Fastedagen
| ← Tidningsnotisen |
|
I sparsamhetens tecken → |
FASTEDAGEN.
Dagen förut hade varit en synnerligen glad, angenäm och fästlig dag, och detta i förening med den kroniska magkatarren gjorde, att hr Zätterbloms tillstånd var förfärligt. Det svartnade för hans ögon och kändes som jordbäfning i hans inre bara tanken så mycket som snuddade vid något mataktigt.
»Det är för otäckt så mycket man äter och sätter i sig,» sade han med bittert själfförakt. »Man belastar sin kropp med ett öfvermått af näring, grundlägger den svåraste ohälsa och förkortar ett dyrbart lif —.»
»Ack, kära lilla snälla rara Jakob!» sade fru Zätterblom mildt.
»Skulle jag kunna få behålla ordet en tusendels sekund?» frågade hr Zätterblom mörkt, och då fru Zätterblom endast svarade med en suck, fortfor han:
»Jag har läst i någon tidning, att man lär bota allehanda sjukdomar genom en eller annan dags fasta. Det ligger visdom i det där. Man svälter, man hungrar och kroppen tvingas att förbruka den upplagrade näringen. Vi ha onsdag i dag — på söndagen tar jag min första fastedag. Jag längtar efter att slippa all denna förfärliga mat.»
»Du går aldrig i lifvet i land med det, söta Jakob,» sade fru Zätterblom kärleksfullt. »Du med din aptit!»
»Du menar, att jag inte vet, hvad jag vill,» sade hr Zätterblom skarpt. »Att jag är en schajas, som pratar hit och dit, rakt i vädret? Att jag säger ett ord och gör ett annat? Att jag är en hållningslös och föraktlig person —?»
»O, Jakob, du vet att det inte finns någon, jag sätter så högt —»
»Det gör detsamma, sade hr Zätterblom stelt och tryckte handen mot mellangärdet, där fasansfulla händelser tycktes tilldraga sig. »På söndagen vill jag fasta! Icke en matsmula, icke en vattendroppe från söndagens till måndagens morgon! Så du hör, hvad jag sade!»
― ― ―
Dagen därpå var hr Zätterblom betydligt kryare, på fredagen ägnade han sig med ifver och glädje åt bordets njutningar, och på lördagen hade han totalt förgätit onsdagens lilla opasslighet.
Det blef söndag f. m., och hr Zätterblom, som vaknat sent, kom ut i matsalen för att få litet att äta.
Vid bordet satt fru Zätterblom och inmundigade med välbehag en som vanligt ytterst delikat frukost.
»Ja, käre Jakob,» sade hon vänligt, »jag började äta, för du skall ju ändå ingenting ha? Det är din fastedag i dag.»
»Hvafför något??? Min f-a-s-t-e-d-a-g?!» upprepade hr Zätterblom svagt och stödde sig mattsvett och bleknande mot en stol.
»Eller du kanske ångrar dig?» frågade fru Zätterblom med ett halft leende.
»Ångrar??!» skrattade hr Zätterblom skarpt och nervöst. »Gud vete, hvar du får dina snillrika tankar om min person ifrån? Det är min fastedag! Hvad är det mer med det?? Ät du och belasta dig. Jag fastar ett dygn. Denna själfbehärskning är en småsak för en man med min viljekraft.»
Och hr Zätterblom gick in i salongen, sjönk ner i en bekväm länstol, snurrade sorgset tummarne om hvarandra, stirrade med matta ögon ut i rymden och undrade, om den invärtes oron och våndan skulle kunna stillas genom en hårdt åtdragen svältrem.
Längre fram på dagen var herrskapet Zätterblom ute och spatserade. Utanför alla hushållsaffärer stannade hr Zätterblom och försjönk i girigt betraktande af butiksfönstren.
»Se Beata,» sade han ifrigt, »se så aptitliga brödkakorna ligga där och hur vackert korfven kröker på sig och hur härligt flottigt den rökta guldgula sillen glänser ―»
Och när de af ödet fördes i närheten af ett enklare näringsställe, från hvilket en stark lukt af biff trängde ut, tog sig hr Zätterbloms förtjusning så starka uttryck, att fru Zätterblom måste med mildt våld draga honom med sig och föra hem honom i automobil.
Fru Zätterblom intog sin middag i köket för att inte plåga hr Zätterblom med åsynen af mat, och hr Zätterblom rusade som ett vildt och utsvultet vilddjur omkring i sitt arbetsrum undrande om inte radérgummi, skosulor och papperstussar i nödfall kunde användas i st. för vanlig föda.
Under eftermiddagens lopp tilltog hr Zätterbloms upphetsning, han talade oafbrutet och med lidelsefullt intresse om mat och dryck, läste med raseri i husets alla kokböcker och kastade så hungrande begärliga blickar på den frodiga fru Zätterblom, att denna blef smått kuslig till mods.
Ut på kvällen lugnade han sig. Han bjöd jungfrurna på teatern och tvingade fru Zätterblom att omedelbart efter kvällsmaten gå till sängs. Själf skulle han sitta uppe i sitt rum och stöka undan en del viktiga arbeten. Han ville vara alldeles ostörd.
När fru Zätterblom sofvit en kvart, for hon förskräckt upp ur sömnen. Hon hade glömt att låsa köksskåpet, där syltet och godsakerna förvarades!
Hon flög upp ur sängen, svepte nattrocken omkring sig, for in i tofflorna och smög sig ut i matsalen. Genom nyckelhålet såg hon, att lampan brann inne i hr Zätterbloms rum. Hon gled förbi dörren, fortsatte ljudlöst genom korridoren och bort till köket.
Plötsligt hörde hon ett buller i köket, en tändsticka sprakade till där ute och genom den på glänt stående dörren såg hon i det flämtande skenet från tändstickan en karl stå i skafferiet.
En tjuf?
Ett ögonblick funderade hon på att ge till ett förfärligt nödrop och tillkalla hjälp, men besinnade sig. Jungfrurna voro inte hemma och hr Zätterblom, hur skulle han med sin klena kroppsbyggnad kunna kämpa med en bandit?!
I stället tryckte hon försiktigt igen köksdörren, reglade den, ilade bort i korridoren till telefonen och ringde upp den jättestarka portvakten, meddelade honom hviskande, att en tjuf brutit sig in i köket och bad honom ögonblickligen komma upp stora vägen.
Ett par minuter senare släppte fru Zätterblom genom tamburdörren in den med en präktig knölpåk beväpnade portvakten.
Efter en kort och hviskande öfverläggning gledo båda bortåt korridoren, fru Zätterblom lade handen på köksdörren och öppnade den på vid gafvel.
Ett stearinljus lyste svagt och flämtande ute i köket och en karl skymtade i skafferiet. Han fumlade efter skafferidörren för att stänga den, men i samma ögonblick rusade med ett vildt stridsrop portvakten på honom, högg honom i strupen och slog honom i golfvet —
Och fru Zätterblom, som fruktade, att portvakten icke ensam skulle rå med banditen, galopperade in för att allarmera hr Zätterblom — han fanns inte i sitt arbetsrum! Em förfärlig misstanke vaknade till lif i hennes själ, och hon rusade tillbaka ut i köpet.
I dörren mötte hon portvakten, som såg ledsen och betryckt ut.
»Det var ingen tjuf,» sade han förläget. »Det var hr Zätterblom. — Frun får reda upp det, så inte jag kommer på fästning.»
Och sorgsen till mods trefvade han sig bort genom den mörka korridoren och ut genom tamburdörren.
En halftimme senare låg hr Zätterblom i sin säng. Det ena ögat var igensvullet, näsan satt som en stor blåröd klump i ansiktet, två tänder voro utslagna, på bakhufvudet hade han en kompress och ena handen var förbunden.
»Det gör ingenting, Beata,» sade han mildt till fru Zätterblom, som satt vid sängen, upplöst i tårar. »Jag fick i alla fall äta mig mätt. Matsedeln var kanske litet konstig, men jag har aldrig i mitt lif kännt ansjovis, ingefärspäron, kaviar, saltgurka, råa potatis och såpa smaka så innerligt välsignadt godt.»