I grönan skog/Kapitel 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Efter vunnet spel
I grönan skog
av Thomas Hardy
Översättare: August Brunius

I frestelse
Eftertanke  →


[ 222 ]

VI.
I frestelse.

Dagen led mot sitt slut, och Fancy satt återigen i skolhuset. Omkring klockan fem började det att regna, och i en tämligen mulen och dov stämning gick hon in i skolrummet av brist på något bättre att taga sig för. Hon gick och tänkte — på sin älskade Dick Dewy? Inte just det. På hur trött hon var på att leva ensam; hur odrägligt det skulle vara att återvända till Yalbury under sin konstiga styvmors regemente; att det vore bättre att gifta sig med vem som helst än göra det; att åtta eller nio långa månader återstodo att genomleva, innan giftermålet kunde äga rum.

Utefter rummets långsida sutto höga fönster, infattade i sten, och på dess fönsterpost kunde hon sitta, om hon först klev upp på en pulpet och nyttjade den som pall. Då aftonen framskred, satte hon sig tillrätta här som hon brukade vid sådana regniga och ledsamma tillfällen, satte på sig en tunn schal och en huva, öppnade fönstret och såg ut i regnet.

Fönstret vette ut mot ett fält som kallades Gröna gången och det var från denna plats som hon brukade titta ned på Dicks hattkulle, när den promenerade förbi under [ 223 ]henne i det tidiga stadiet av deras bekantskap. Icke en levande själ syntes nu till någonstans; regnet höll alla människor inomhus som icke voro nödvändigt tvungna att gå ut, och detta var ju mindre nödvändigt på en söndag än en vardag.

Som hon satt där och tänkte — på sin trolovade eller på den uppståndelse hon åstadkommit i kyrkan den dagen? — ja, det vet ingen — men hon tänkte och tänkte, fick hon se en mörk manlig gestalt komma fram och avteckna sig allt tydligare vid ändpunkten av Gröna gången — en man utan paraply. Närmare och närmare kom han, och hon märkte att han var i djup sorgdräkt, och då måste det vara Dick. Ja, i sitt unga hjärtas dåraktiga ömhet — efter att ha vandrat nära en mil i ett tätt regn utan överrock eller paraply och med ett ord från sin käresta i minnet, att han inte skulle komma till henne, därför att han borde vara trött — så hade han dock tagit sig för att gå denna omväg för att få tio minuter i hennes sällskap.

— O, Dick så våt du är! sade hon, när han steg fram under fönstret. Oj, din rock skiner som om den blivit fernissad och din hatt — du store värld, den rinner ju bort, din hatt!

— Å, det gör ingenting, älskling! sade Dick muntert. Väta gör mig ingenting, fastän det gör mig ont om min bästa kostym. Men det kunde inte hjälpas; vi lånade alla paraplyerna till kvinnfolken. Jag vet inte, när jag kan få mitt tillbaka.

— Och se, där är en ful fläck efter någonting just där på din axel.

[ 224 ]— Å, det är lackfärg; jag gned av det från stackars Jacks kista, när vi sänkte den från axlarna ned på båren! Det fäster jag mig inte vid, för det var den sista tjänst jag kunde göra honom; och det vore skräp, om man inte kunde släppa till en rock för en gammal vän.

Fancy lade handen på sin mun i en halv minut. Under flatan på denna lilla hand dolde sig under denna halva minut en liten gäspning.

— Dick, jag tycker inte om att du står där i vätan. Och du får inte sätta dig ned. Gå hem och byt kläder. Stanna inte en enda minut till.

— En kyss åt mig som kommit så lång väg, sade han bevekande.

— Om jag kan nå ned, så.

Han visade en min av missräkning över att inte bli bjuden att stiga om hörnet och in i huset. Hon gled ur sin sittande ställning och böjde sig ned, men inte ens genom att ställa sig på grundmurens kant var det möjligt för Dick att komma i kontakt med hennes läppar som hon nu höll dem. Med en väldig ansträngning skulle hon ha kunnat nå litet längre ned; men då skulle hennes huvud ha kommit ut i regnet.

— Det gör detsamma, Dick. Kyss mig på hand, sade hon och slängde ned den. Och nu farväl.

— Farväl.

Han gick långsamt därifrån, vändande sig om gång på gång för att se på henne, till dess han var utom synhåll. Under denna hans reträtt sade hon för sig själv nästan ofrivilligt och med morgonens triumf ännu i tankarna:

[ 225 ]— Jag tycker om Dick, jag älskar honom; men så ordinär och bedrövlig en karl ser ut i regn, utan paraply och alldeles genomvåt!

Då han försvunnit, gjorde hon en rörelse som för att stiga ned från sin plats; men vid en blick åt motsatt håll fick hon se en annan gestalt som kom utefter samma väg. Det var också en man. Han var också svartklädd från topp till tå; men han bar ett paraply.

Han kom närmare, och regnets fall gjorde att han höll sitt paraply snett så att från hennes höga synpunkt var hans huvud osynligt, liksom också hon var det för honom. Han gick i sinom tid alldeles inunder henne, och då hon såg ned på paraplyets yta, upptäckte hennes kvinnliga blick att det var av fint siden — mindre vanligt på den tiden än sedermera — och av elegant fason. Han gick fram till ingångsdörren, och Fancy förlorade honom plötsligt ur sikte. I stället för att fortsätta till stora landsvägen som Dick gjort, hade han svängt in under hennes egen port.

Hon hoppade ned på golvet, slängde raskt bort schal och huva, strök och glättade sitt hår tills lockarna hängde i tämlig ordning och lyssnade. Ingen knackning. Nästan en minut förgick, och ändå kom det ingen knackning. Så uppsteg ur tystnaden en rad små knackningar, icke hårdare än en hackspetts tapp-tapp i fjärran och nätt och jämnt så tydliga att de kunde nå hennes öron. Hon samlade sig och slog upp dörren.

I portvalvet stod mr Maybold.

Det låg en varm glans över hans ansikte och en klar glimt i hans ögon, som kom honom att se bättre ut än hon någonsin märkt förut.

— God afton, miss Day.

[ 226 ]— God afton, mr Maybold, sade hon och kände sig underlig till sinnes. Hon hade lagt märke till — utom den varma glöden i hans ansikte — att det låg en egendomlig skälvning i hans röst och att hans hand darrade som ett asplöv, då han ställde sitt paraply i ett hörn i porten. Utan att någondera vidare sade ett ord steg han in i skolsalen, stängde dörren och gick tätt intill henne. Väl inomhus var uttrycket i hans ansikte icke möjligt att urskilja på grund av den tilltagande kvällskymningen.

— Jag ville gärna tala med er, sade han nu; allvarsamt — om en sak som kommer litet oväntat för er kanske, men som är hela världen för mig — jag vet inte vad det kan betyda för er, miss Day.

Intet svar.

— Fancy, jag har kommit för att fråga er om ni vill bli min hustru?

Fancy ryckte till vid dessa ord från den unge kyrkoherden, som en människa kan rycka till då hon roat sig bekymmerslöst att rulla en snöboll och plötsligt förnimmer sig ha satt en lavin i rörelse. Och i den dödstystnad som följde på dem, kunde mannens och kvinnans andetag tydligt förnimmas, vart och ett för sig; och det var den skillnaden mellan dem att hans andning småningom blev lugnare och mindre hastig efter förklaringen, men hennes, som varit låg och regelbunden, tilltog i snabbhet och febril styrka, tills hon nästan flämtade.

— Jag kan inte, jag kan inte, mr Maybold — jag kan inte! Fråga mig inte! sade hon.

[ 227 ]— Ha inte så brått att svara! sade han i enträgen ton. Och hör på mig. Detta är inte någon plötslig känsla å min sida. Jag har älskat er i mera än sex månader! Kanske har mitt nya intresse för barnens undervisning inte varit så uteslutande riktat på dem, som det sett ut. Ni ska förstå mitt motiv — och känna mera för mig kanske, om jag ärligt berättar er att jag kämpat mot mina känslor hela tiden, därför att jag trott att det inte var rätt av mig att älska er. Men jag har beslutit att inte kämpa emot längre; jag har gått till grunden med mina känslor; och den kärlek jag hyser för er är så varm och uppriktig som jag kunde känna för någon kvinna i världen. Jag har blick för era många behag; jag värderar era naturliga gåvor och den förfining de skänkt hela ert väsen — de äro alldeles nog och mer än nog för mig! De fylla vilka krav som helst på en hustru i ett stilla prästgårdshem — där mitt liv skall förflyta i vilken del av landet det än kommer att ligga. O Fancy, jag har följt er med uppmärksamhet, till och med kritiserat er strängt, analyserat mina känslor i förnuftets ljus och ändå funnit dem hålla och blivit viss på att de äro just sådana som en kvinna som ni kan inge en man. Så det finns inga dolda skrymslen eller något överrumplat i min kärlek till er. Fancy, vill ni bli min?

Inget svar gavs på detta.

— Säg inte nej; säg inte, besvor han henne. Det skulle vara dåraktigt av er — nej jag menar grymt! Naturligtvis skulle vi inte stanna här, Fancy. Jag har för länge sedan haft ett anbud liggande att byta ut min plats [ 228 ]mot en väns i Yorkshire, men jag har hittills sagt nej för min mors skull. Dit skulle vi fara. Era musikanlag skulle bli ytterligare utvecklade; ni ska få vad slags piano som ni vill ha; ni ska få vad som helst, Fancy, vad som helst som kan göra er lycklig, ett ekipage, blommor, fåglar, det bästa umgänge; ja, ni har gåvor för vilket umgänge det vara må efter några månaders resor med mig! Vill ni bli min, Fancy?

En ny paus följde, som endast stördes av regnets fall mot fönsterrutorna, och så sade Fancy med svag och bruten röst:

— Ja, det vill jag, sade hon.

— Gud välsigne dig, min egen flicka! Han närmade sig raskt och sträckte ut armen för att omfamna henne. Hon drog sig hastigt undan.

— Nej, nej, inte nu! sade hon i en upprörd viskning. Det finns saker som — men frestelsen är o, så stark, och jag kan inte stå emot den; jag kan inte tala om allt nu, men jag måste tala om det för er! Men kom inte, kom inte så nära mig nu, jag ber! Jag måste tänka. Jag kan knappast vänja mig vid tanken på vad jag redan lovat.

I nästa minut vände hon sig mot en pulpet, begravde ansiktet i händerna och brast i ett hysteriskt anfall av gråt. — O, lämna mig! snyftade hon, lämna mig! O, lämna mig!

— Var inte så förtvivlad; var inte det, käraste! Det var med synbar svårighet som han kunde avhålla sig från att närma sig henne. Du ska tala om när det passar dig vad det är som plågar dig så; jag är lycklig — över måttan lycklig! över att ha fått ditt enkla löfte.

— Och var snäll och lämna mig nu!

[ 229 ]— Men jag får inte, för din egen skull, lämna dig en enda minut förrän du är dig själv igen.

— Så där, sade hon och behärskade sin rörelse och reste sig upp; nu är jag inte upprörd längre.

Han gick motsträvigt fram till dörren. — Farväl! mumlade han ömt. Jag kommer i morgon vid samma tid.