Jerusalem/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Timmerstocken
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

På Ingmarsgården
Hök Matts Eriksson  →


[ 174 ]

PÅ INGMARSGÅRDEN.

Nästa dag var en lördag. Då var kyrkoherden ute och åkte sent på kvällen i svårt yrväder. Han kom från en sjuk långt norr ut på storskogen och arbetade sig mödosamt hemåt. Hästen sjönk djupt i drivorna, släden var gång på gång nära att välta, både prästen och drängen måste ofta stiga ur för att trampa upp väg. Det var inte särdeles mörkt. Månen tågade fram stor och helrund bakom snömolnen, och månskenet lyste upp dem så mycket, att de hade tagit en ljust grå färg. Då prästen blickade uppåt, såg han snöflingorna virvla och flyga, fyllande hela luften med små vita punkter.

De resande hade inte lika svårt att komma fram överallt. Det fanns små sträckor av vägen, där intet av all den nervräkande snön hade blivit kvarliggande. Där gick det lätt undan på släta isgatan. På andra ställen låg snön hög, men lös och jämn. Där var det inte heller någon svårighet. Det bekymmersamma var att komma fram, där vinden hade packat ihop snön i drivor så höga, att man inte kunde se över dem. Då måste man köra ner från vägen och söka sig fram på åkrar och gärden med fara att välta i ett dike eller att få hästen spetsad på en gärdsgårdsstör.

Både kyrkoherden och hans dräng talade med största oro om den stora drivan, som under alla svåra yrväder brukade torna upp sig utmed ett högt gammalt plank, alldeles i närheten av Ingmarsgården.

— Kommer vi bara genom den, så är vi så gott som hemma, sade de.

Kyrkoherden tänkte på hur ofta han hade bett Stor Ingmar flytta bort det höga planket, som gjorde, att snön trängde ihop sig just där. Men det hade aldrig lett till något. Och på samma sätt var det än i dag. Om också allt annat bleve [ 175 ]sig olikt på Ingmarsgården, så nog var det visst, att det planket finge stå där det stod.

Snart voro de i sikte av gården och funno snödrivan på dess vanliga plats, hög som en mur och fast som ett fjäll. Här fanns inte tillfälle att vika åt sidan, utan de måste rätt över vidundret. Det såg så omöjligt ut, att drängen föreslog, att han skulle gå fram till gården och kalla på hjälp.

Men detta tillät inte kyrkoherden. Han hade inte växlat ett ord med Karin och Halvor på över fem år. Han var inte gladare, än någon annan brukar vara vid tanken på att möta gamla vänner, med vilka man har råkat i osämja.

Hästen måste således upp i drivan. Den bar, ända tills han hade kommit upp på toppen. Då sjönk han med ens. Han försvann, som om han hade fallit ner i en grav, och de resande blevo sittande och stirrade efter honom.

På samma gång som hästen sjönk i drivan, bröts ena skakeln, och de kunde inte fara vidare.

Några minuter därefter öppnade prästen dörren till storrummet på Ingmarsgården.

Där brann en torrvedsbrasa i spisen. På ena sidan om härden satt husmodern och spann finkardad ull, bakom henne sutto pigor och hjon i en lång rad och spunno blånor och lin. Männen ägde andra sidan av eldstaden. De voro nyss inkomna från vedkörningen. Somliga vilade, andra sysslade med sådant arbete, som var lätt som en lek, de späntade stickor, vässade räfspinnar och slöjdade yxskaft.

När prästen trädde in och berättade om det missöde, som hade hänt honom, kommo alla i rörelse. Drängarna gingo ut för att gräva fram hästen ur drivan. Halvor förde kyrkoherden fram till bordet och bad honom sitta ner på långbänken. Karin sände pigorna ut i köket för att koka kaffe och laga gästabudsmat till kvällsvard. Själv hängde hon upp prästens päls att torka framför brasan, tände hänglampan och flyttade sin spinnrock bort till bordet, för att hon skulle kunna delta i männens samtal.

“Bättre kunde jag inte ha blivit mottagen, om Stor Ingmar hade levat”, tänkte kyrkoherden.

[ 176 ]Halvor började ett långsamt samtal om väglaget och övergick sedan till att fråga om kyrkoherden hade fått väl betalt för sin säd och om han hade fått den där reparationen gjord, som han hade önskat i långan tid. Karin frågade efter prostinnan och undrade om hon inte hade förbättrats från sin svåra sjukdom på senare tid.

Prästens dräng kom in, sade, att hästen var framgrävd, seldonen lagade och allt i ordning för avresan. Karin och Halvor trugade och bådo, att prästen skulle stanna till kvällsvarden. De upphörde inte, förrän han lovade att göra det.

Kaffet kom in. Största silverkannan blänkte på brickan, sockerskrinet var det gamla av silver, som knappast kom fram vid bröllop och begravning, och småbröd var upprågat på tre höga skålar.

Kyrkoherdens små runda ögon vidgade sig av undran. Gång på gång strök han med handen över pannan, satt som i en dröm och var rädd att vakna.

Halvor visade kyrkoherden huden av en älg, som förra hösten hade blivit fälld å Ingmarsgårdens skog. Fällen blev utbredd på golvet, aldrig hade kyrkoherden sett en större och vackrare. Karin kom fram till Halvor och viskade sakta till honom. Strax bad Halvor kyrkoherden ta emot fällen som gåva.

Karin gick och sysslade med att plocka fram ur de blåmålade skåpen härligt gammalt silver. På bordet bredde hon ut en duk med bred hålsöm och lade fram så många silverskedar, som om hon hade dukat till gille. Mjölk och dricka slog hon upp i väldiga silverkannor.

Efter måltiden ville kyrkoherden resa. Halvor Halvorsson själv och två av hans drängar följde honom, Öppnade väg genom drivorna, höllo släden stadigt uppe, då den ville välta, och lämnade inte prästen, förrän han var hemma vid gården.

Kyrkoherden stod välbehållen på prostgårdstrappan. Han tänkte på hur gott det var att återfå gamla vänner och sade ett varmt farväl till Halvor. Bonden dröjde. Han stod och famlade efter något i sin ficka.

[ 177 ]Han fick äntligen fram ett sammanviket papper. Han undrade om det gick an att lämna det nu. Det var en kungörelse, som skulle uppläsas i kyrkan dagen därpå. Kanske kyrkoherden ville ta den, så sluppe han att sända särskilt bud till kyrkan.

Då kyrkoherden hade kommit in till sig och fått ljus tänt, vek han upp papperet och läste:

“Till följd av ägarens avflyttning till Jerusalem utbjudes till salu skattehemmanet Ingmarsgården — — —”

Kyrkoherden kom inte vidare i läsningen. Hans tankar blevo djupa och undrande.

— Jaså, nu är det här över oss, mumlade han, som om han hade talat om ett oväder. Det är på detta jag har väntat i många Herrans år.