Jerusalem/Kapitel 03

←  Hos skolmästarns

Jerusalem av Selma Lagerlöf De sågo himmelen öppen

Karin Ingmarsdotter  →

DE SÅGO HIMMELEN ÖPPEN.

Samma vår, som missionshuset byggdes, blev det mycket häftig snösmältning, och vattnet steg högt i Dalälven. Det var märkvärdigt att se allt det vatten, som den våren bjöd på. Det kom regnande från himlen, det kom nerrusande i stora strömmar från bergen, det kom framsipprande ur jorden, det flöt vatten i vartenda hjulspår och varenda plogfåra. Och allt vattnet sökte sig ner till älven, som växte och växte och rullade fram med allt starkare fart. Den var inte mörk och blank och stilla som vanligt, utan gulgrå av allt det jordblandade vattnet, som strömmade ner i den, och så, som den kom framvältrande, uppfylld av timmerstockar och isstycken, såg den besynnerligt hemsk och hotfull ut.

Till en början bekymrade sig de vuxna inte mycket om vårfloden. Det var endast barnen, som sprungo ner till stranden, så snart de hade en ledig stund, och sågo på den rasande älven och allt det, som den fraktade med sig.

Snart var det inte bara stockar och isstycken, nej då. Den kom drivande med tvättbryggor och badhus. Och en liten stund senare kom den med båtar och spillror av sönderslitna flottbroar.

— Nog tar den vår bro snart, det gör den bestämt, sade barnen. De voro en smula ängsliga, men ännu mycket mer glada över att något så märkvärdigt skulle komma att ske.

Rätt som det var, kom en stor gran flytande med rot och grenar, och efter den seglade en asp med vit stam, och man kunde se från stranden, att de vida grenarna buro stora knoppar, som hade svällt ut i det långa badet. Och i nära följe med träden kom en liten hölada, vänd upp och ner. Den var ännu full med hö och halm och flöt på sitt tak som en båt på sin köl.

Men när sådana saker flöto förbi, kom stort folk också i rörelse. Man förstod, att älven hade gått över sina bräddar någonstädes uppe i norr, och skyndade ner till stränderna med båtshakar och störar för att dra upp på land bohag och byggnader.

Långt norr ut i socknen, där det var gles bygd och ont om människor, stod Ingmar Ingmarsson ensam nere på älvstranden. Han var nu nära sextio år och såg ändå äldre ut. Ansiktet var grovt och fårat, kroppen höll han böjd, han såg lika tafatt och hjälplös ut som alltid.

Han stod och stödde sig på en lång och tung båtshake och såg ut över älven med en sömnig och dåsig blick. Älven brusade och skummade och drog stolt förbi med allt, som den hade rövat från stränderna. Det var, som om den hade velat håna bonden för hans långsamhet. ”Inte blir det du, som kommer att ta ifrån mig något av det, som jag fraktar med mig”, tycktes den säga.

Ingmar Ingmarsson lät flottbroar och båtskrov segla tätt förbi sig, utan att han gjorde ett försök att dra upp dem. ”Det där blir i alla fall bärgat nere vid kyrkbyn”, tänkte han.

Men inte en sekund tog han sina blickar från älven, utan lade märke till allt, som flöt förbi. Bland allt det andra kom något lysande gult flytande på några sammanspikade bräder ett gott stycke uppåt älven, och han varsnade det genast.

— Ja, det här har jag väntat på länge, sade han då högt för sig själv. Han kunde ännu inte riktigt se vad det gula var, men det var lätt att gissa för den, som visste hur småbarn i Dalarne bruka vara klädda. ”Nu är det några, som har suttit och lekt på en tvättbrygga igen”, tänkte han, ”och inte har haft förstånd att gå i land, innan älven har tagit dem.”

Det dröjde inte länge, förrän bonden såg, att han hade gissat rätt. Han kunde tydligt se tre små barn i gula vadmalskoltar och gula, runda hättor komma seglande utför älven på en illa sammanfogad brygga, som långsamt sönderslets av strömmen och av törnande isstycken.

Barnen voro ännu långt borta, men Stor Ingmar visste, att ett strömdrag i älven gick fram mot hans strand. Om nu Gud behagade låta ställa det så, att bryggan, där barnen sutto, kom in i det strömdraget, skulle det inte vara omöjligt, att han kunde få upp dem på land.

Han stod fullkomligt stilla och skådade ut över älven. Då var det, som hade någon givit en stöt åt bryggan. Den svängde och vek av mot stranden. Barnen kommo så nära, att han såg deras små förskrämda ansikten och hörde deras gråt.

Men i alla fall voro de längre ute, än att han kunde nå dem från stranden med båtshaken. Då skyndade han ner till vattnet och började vada ut i älven.

Medan han gjorde så, hade han en märkvärdig känsla av att det var någon, som ropade honom tillbaka: ”Du är ingen ung karl nu längre, Ingmar, detta kan vara farligt för dig.”

Han besinnade sig ett ögonblick och undrade om han hade rätt att våga livet. Hustrun, som han en gång hade farit och hämtat i fängelset, hade dött under vintern, och alltsedan hon hade gått bort, hade han mycket önskat att snart få följa henne. Men å andra sidan var sonen, som borde överta gården, inte vuxen än. Han måste väl härda ut med livet för gossens skull.

— Det får i alla fall bli som Gud vill, sade han.

Han var inte tafatt eller långsam nu längre, Stor Ingmar. När han gick ut i den forsande älven, satte han stadigt ner stången i bottnen för att inte bli bortryckt av strömmen och gav noga akt på isstycken och timmerstockar, som flöto förbi, så att han inte skulle bli kullstött av dem. Och när tvättbryggan kom, borrade han ner fötterna i älvbottnen, sträckte ut båtshaken och högg tag i den.

— Håll er fast! ropade han till de små, för i och med detsamma gjorde bryggan en stor sväng, och det knakade i alla dess plankor. Men det usla byggnadsverket höll, och Stor Ingmar fick det ut ur värsta strömmen. Då släppte han bryggan, för han visste, att nu skulle den gå mot land av sig själv.

Han satte åter ner stången i älvbottnen och vände sig för att gå i land. Men härvid gav han inte akt på en stor timmerstock, som kom framrusande. Den tornade mot honom och träffade honom i sidan alldeles under armen. Det var en förfärlig stöt, stocken hade kommit med våldsam fart, och Stor Ingmar vacklade hit och dit i vattnet. Men han höll sig stadigt fast vid båtshaken och kom i land. Då han stod på stranden, vågade han knappast känna på sin kropp, hela bröstkorgen var visst sönderkrossad. Munnen blev genast full av blod. ”Nu är det slut med dig, Stor Ingmar”, tänkte han. Han kunde inte gå ett steg till, utan sjönk ner på strandvallen.

Det var de små räddade barnen, som gåvo alarm, så att folk kom till och han blev hemkörd.

Kyrkoherden blev hämtad till Ingmarsgården och stannade där hela eftermiddagen. När han kom hem på kvällen, gick han över till skolmästarns. Han hade erfarit saker under dagens lopp, som han kände behov att få tala om.

Skolmästarn och mor Stina voro i djup sorg, ty de hade redan fått veta, att Ingmar Ingmarsson var död. Prästen däremot gick med lätta steg och hade något visst ljust och klart över sig, när han kom in till dem.

Skolmästarn frågade genast om han hade kommit i tid.

— Ja, svarade kyrkoherden, men det var inte jag, som var nödvändig härvidlag.

— Var det inte? sade mor Stina.

— Nej, sade kyrkoherden och log hemlighetsfullt, han hade hjälpt sig lika bra utan mig.

Det kan vara tungt mången gång att sitta vid en dödsbädd, började han på nytt.

— Jojomän, jojomän, nickade skollärarn.

— Ja, och framför allt, då den dör, som är främste mannen i socknen.

— Just så, ja.

— Men allting kan också vara så helt annorlunda, än man tänker.

Härmed teg kyrkoherden en stund och satt och stirrade framför sig. Hans blickar lyste en smula klarare än vanligt bakom glasögonen.

— Har ni, Storm, eller ni, mor Stina, hört det märkvärdiga, som hände Stor Ingmar, då han var ung? frågade han.

Skolmästarn svarade, att de hade hört mycket om honom.

— Ja visst, men detta är det allra märkvärdigaste. Jag har inte fått höra det, förrän nu i dag där oppe på Ingmarsgården. Han teg en stund. Sedan fortsatte han:

— Stor Ingmar hade en god vän, som är torpare på hans gård.

— Ja, jag vet, sade skolmästarn. Han heter Ingmar, han med, folk kallar honom Stark Ingmar för skillnads skull.

— Just så, ja, sade kyrkoherden, fadern döpte honom till Ingmar av aktning för husbondefolket.

Men nu var det en gång, då Stor Ingmar var ung, det var ljus sommar och lördagskväll, och han och hans vän, Stark Ingmar, var lediga från arbetet. Och så tog de på sig sina helgdagskläder och gick hit ner till kyrkbyn för att förlusta sig.

Kyrkoherden höll inne och satt tyst och tänkte.

— Jag kan förstå, att det måtte ha varit en mycket vacker kväll, sade han eftersinnande, alldeles stilla och klar, en sådan, då jord och himmel byter färg, så att himlen synes gå över i ljust grönt och jorden är överdragen med tunna dimmor, som ger allting ett vitt eller blåaktigt utseende.

Men när Stor Ingmar och Stark Ingmar hade kommit hit ner och skulle gå över flottbron, var det, som om någon hade sagt till dem, att de skulle se oppåt. De gjorde så, och de såg himmelen öppen över sig. Hela himlavalvet var draget åt sidan som ett förhänge, och de båda stod hand i hand och såg in i all himmelens härlighet.

Har ni någonsin hört något sådant, mor Stina, och ni, Storm? sade kyrkoherden. De båda, Stor Ingmar och Stark Ingmar, stod där på bron och såg himmelen öppen!

De har egentligen aldrig talat om för någon vad de såg, utan de har endast sagt så mycket till barn och nära anförvanter, som att de en gång har stått där på bron och sett himmelen öppen. Ingen främmande har fått veta det, för det har varit deras största skatt och heligaste gåva, att de har fått se himmelens härlighet…

Kyrkoherden såg åter ner en stund, så suckade han djupt.

— Jag har aldrig förr hört något sådant omtalas, sade han. Han darrade litet på rösten, då han fortfor: Jag hade gärna velat stå där på bron med Stor Ingmar och Stark Ingmar och se himmelen öppen.

Nu i dag, så snart de hade fraktat hem Stor Ingmar till gården, sade kyrkoherden, befallde han, att de skulle hämta Stark Ingmar, och de skickade genast bud till honom, på samma gång som de sände efter doktorn och efter mig. Men Stark Ingmar var inte hemma, han gick långt oppe i skogen och högg ved och var inte lätt att finna. De sände bud på bud efter honom, och Stor Ingmar låg och ängslades, att han inte skulle få se honom före sin död.

Det dröjde så länge, att jag hann komma och doktorn kom, men Stark Ingmar kunde de inte finna reda på.

Stor Ingmar frågade inte mycket efter oss andra. Han var döden nära. ”Jag ska snart dö, kyrkoherden”, sade han. ”Jag önskar bara, att jag innan dess kunde få se Stark Ingmar.”

Han låg på den breda sängen i lillkammaren, och den präktigaste bonad de hade var lagd över honom. Ögonen höll han öppna, han såg hela tiden ut efter något, som var långt borta och som ingen annan såg. De tre små barnen, som han hade räddat, hade de lyft opp i sängen till honom, och de satt stilla, hopkrupna vid hans fötter. När han någon gång tog blickarna från det där, som han såg långt borta, föll de på barnen, och då log han med hela ansiktet.

Så hade de äntligen funnit reda på torparen, och Stor Ingmar tog åter blicken till sig och smålog, när han hörde Stark Ingmars tunga steg ute i storstugan.

Då karlen stod bredvid sängen, tog han hans hand och klappade den sakta, så frågade han honom:

”Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg himmelen öppen?” — ”Ja, ja, nog minns jag det, när vi två såg in i himmelen”, sa Stark Ingmar.

Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade han den ljuvligaste nyhet att omtala. ”Jag går dit nu, jag”, sa han till Stark Ingmar. Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen. — ”Jag kommer efter, jag”, sa han. Stor Ingmar nickade åt honom. ”Men du vet, att jag inte kan komma, förrän din son kommer hem från vallfarten.” — ”Ja, ja, jag vet”, sa Stor Ingmar och nickade.

Efter detta drog han endast ett par djupa andetag, och så var han död.

Skolmästarns voro eniga med prästen om att detta var en vacker död. De sutto alla tre tysta en lång stund.

— Men, sade mor Stina plötsligen, vad menade Stark Ingmar med det, som han sa om vallfarten?

Prästen såg upp en smula förvirrad.

— Jag vet inte, sade han. Stor Ingmar dog just då, jag har inte haft tid att fundera på detta. Han sjönk i tankar. Det är bra märkvärdigt sagt, det har ni rätt i, mor Storm.

— Kyrkoherden vet, att de säger om Stark Ingmar, att han kan se in i framtiden.

Prästen satt och strök sig betänksamt över pannan liksom för att reda ut tankarna.

— Ingenting är så märkvärdigt som att tänka på hur Gud styr, sade han. Ingenting i världen är så märkvärdigt.