Sjömansenkan
| ← Invaliden |
|
Hussaren → |
Sjömansenkan.
I fjol höstas ut på hafven
Under stormarna, min sann!
Midt i bränningen begrafven
Blef min stackars salig man;
Sedan gubben blifvit döder,
Trifs jag här så godt jag kan
Och mig pusslar om och föder
Något när, så det går an.
Vinterqvällarna jag spinner
Lin och blånor, hår och ull.
Ack! jag mår och mig befinner,
Som en perla uti gull,
Då i skymningen jag steker
Mig vid brasan fröjdefull,
Snusar och min kisse smeker,
Så det sprakar ur hans hull.
När i kalla, kulna dagar
Det är mulet, ruskigt, grått,
Middagsluren mig behagar,
Kaffekoppen gör så godt;
Och den får ej heller klicka,
Ej för roskull törst man fått;
Skam må torka som en sticka
Eller pimpla vatten blott!
Fins det någon, som mig känner
Här i verlden, — är det väl;
Men — har jag ock inga vänner,
Mår jag lika bra, — min själ!
Jag min ensamhet bevarar,
Ingens herre, ingens träl!
Ingen storm jag då befarar,
Som mitt lugn mig undanstjäl.
Systrar! fast jag icke sprätter
Såsom J, dock liten på,
Att jag ej min påse sätter
Just vid dörr’n i någon vrå!
Tron J fritt — J goda qvinnor!
För er står jag ej på tå,
Om än snabba, som garnvinnor,
Edra tungor om mig gå.
Om sig också lyckan vänder,
Och det för mig blifver smått,
Har jag fått två friska händer
Uti hemgift på min lott.
Ack! jag snart min skuta drager
Opp ur dyn tills hon blir flott
Och min skada återtager
Sen igen i rågadt mått.
Ingen mig i vägen ligger,
Ingen jag i vägen går,
Ej en beta bröd jag tigger,
Ber ej om en dryckestår.
Friare jag haft — god’ vänner!
En för hvarje hufvudhår
Och så många fästemänner,
Som jag räknar lefnadsår.
Uti kofta, helgdagsklädning,
Tyska skor och nystärkt klut,
Ser jag i en hastig vändning
Skäligen snutfager ut.
Och om slumpvis jag mig vänder
Till en ungersven till slut,
Lika rappt jag eld upptänder
I hans hjerta, som i krut.
Men ej mer mig manfolk lockar;
Hin ger jag båd’ dans och fläng,
Slokar uti vadmalsrockar
Och i gyllene gehäng.
Bättre jag min ära sköter;
Den, som rör min äkta säng
Jag med hvassa naglar möter,
Kommer det till handgemäng;
I min bibel utan brillor
Läser jag hvarhelst jag vill.
Norborgs, Ekmansons Postillor
Kan jag nästan utantill;
Alltid är jag glad och nyter,
Frisk och färdig, — hof och gill
Och med ingen själ jag byter
Bo, eho det vara vill.
Gräslök i min täppa grönskar;
Morgon — middags — aftonmål
Har jag flera, än jag önskar,
Af potates, kött och kål.
Och ibland på mäktigt foder
Kummilsupen man väl tål!
Flaskan är ju ”helsans moder”?
Hela mensklighetens skål!