Jerusalem/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  L'Univers undergång
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Hellgums brev
Timmerstocken  →


[ 158 ]

HELLGUMS BREV.

Det var en gammal kvinna, som kom ut ur en stuga i skogen. Fastän det endast var vardag, var hon högtidsklädd som för att gå i kyrkan. Hon tog nyckeln ur låset och stoppade in den på den vanliga platsen under förstubron.

När gumman hade gått ett par steg, vände hon sig om för att betrakta sin stuga, som stod liten och grå under väldiga, snötyngda granar.

Hon såg tillbaka på den lilla kojan med stor kärlek i blicken.

— Många lyckliga dagar har jag levat här, sade hon högtidligt för sig själv. Ja, ja. Herren ger, och Herren tar.

Sedan vandrade hon bort på skogsvägen. Hon var mycket gammal och bräcklig, men hon var en av dem, som hålla sig raka och styva, hur än åldern försöker att böja dem.

Hon hade ett vackert ansikte och lent, vitt hår. Hon såg så mild ut, att det var förunderligt att höra henne tala med en röst, som var sträv och högtidlig och långsam som en gammal profets.

Hon hade en lång väg för sig, ty hon skulle vandra ner till ett av Hellgumianernas möten på Ingmarsgården. Gamla Eva Gunnarsdotter hörde till dem, som allra ivrigast hade omfattat Hellgums läror.

“Ack”, tänkte hon nu, medan hon gick framåt stigen, “det var en ljuvlig tid, då allt var i sin begynnelse, då mer än halva socken hyllade sig till Hellgum. Vem kunde tro, att så många skulle avfalla, att vi efter bara fem år inte skulle vara stort fler än tjugu, om man inte vill räkna med de ovuxna barnen?”

Hennes tankar vände tillbaka till den tiden, då hon, som i många år hade suttit ensam och glömd borta i skogsmörkret, med ens hade vunnit en mängd bröder och systrar, som hade kommit till henne i hennes ensamhet, som aldrig [ 159 ]hade glömt att skotta väg till hennes stuga efter de stora snöfallen, och som fyllde hennes lilla vedbod med torr, huggen ved, utan att hon hade bett därom. Hon tänkte på den tiden, då Karin Ingmarsdotter och hennes systrar och mycket annat storfolk kommo och höllo kärleksmåltider i hennes lilla gråa koja.

“Ack, att så många har försummat den rätta salighetens dag!” tänkte hon. “Nu kommer straffet över oss. Nästa sommar måste vi alla förgås, därför att så få har hörsammat kallelsen och därför att de, som har hörsammat den, inte har blivit beståndande.”

Gumman vände sina tankar till att begrunda innehållet i Hellgums brev, dessa brev, som Hellgumianerna betraktade som apostlaskrifter och föreläste på sina sammankomster, såsom andra församlingar föreläsa bibeln.

— Det var en tid, då han var mjölk och honung, sade hon. Han anbefallde oss tålamod med de oomvända och mildhet mot de avfallna. Han lärde de rika att bevisa sina barmhärtighetsverk lika mot rättfärdiga och orättfärdiga. Men nu på en tid har han varit galla och isop. Han skriver inte om annat än straffdomar och prövningar.

Nu kom gumman ut i skogsbrynet, där hon kunde se ner över bygden.

Det var en mycket vacker dag i februari. Snöfälten utbredde sin vita renhet över hela trakten, alla träd stodo sänkta i vinterdvala„ och inte en vind rörde sig.

Men gumman gick och tänkte på att hela denna trakt, som nu sov sin lugna vintersömn, skulle vakna upp för att förbrännas av sjudande svavelströmmar, hon såg den övergjuten av eld, såsom den nu var övergjuten med snö.

“Han har inte sagt det med klara ord”, tänkte gumman, “men han skriver ständigt om en stor prövning. Ack, ja, ack, ja, vem kan undra på om den här socken blir straffad som Sodom och förhärjad som Babylon!”

Då Eva Gunnarsdotter nu kom vandrande genom bygden, såg hon inte ett enda hus utan att föreställa sig hur den kommande jordbävningen skulle skaka sönder det, som om [ 160 ]det vore av sand. Och när hon mötte människor, tänkte hon på hur helvetets odjur skulle jaga och uppsluka dem.

“Se där är skolmästarns Gertrud”, tänkte hon, då hon mötte en vacker flicka på vägen. “Hennes ögon lyser och glittrar som solblink på snön. Hon är väl så glad, därför att hon till hösten ska fira bröllop med unge Ingmar Ingmarsson. Jag ser, att hon bär en bunt garn under armen. Hon tänker nog väva sig sängomhängen och dukar till sitt eget hem. Men innan den väven är färdig, ska förgörelsen vara över oss.”

Gumman kastade mörka blickar omkring sig, när hon vandrade genom kyrkbyn, som hade växt och utvecklat sig till en rent otänkbar härlighet. Men alla dessa vita och gula hus, som voro brädfodrade och hade höga fönster, skulle falla, likasom hennes fattiga stuga, där fönstren voro som gluggar och där mossan stack fram mellan stockarna.

Mitt i byn stannade hon och stötte käppen hårt i marken. Det kom en häftig vrede över henne.

— Ja, ja, ropade hon med så hög röst, att människor, som voro ute, stannade och sågo sig om. Ja, ja, i alla dessa hus bor sådana, som har förkastat Kristi evangelium och håller sig till fiendens evangelium. Varför hörde de inte kallelsen, varför vände de inte åter från sin synd? Det är därför, som vi alla måste förgås. Guds hand slår hårt. Guds hand slår den rättfärdige och den orättfärdige med samma straffdom.

När gumman hade kommit över älven, upphanns hon av några flera Hellgumianer. Det var gamle korpral Fält och Kolås Gunnar och hans hustru, Brita Ingmarsdotter. Kort därefter kommo också Hök Matts Eriksson och hans son Gabriel och nämndemans Gunhild.

Det var en mycket vacker och glad anblick, då alla dessa i sina brokiga sockendräkter kommo vandrande på den vita snövägen. Men Eva Gunnarsdotter tänkte endast på att de voro som fångar, vilka fördes till avrättsplatsen, som djur, vilka drevos till slaktbänken.

Alla Hellgumianerna sågo mycket betryckta ut. De gingo och blickade neråt som tyngda av en bitter börda av missmod. De hade alla väntat, att salighetens rike skulle snabbt [ 161 ]utbreda sig över jorden och att de skulle få uppleva dagen, då det nya Jerusalem skulle nederkomma ur himmelens sky. Då de nu hade blivit så få och inte kunde annat än inse, att deras hopp var gäckat, tycktes något vara brustet inom dem. De gingo långsamt, med släpande steg, de suckade ofta och hade ingenting att säga varandra. Ty detta hade varit en allvarssak för dem. De hade satt in sitt liv på den, och de hade förlorat det.

“Varför är de så bedrövade?” tänkte gumman. “De tror ju ändå inte det värsta, de vill inte förstå Hellgums mening. Jag har uttolkat hans ord för dem, men de vill inte lyssna. Ack, de, som bor på slätten under den öppna himlen, förstår sig ju aldrig på att vara rädda. De har inte samma tankar som den, som sitter ensam inne i skogsmörkret.”

Hon märkte, att Hellgumianerna voro rädda, därför att Halvor hade kallat dem tillsammans på en vardag. De fruktade, att han hade ett nytt avfall att berätta dem. De sågo oroligt på varandra, mönstrande varandra med sjuka, misstänksamma blickar, som tycktes fråga: “Hur länge blir du beståndande, hur länge du?”

“Det vore nästan bättre att sluta, att upplösa samfundet med ens”, tänkte de, “liksom det är bättre att dö en snabb död än att långsamt förtvina.”

Ack, detta samfund, denna fridslära, detta ljuva liv i enighet och broderskap, som de älskade så högt, att det nu var dömt att förgås!

Under det att dessa bedrövade människor fortsatte sin vandring, tågade den blanka vintersolen, glad och glittrande, över den höga, blå himlen. Från snön uppsteg en frisk kyla, som väckte mod och glättighet. Och från de granskogsklädda höjderna, som omgärdade socknen, nedsteg rogivande stillhet och frid.

Äntligen voro de uppe vid Ingmarsgården och trädde in under den snötäckta förstukvisten.

I storstugan på Ingmarsgården hängde uppe under taket en tavla, som för väl hundra år sedan hade blivit tillskapad av en gammal bygdemålare. Den föreställde en stad, innesluten av höga murar, och över murarna såg man gavlarna [ 162 ]och takåsarna av flera hus. Somliga voro röda bondstugor med gröna torvtak, andra hade vita väggar med skiffertak liksom herrgårdsbyggnader, och andra åter hade tunga, kopparklädda torn liksom Kristine kyrka i Falun.

Utanför staden promenerade herrar, som voro klädda i knäbyxor och skor och stödde sig på spanska rör, och ut ur stadsporten körde en karet, vari sutto damer med pudrat hår och schäferhattar. Nedom muren växte träd med tätt, mörkgrönt lövverk, och över marken flöto gnistrande små bäckar genom högt, böljande gräs.

Under tavlan stod präntat med stora siratutstyrda bokstäver: “Detta är Guds heliga stad, Jerusalem.

Där den gamla målningen hängde uppe under taket, hände det inte ofta, att någon betraktade den. De flesta, som hade besökt Ingmarsgården, visste väl knappast om, att den fanns där.

Men i dag var en krans av grönt lingonris uppsatt kring tavlan, så att den strax föll den besökande i ögonen. Eva Gunnarsdotter märkte den genast, och hon tänkte: “Se där, nu vet de här på Ingmarsgården, att vi ska förgås. Det är därför de vill, att vi ska betrakta den himmelska staden.”

Karin och Halvor kommo emot henne ännu mera skugglika och dystra än de andra. “Ja, ja, de vet nu, att slutet är nära”, tänkte hon.

Eva Gunnarsdotter, som var äldst, fick sin plats högst uppe vid bordet, och framför henne på bordsskivan låg ett öppnat brev med amerikanska frimärken.

— Ja, det har åter kommit brev från vår käre broder Hellgum, sade Halvor. Det är fördenskull, som jag har sammankallat bröderna och systrarna.

— Jag kan förstå, att Halvor menar, att det är ett viktigt budskap, sade Kolås Gunnar eftertänksamt.

— Ja, sade Halvor, vi får nu veta vad Hellgum menade med det han sist skrev, att det förestod oss en stor prövning.

— Jag tänker, att ingen av oss ska frukta att lida för Herrens skull, sade Gunnar.

Flera av Hellgumianerna voro inte komna, och det uppstod en lång väntan. Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt [ 163 ]och betraktade Hellgums brev med långsynta ögon. Hon tänkte på brevet med de många inseglen i Uppenbarelseboken. Hon tyckte, att i samma ögonblick, som någon människas hand vidrörde brevet, skulle förstörelsens ängel komma nerflygande från himmelen.

Hon lyfte ögonen och såg upp mot Jerusalemstavlan.

— Ja, ja, mumlade hon, visst vill jag komma till den staden, som har portar av guld och vars murar är av bränt glas. Och hon började läsa upp för sig själv: “Och stadsmurens grundvalar voro prydda av all dyrbar sten, första grundvalen var en jaspis, den andra en saphir, den tredje en chalcedonier, den fjärde en smaragd, den femte en sardonix, den sjätte en sardis, den sjunde en chrysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topazier, den tionde en chrysopras, den elfte en hyacinth, den tolfte en ametist.”

Gumman var så djupt inne i den kära Uppenbarelseboken, att hon spratt till, som om hon hade sovit, då Halvor Halvorsson steg fram till bordet, där brevet låg.

— Nu ska vi till en början sjunga en sång, sade Halvor. Jag tänker, att vi ska ta n:o 244.

Och Hellgumianerna stämde upp:

Mitt älskade Jerusalem,
min sköna, gyllne stad,
mitt rika, varma fadershem,
som alltid gör mig glad.

Eva Gunnarsdotter drog en suck av lättnad över att det svåra ögonblicket hade blivit uppskjutet.

“Ack, ack, att jag, gamla skrälle, ska vara så rädd för att dö!” tänkte hon nästan skamsen.

När sången var till ända, tog Halvor brevet och började veckla upp det.

I detsamma föll anden över Eva Gunnarsdotter, så att hon reste sig och började bedja en lång bön om nåd att rätt mottaga det budskap, som brevet skulle förkunna dem. Halvor stod stilla med brevet i sin hand och väntade, tills hon hade slutat.

[ 164 ]Därpå började han läsa med samma ton, som om han hade läst en predikan.

“Kära bröder och systrar! Guds frid!

Allt hitintills har jag trott, att jag och I, som haven övergått till min lära, voro ensamma om denna vår tro. Men, lovad vare Gud, nu hava vi här i Chicago funnit likar och bröder, som tänka och leva efter samma regel.

Ty I skolen veta, att här i staden Chicago bodde i början av åttiotalet en man vid namn Edward Gordon. Han och hans hustru voro gudfruktiga. De sörjde bittert över all nöd, som fanns på jorden, och bådo Gud om nåd att få bidraga till dess avhjälpande.

Då hände sig, att Edward Gordons hustru måste göra en lång resa över havet och led skeppsbrott och blev nedkastad bland vågorna. Och då hon befann sig i yttersta nöd, talade Guds röst till henne. Och Guds röst befallde henne, att hon skulle lära människorna, att de skulle leva i enighet.

Och kvinnan blev räddad ur havet och livsfaran och kom till sin man och förkunnade honom Guds budskap. Då sade han: ’Det är ett stort budskap, som Gud har givit oss, att vi skola leva eniga, och vi vilja följa det. Det är ett så stort bud, att det ej finns mer än en plats på hela jordens krets, som är värdig att mottaga det. Låt oss därför samla våra vänner och draga med dem till Jerusalem och förkunna Guds sista heliga bud från Sions berg!’

Därpå drogo Edward Gordon och hans hustru samt trettio andra, som ville lyda Guds sista heliga bud, till Jerusalem.

Där levde de alla endräkteligen i samma hus. De delade sina ägodelar, tjänade varandra och vakade över varandras leverne.

Och de togo till sig de fattigas barn och skötte deras sjuka. De gåvo stöd till de ålderstigna, och de bistodo alla dem, som begärde deras hjälp, utan att fordra lön eller gengåva.

Men de predikade ej i kyrkorna eller på torgen, utan de sade: ’Det är vårt leverne, som skall tala för oss.’

[ 165 ]Men människorna, som hörde ett sådant liv omtalas, sade om dem: ’Dessa måste vara galningar.’

Och de, som ropade högst mot dem, voro de kristna, som hade dragit till Palestina för att omvända judar och muhammedaner genom undervisning och predikande. De sade: ’Vilka äro dessa, som ej predika? Säkerligen äro de hitkomna för att leva ett dåligt liv och för att njuta sina sinnens lust bland hedningarna.’

Och de upphävde ett skri mot dem, som gick över havet ända till deras hemland.

Men bland dem, som voro resta till Jerusalem, fanns det en, som var en änka. Hon levde där med två minderåriga barn, och hon var mycket rik. Hon hade lämnat, en bror kvar i hemlandet, och till denne började alla människor säga: ’Hur kan du tillåta, att din syster och hennes barn leva ibland dessa, som föra ett dåligt liv? De äro ej annat än lättingar, som leva av hennes ägodelar.’ Och brodern började en rättegång mot sin syster för att åtminstone tvinga henne att låta sina barn uppväxa i Amerika.

För denna rättegångs skull reste änkan och hennes barn samt Edward Gordon och hans hustru för en kort tid åter till Chicago. Och de hade då bott i Jerusalem i fjorton år.

Då de kommo åter från det fjärran landet, skrevs det om dem i alla tidningar, och somliga kallade dem dårar, och somliga kallade dem bedragare.”

När Halvor hade föreläst allt detta, gjorde han ett uppehåll och återgav med sina egna ord hela berättelsen, för att alla måtte förstå.

Så fortsatte han:

“Men se, nu finnes i Chicago ett hus, som I kännen. Och detta hus är uppfyllt av människor, vilka söka tjäna Gud i rättfärdighet och som dela allt med varandra och vaka över varandras leverne.

Vi, som bo i detta hus, läste i en tidning om dessa ’dårar’, som voro hemkomna från Jerusalem, och vi började säga till varandra: ’Dessa människor hava vår tro. De hava slutit [ 166 ]sig tillsammans för att kunna leva ett rättfärdigt liv liksom vi. Vi skulle vilja se dem, som dela vår tro.’

Och vi skrevo till dem, att de skulle komma till oss och besöka oss. Och de, som voro komna från Jerusalem, hörsammade kallelsen, och vi jämförde varandras tro och sade: ’Se, vi tänka och tro samma sak. Det är en Guds nåd, att vi hava funnit varandra.’

De berättade för oss om Guds stads härlighet, där den ligger skinande på sitt vita berg, och vi prisade dem lyckliga, som vandrade på de vägar, där Jesus har vandrat.

Då sade någon av oss: ’Vad, varför skulle vi ej följa er ut till Jerusalem?’

De svarade: ’I skolen ej följa oss dit, ty Guds heliga stad är full av split och strid, av nöd och sjukdom, av ondska och fattigdom.’

Och genast ropade en annan av de våra: ’Kanske har Gud fört er till oss, därför att vi skulle följa er dit ut och kämpa mot allt detta?’

Då hörde vi alla samtliga Guds röst brusa genom våra hjärtan och säga: ’Ja, ja, detta är min vilja.’

Vi frågade dem om de ville upptaga oss ibland sig, fastän vi voro fattiga och olärda, och de svarade, att de ville det.

Då beslöto vi, att vi ville vara bröder och systrar och dela allt, och de togo vår tro och vi deras, och hela tiden var anden över oss, och vi kände en stor glädje. Och vi sade: ’Nu se vi, att Gud älskar oss, eftersom han sänder oss till samma land, dit han en gång sände sin son. Och nu veta vi, att vår lära är den rätta, eftersom Gud vill, att den skall förkunnas från hans heliga berg, Sion.’

Men då sade någon, som hörde oss till: ’Och våra bröder hemma i Sverige!’ Och vi sade till Jerusalemsfararna: ’Vi äro flera, än I här sen. Vi hava bröder och systrar, som sitta hemma i Sverige. Och de äro svårt prövade genom avfall och föra en hård kamp för rättfärdigheten, därför att de måste leva bland syndare.’

Då svarade Jerusalemsfararna: ’Låten era bröder och systrar i Sverige komma efter oss till Jerusalem och taga del i det heliga arbetet!’

[ 167 ]Och vi voro först glada åt tanken, att I skullen följa oss och leva ett gemensamt liv med oss i fröjd i Jerusalem, men strax därefter blevo vi bekymrade och sade: ’Aldrig kunna de lämna sina stora gårdar och sina goda åkrar och sina invanda sysslor.’

Men Jerusalemsfararna svarade: ’Vi hava inga åkrar och inga stora gårdar att bjuda dem, men de skola få vandra på de vägar, som hava nötts av Jesu fötter.’

Vi voro ännu tveksamma, och vi sade: ’Aldrig skola de vilja fara till ett främmande land, där ingen förstår deras tungomål.’

Jerusalemsfararna svarade: ’De skola förstå hur Palestinas stenar tala om deras frälsare.’

Vi sade: ’De skola ej vilja dela sina egendomar bland främlingar och bliva penninglösa som tiggare. De skola ej vilja lämna sin makt, ty de äro de främsta i sin hembygd.’

Jerusalemsfararna svarade: ’Vi hava ej makt och ägodelar att bjuda dem, men vi bjuda dem dela Jesus’, deras frälsares, lidande.’

Då detta var sagt, kände vi åter stor glädje och menade, att I skullen komma.

Men nu säger jag er, käre bröder och systrar, talen ej samman, då I haven läst detta, utan varen stilla och lyssnen! Och vad Guds röst bjuder eder att göra, det gören!”

Halvor vek samman brevet och sade:

— Nu ska vi göra, som Hellgum skriver. Vi ska vara stilla och lyssna.

Det blev en långvarig tystnad i storrummet på Ingmarsgården.

Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt tyst som de övriga och väntade på att Guds röst skulle tala till henne. Hon förstod allt detta på sitt sätt. “Ja, ja”, tänkte hon, “det är Hellgums mening, att vi ska dra till Jerusalem för att undgå den stora förstörelsen. Herren vill frälsa oss undan svavelfloden och bevara oss undan eldregnet. Och de rättfärdiga bland oss ska få höra Guds röst, som tillåter dem att undfly.” [ 168 ]Gumman tänkte inte ett ögonblick, att det för någon kunde vara en uppoffring att resa från hem och fosterjord, då det gällde något sådant som detta. Det ingick inte i hennes föreställning, att någon kunde vara tvehågsen om han skulle lämna hemsocknens gröna skogar, den vänligt framglidande älven och de goda åkrarna. Flera av de andra tänkte med fruktan på att byta om levnadssätt, att övergiva fädernehem, föräldrar och anhöriga, men inte hon. Detta betydde ju, att Gud ville rädda dem, såsom han fordom hade räddat Noak och Lot. De kallades ju till ett liv av övernaturlig härlighet i Guds heliga stad. Hon tyckte, att det var, som om Hellgum hade skrivit, att de skulle bli levande upptagna till himmelen.

Alla sutto med slutna ögon, fördjupade i sig själva. Flera våndades så, att det bröt ut kallsvett på deras pannor. “Ja, detta är förvisso den prövning, som Hellgum har förespått oss”, suckade de.

Solen hade sjunkit, så att den stod vid horisonten och sköt skarpa strålar in i rummet. Solskenet lade sig blodrött över de många bleka ansiktena.

Äntligen flyttade sig Ljung Björns hustru, Märta Ingmarsdotter, ner från bänken och sjönk på knä på golvet. Och efter henne föll den ene efter den andre på knä.

På en gång drogo flera av dem ett djupt andetag, och deras ansikten upplystes av ett leende.

Därpå sade Karin Ingmarsdotter med förundran i rösten:

— Jag hör Guds röst, som kallar mig.

Nämndemans Gunhild höjde händerna i hänryckning, medan tårarna strömmade över hennes ansikte.

— Jag ock ska resa, sade hon. Guds röst kallar mig.

Därpå talade Krister Larsson och hans hustru nästan samtidigt:

— Det ropar i mitt öra, att jag ska fara. Jag hör Guds röst kalla mig.

Kallelsen kom till den ena efter den andra, och på samma gång lämnade dem all ångest och all saknad. Det var en stor, stor glädje, som kom över dem. De tänkte inte mer på sina gårdar och sina anförvanter. De tänkte allenast på [ 169 ]att deras samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte på härligheten av att vara kallade till Guds stad.

Kallelsen hade kommit till de flesta, men den hade inte nått fram till Halvor Halvorsson. Han kämpade hårt i bön, och han ängslades och tänkte: “Gud vill inte kalla mig, som han har kallat de övriga. Han ser, att jag älskar mina åkrar och mina ängar mer än hans ord. Jag är inte värdig.”

Karin Ingmarsdotter gick fram till Halvor och lade sin hand på hans panna.

— Du ska vara stilla, Halvor, och lyssna i stillhet.

Halvor knäppte sina båda händer samman så häftigt, att lederna knakade.

— Kanske Gud inte håller mig värdig att fara, sade han.

— Jo, Halvor, du får fara, men du ska vara stilla, sade Karin. Hon föll på knä bredvid honom och lade sin arm om hans liv. Lyssna nu stilla, Halvor, och utan fruktan!

Om ett par ögonblick försvann spänningen ur hans drag.

— Jag hör, jag hör något långt borta.

— Det är änglaharporna, som går före Guds röst, sade hustrun. Var nu riktigt stilla, Halvor! Hon tryckte sig än närmare intill honom, såsom hon aldrig förr hade gjort i andras närvaro.

— Ack, sade han och slog ihop händerna, nu hörde jag det! Det sade till mig så högt, att det dånade i mina öron: ’Du ska fara till min heliga stad, Jerusalem!’ Har ni alla hört det på samma sätt?

— Ja, ja, ropade de, vi har alla hört det.

Men nu började gamla gumman Eva Gunnarsdotter att jämra sig.

— Jag har ingenting hört. Jag får inte följa er. Jag är Lots hustru, jag får inte följa på flykten. Jag måste stå kvar och bli förvandlad till en saltstod.

Hon grät av ängslan, och Hellgumianerna samlades omkring henne för att bedja. Men hon hörde fortfarande ingenting, och hennes ängslan blev förfärande.

— Jag kan ingenting höra, sade hon, men ni måste ta mig med i alla fall. Ni får inte lämna mig kvar, ni får inte låta mig fördränkas i svavelfloden.

[ 170 ]— Du ska vänta, Eva, sade Hellgumianerna. Kallelsen kan komma. Den ska visserligen komma i natt eller i morgon.

— Ni svarar inte, sade gumman, ni svarar mig inte på detta, som jag frågar om. Ni ämnar kanske inte ta mig med, om ingen kallelse kommer till mig.

— Den kommer, den kommer! ropade Hellgumianerna.

— Ni svarar inte! sade gumman med förtvivlan i rösten.

— Kära Eva! sade Hellgumianerna. Vi kan inte ta dig med, om inte Gud kallar dig. Men frukta inte! Kallelsen ska komma.

Då reste sig gumman hastigt från sin knäböjande ställning, rätade upp sin bräckliga kropp och stötte käppen hårt i golvet.

— Ni ämnar resa och låta mig förgås! sade hon. Ja, ja, ja. Ni ämnar resa och låta mig förgås!

Hon hade blivit rasande vred, och man såg än en gång Eva Gunnarsdotter, sådan hon hade varit i ungdomen, stark och häftig och brinnande.

Aldrig mer vill jag veta av er! ropade hon. Jag vill inte bli räddad av er. Tvi vare er! Ni skulle överge hustru och barn och far och mor för att frälsa er själva. Tvi, ni är galningar, som lämnar era goda gårdar. Ni är vettvillingar, som löper efter falska profeter. Det ska bli över er, som det ska regna eld och svavel. Det ska bli ni, som ska förgås. Men vi, som stannar hemma, vi ska leva!