Invaliden
| ← Mitt Fosterland |
|
Sjömansenkan → |
Invaliden.
Lustigt leben! gamla gossar!
Klar som morgonsolen blossar
Mellan molnena,
Bland pensionsbref och qvittencer
I min ficka slanten glänser
Genom trasorna.
Förr jag prygel tog och slängar,
Nu jag goda ord och pengar
Tar af herrarna,
Esomoftast gratialer
Och hvar jul en blank riksdaler,
Nött i kanterna.
Bränvin, som ett vårregn, duggar;
Limpor äter jag — och tuggar
Blott Virginia;
Skjortor mig ej mera fela,
Nya äro skorna, — hela
Kommisbyxorna.
Men — i kriget! ack! vi njöto
Knappt en brödbit. Usch! der tjöto
Toma tarmarna;
Och ur porerna i vågor
Svetten rann; bland rök och lågor
Hveno kulorna.
Benen voro smala, slappa
Liksom dankar af de knappa
Dagportionerna,
Och som sammanslagna bräder
Käftarna, — som barkadt läder
Torra läpparna.
O! vi lågo i Baracker
Utan tak — och på bivacker
Midt i vintrarna;
Dock kossakerna vi klådde
Och i bara hjertblod tvådde
Bajonetterna.
Tappert slogs jag i bataljer,
Fick blessyrer och medaljer
Vid Valkiala,
Och sen stryk af sjelfva satan
Vid det tusan djefla Ratan
Utaf ryssarna.
Hvar jag der min näsa vände,
Hett om öronen det brände.
Polisongerna
Sveddes — och på mången hjelte
I solbaddet blyet smälte
I moustacherna.
Det var svårt på alla ställen
Ifrån Åland opp till fjellen;
Glest om risparna,
Som om känslor hos de råa,
Genompiskade och gråa
Moscoviterna.
Klarögd, som en aftonstjerna;
Var min lilla Finska tärna;
Men min käresta
Mördad blef, — det är detsamma,
For sin trohet — — — Fan anamma
De gråtassarna:
Dock en knekt ej höfves gråta;
Må min svaghet Gud förlåta!
Marketenterska!
Vi ska läska våra strupar;
Tre stop öl och tio supar,
Klara, ärliga!
Väl jag krita har — så mycke —
Men för din skull, mitt lifstycke:
Här är pengarna;
Fan må något skyldig vara!
(Det förstås för ölet bara),
Skrif opp snapsarna!
Trumman går — gif akt, soldater!
Spott ut bussarna — kamrater!
Kröken armarna!
Gör er färdiga att pimpla,
Håll till godo med de simpla
Finkeljungfrurna!
Förr vi stodo stela, spända
Såsom hackor — och som tända
Ljus i rotarna,
Stumma, lyssnande vi hörde
På förbannelser; — och rörde
Ej på ögona.
Med kokarden midt i skallen
Står nu krutsprängd, brun som tallen,
Styf i senorna,
Som en kaja full, här sjelfva
Flygelkarlen numro elfva
Vid Sprengtportarna!