigningen av en ny tingens ordning.
Det gamla kapellet intog med förödmjukade hjärtan icke längre sina platser på musikläktaren som tillförene — den var nu reserverad för de skolbarn som icke hade sångröst och en lärare — utan voro skingrade på olika ställen i kyrkan med sina hustrur. Då de nu för nästan första gången i sitt liv icke hade något att göra med gudstjänsten, kände de sig alla tafatta, icke längre på sin plats, skrämda och besvärade av sina händer. Formannen hade föreslagit att de skulle hålla sig undan den dagen och gå ut på nötplockning, men farfar William ville inte ett enda ögonblick höra talas om något sådant. — Nej, svarade han i förebrående ton och citerade en vers: ”Ehuru detta har kommit över oss, låt icke våra hjärtan vända sig om eller våra steg gå undan från vägen.”
Så stodo de alltså och sågo på lockarna som ringlade sig kring nacken på deras lyckosamma rival och plymen som svajade, allteftersom hon rörde på huvudet. Efter några ängsliga ansatser och små osäkra ackord blev hennes spel påfallande korrekt och mot slutet fylligt och fritt. Men antingen det nu kom sig av förutfattad mening eller av den mest opartiska känsla, så kunde denna vördnadsvärda lilla kår av musiker icke underlåta att tycka att de enklare toner de brukat frambringa stodo i bättre samklang med den ädla enkelheten hos deras gamla kyrka än de överlastade ackord och mellantoner det var hennes nöje att frambringa.