I sparsamhetens tecken
| ← Fastedagen |
|
Kokosnöten → |
I SPARSAMHETENS TECKEN.
När hr Zätterblom vid tiotiden steg in på sitt kontor, möttes han af den obehagliga underrättelsen, att en firma ute i landsorten varit ogrannlaga nog att stupa öfverända, innan den gjort upp sitt mellanhafvande med Zätterblom & Co, Göteborg.
Tusen kronor som kastade i sjön! Vräkta bort! Hr Zätterblom blef både varm och kall vid den tanken, vreden kokade och sjöd inom honom, och tillvaron syntes förmörkad, dyster och uppefter väggarne rasande galen — —.
Ehuru hr Zätterblom under hela förmiddagen gjorde sitt allra bästa för att utösa sin vrede öfver kontorspersonalen, hade han vid hemkomsten på middagen kvar ett rätt stort förråd af dåligt humör, som ifrigt åstundade att få luft.
Så fort han kom in i tamburen utbrast han:
»Hvilken infernalisk hetta! Här i huset sparas det inte på bränslet, lika litet som på något annat! För sjuhundrahakar, en kamin skall väl inte rödglödgas? Och spjället på vid gafvel! Man eldar för kråkorna och låter mig betala antraciten!»
Han slängde den nya eleganta pälsen upp på en krok, sparkade igen dragluckan på kaminen, smällde igen spjället och stegade ut i köket, där han stormgrälade på köksan för de blindt befängdt höga gasräkningarne, samt vred till alla kranarne på gasspisen. Sedan återvände han in i matsalen, gaf fru Zätterblom en ond och förebrående blick, samt satte sig till bords med minen af en till döds hetsad människa.
»Lax?!» sade han och vände på bitarne med gaffeln. »Laaaax??!!! Hvarför få vi inte sill? Det är god mat och särdeles passande i sådana här dåliga tider, då förlusterna störta öfver en som laviner. Det fångades femtio tusen hektoliter utanför Vinga i lördags. Men du har naturligtvis inte kunnat komma öfver så mycket som ett enda litet fattigt halftjog, hva’? Sillen är billig och det är väl därför du hatar, föraktar och förbannar den??? Lax! — jo, det är just tider att äta lax i!!! Nu är det emellertid min önskan, min allvarliga vilja, att det för framtiden här i huset sparas på alla upptänkliga sätt!»
Fru Zätterblom, som tämligen oberörd förtärde sin lax, förklarade, att hennes högsta åstundan i detta bekymmersamma lif just vore att göra hr Zätterblom till viljes, hvarpå hr Zätterblom under det han med frisk aptit inmundigade soppan och efterrätten svarade, att det visst vore möjligt att fru Zätterblom besjälades af en sådan rimlig önskan, men att hon i fråga om dess omsättande i handling hittills alltid grundligt misslyckats och troligen för all framtid skulle fortsätta att göra så.
Efter den delikata middagen njöt hr Zätterblom af en utsökt cigarr och en dito kopp kaffe, och när han sedan kom tillbaka till kontoret låg där en opåräknad och synnerligen förmånlig order och väntade på honom — alltnog det inträdde i hans sinnesstämning ett omslag, och inom ett par minuter befann han sig i sitt vanliga älskvärda humör.
Kl. 6 ringde han på hemmet och meddelade, att brukspatron Andersson kommit till staden, och att han, Zätterblom, bjudit honom hem till kvällen, eftersom gubben inte tyckte om att äta ute. Det skulle vara mycket vänligt om fru Zätterblom ville styra om en liten god fästsupé.
När hr Zätterblom vid åttatiden på kvällen kom hem med sin gäst, tog fru Zätterblom emot dem artigt men reserveradt. Hon var blek, såg lidande ut och var mycket tyst. Hon förklarade det på det sättet, att hon haft förskräcklig hufvudvärk, därför att kaminen osat halft ihjäl henne — spjället hade af oaktsamhet blifvit tillstängdt — och så hade hennes katt, Cyrano, blifvit ihjälbiten af hunden i våningen näst intill. Hon hade tyckt så mycket om det lilla djuret.
Hr Zätterblom lofvade henne skämtsamt ett dussin kattor i stället, dunkade henne vänligt i ryggen, pussade hennes stela ansikte och gjorde därefter en hastig afstickare ut i köket för att se, hvad som förbereddes till kvällen.
Köksan gaf honom en ond blick, som tack för uppträdet på middagen, och när han lyfte på locket till stekgrytan fnittrade hon till:
»Det är — hi — hi — hare!»
Och borta från fönstret instämde husan i fnittret.
Hr Zätterblom var glad och uppriktigt tacksam, för att hans lilla gumma anskaffat hans älsklingsrätt, hare, till kvällen. Hon kunde ju i stället hafva fattat humör öfver hans förhastade ord i middags och ställt till något spektakel med dålig mat eller något sådant.
Han var vid briljant humör, ända tills de satte sig till bords och fatet med harsteken bjöds omkring.
En afgrundstanke — han visste inte hvarifrån den kom — flög igenom hans hjärna.
Hare! Hvarför just hare!! Var det verkligen hare??? Hvarför hade jungfrurna flinat, och hvarför hade katten just i dag blifvit ihjälbiten???
Han dref med våld den vanvettiga misstanken ifrån sig, men den återkom med förnyad styrka i samma ögonblick han fick den första biten af haren i munnen. Hr Zätterblom var finsmakare och han kunde våga hufvudet på, att det icke var hare han åt. Det var faktiskt ett slags stek, som han aldrig förr i sitt lif smakat.
Svettpärlorna trängde fram på hans panna och han kastade en hastig blick på de andra. Brukspatron Andersson, glad och säll efter tre whiskytoddar, åt med frisk och våldsam aptit, men fru Zätterblom bara petade i maten med gaffeln och åt litet eller intet.
Hr Zätterblom ville kväfvas. Kunde verkligen en kvinna vara en sådan afgrundsande, att hon, för att hämnas en liden oförrätt, toge lifvet af husets katt, flådde den, anrättade den som hare och satte fram den på bordet att ätas af människor????
Han försökte fånga fru Zätterbloms blick för att läsa i hennes diaboliska inre, men hon stirrade ner på tallriken eller såg åt sidan. Hälst hade han velat med vedervilja skjuta tallriken ifrån sig, rusa upp, slå handen i bordet och ställa den förfärliga kvinnan till räkenskap, men gästens närvaro förbjöd ju allt detta. Han kunde inte ens låta bli att äta ohyggligheten, som låg på hans tallrik, ty hvad skulle brukspatron Andersson i så fall tänka och tro?
Det dansade svarta fläckar för hr Zätterbloms ögon, och han trodde sig vansinnet nära —
Så till sist var måltiden slut, brukspatron Andersson hade gått in i salongen för att tända en cigarr, och med ett språng stod hr Zätterblom bredvid sin hustru och hväste in i hennes öra.
»Människa ― odjur ― det var inte hare vi fick!»
»Nej, det var det inte,» sade fru Zätterblom lugnt. »Det var inte hare.»
Hr Zätterblom slog sig med handen för pannan och stönade.
»O himmel, var det verkligen vår gamla katt!!!»
»Du är galen,» sade fru Zätterblom med kyligt lugn. Du befallde mig att spara på alla håll och kanter och därför köpte jag inte en dyr hare utan en billig kanin. Det är den vi ha ätit.»