Jerusalem/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  På Ingmarsgården
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Hök Matts Eriksson
Auktionen  →


[ 178 ]

HÖK MATTS ERIKSSON.

Det är en vacker dag på våren. En bonde och hans son äro stadda på vandring till det stora bruket, som ligger nere i södra ändan av socknen.

De bo långt uppe i norr och måste således genomvandra nästan hela socknen. De gå förbi alla de nysådda fälten, som just nu hålla på att betäckas med brodd. De se alla de saftigt gröna rågåkrarna, alla de fagra vallarna, där klövern snart ska börja rodna och dofta.

De gå också förbi en hel mängd hus, som man målar och ger nya fönster eller förser med glasverandor. De gå förbi trädgårdar, där man gräver och planterar. Alla människor, som de möta, komma med skorna leriga och med jord på händerna, därför att de ha gått uppe i åkrar och kålgårdar, där de ha satt potatis och kål eller sått rovor och morötter.

Bonden kan inte låta bli att stanna och fråga vad sorts potatis de sätta eller hur lång tid det är, sedan de sådde havren. Så snart han ser en kalv eller en fölunge, måste han undra över hur gammal den kan vara. Han räknar ut hur många kor de ämna lägga sig till med i den gården, som de just gå förbi, och tänker över vad fölungen kan vara värd, då den blir inkörd.

Sonen söker gång på gång vända hans tankar från allt detta.

— Jag tänker på att ni och jag snart ska vandra genom dalen i Saron och öknen i Juda, säger han.

Fadern småler litet och hans ansikte ljusnar för ett ögonblick.

— Det blir nog kärt, svarar han, att få gå i den dyra Herrens Jesu fotspår.

Men ögonblicket därefter äro hans tankar upptagna av ett par lass med osläckt kalk, som komma honom till mötes.

[ 179 ]— Å nej, Gabriel, säger han, vem tror du det kan vara, som tar hem kalk? Folk säger, att det växer otroligt efter kalk. Det ska bli något att titta på till hösten.

— Till hösten, far! säger sonen varnande.

— Ja, jag vet, svarar bonden, att till hösten ska jag bo i Jakobs hyddor och plantera i konungsmannens vingård.

— Ja, svarar sonen, det är så, amen, amen.

De gå tysta en stund och ge akt på den frambrytande våren. Vatten skvalar fram i dikena, och själva vägen är svårt sönderbruten av vårregn. Vart man ser, är det arbete, som behöver göras. Varje människa får lust att gripa in och hjälpa till, även om hon går över mark, som inte tillhör henne.

— Nå ja, säger bonden eftertänksamt, det är en sanning, att jag skulle ha önskat, att jag hade sålt min egendom en höst, sedan arbetet hade tagit slut. Det är hårt att nödgas gå ifrån den om våren, just då man skulle vilja ta i av alla krafter.

Sonen bara rycker på axlarna. Han inser, att han måste låta den gamle prata.

— Det är nu ett och trettio år, sedan jag som ung pojke köpte en utmark långt norr ut i socken, säger bonden. Det hade aldrig varit taget ett spadtag där. Halva egendomen var en myrmark, och andra hälften var ett stenrös. Där såg alldeles förskräckligt ut. I det där stenröset har jag gått och brutit sten, så att jag tänkte ryggen skulle gå av. Och ändå tror jag, att jag hade värre arbete med myrmarken, innan jag fick den täckdikad och torrlagd.

— Ja, nog har ni arbetat, far, säger sonen. Det är därför Gud tänker på er och kallar er till sitt heliga land.

— Då till en början, fortfar bonden, bodde jag i en stuga, som inte var mycket bättre än en kolkoja. Den var rest av obarkade stockar, och på taket låg bara tilltrampad jord. Jag kunde aldrig få taket tätt, utan det regnade in. Det var mycket svårt, i synnerhet om nätterna. Och kon och hästen hade det inte bättre än jag. Hela första vintern stod de i en jordkula, där det var mörkt som i en källare.

[ 180 ]— Far, frågar sonen, varför håller ni så fast vid ett ställe, där ni har slitit så ont?

— Men tänk också vilken glädje det var, svarar fadern, då jag fick bygga stora stall åt djuren och då boskapen år efter år förökade sig så, att jag ständigt måste tänka på att vidga utrymmet! Om jag inte skulle sälja egendomen nu, borde jag ha lagt om lagårdstaket. Det kunde ha passat att göra det just vid den här tiden, så snart jag hade blivit färdig med sådden.

— Far, säger sonen, ni ska så säd i det landet, varest somt faller ibland törne och somt på hälleberget och somt på vägen och somt i den goda jorden.

— Och den gamla stugan, säger fadern, som jag reste efter den första kojan, den hade jag just i år ämnat riva för att bygga mig ett tvåvåningshus. Vad ska jag nu med allt timret, som vi båda körde fram under vintern? Det var ändå ett tungt arbete att släpa fram det. Hästarna for illa och vi med.

Sonen blir ängslig. Han tycker, att fadern glider bort ifrån honom. Han är rädd för att den gamle inte med det rätta sinnelaget går att offra Gud sin egendom.

— Ja, säger sonen, men vad betyder nya hus och stall mot att få leva ett rent liv bland liktänkande?

— Halleluja, svarar fadern, jag vet, att en skön lott är oss beskärd. Och nu går jag ju ner till bruket för att sälja egendomen till sågverksbolaget. När jag vandrar här nästa gång, är alltsammans förbi, då äger jag ingenting.

Sonen svarar inte, men han är nöjd att veta, att fadern ännu vidhåller sitt beslut.

Om en stund vandra de förbi en gård, vilken ligger mycket täckt på en kulle. Den har ett vitmålat boningshus med balkong och veranda, och runtom huset stå höga balsampopplar, vilkas vackra, gråvita stammar svälla av säv.

— Se, säger bonden, så just var det jag tänkte få det. Just en sådan där veranda med balkong över och med mycket sniderier. Och just en sådan där vid, grön plats framför med fint, tätt gräs. Skulle det inte ha varit vackert, Gabriel?

[ 181 ]Sonen svarar inte, och bonden förstår, att han är trött på att höra talas om gården. Han blir nu tyst, även han, men hans tankar äro ständigt där borta vid hemmet. Han undrar hur det ska gå hans hästar under den nye ägaren, hur det ska gå hela stället. “Ack”, tänker han, “jag gör säkert dumt, som säljer till ett bolag. Det kommer väl bara att hugga ner skogen och låter hela gården förfalla. Det låter myren bli myr igen och låter björkskogen växa ner i åkern.”

De äro nu framme vid bruket, och där väckes hans intresse på nytt. Han ser plogar och harvar av ny konstruktion, och han kommer genast ihåg hur han har längtat efter att skaffa sig en slåttermaskin. Han ser på Gabriel, som är en vacker gosse, och drömmer sig honom sittande på en grann, röd slåttermaskin, smällande med piskan åt hästarna och fällande det långa gräset, såsom en stark hjälte mejar ner sina fiender.

När han kommer in på brukskontoret, tycker han sig ännu höra skördemaskinens rassel i sina öron. Han hör det lätta fallet av gräset och det lätta pipet och surret av uppskrämda fåglar och insekter.

På brukskontoret ligger köpekontraktet uppsatt och färdigt. Alla underhandlingar äro redan bedrivna, priset är bestämt, det återstår endast att underteckna kontraktet.

Man läser upp kontraktet för honom, och han sitter och hör på. Han hör uppräknas de tunnland skog och de tunnland åker och äng, det bohag och den boskap, som han ska avhända sig. Hans drag hårdna. “Nej”, säger han till sig själv, “det ska inte ske.”

När uppläsningen är slutad, ämnar han just säga, att han inte kan. Då böjer sonen sig fram och viskar till honom:

— Far, det gäller mig eller gården, för jag reser, hur ni än gör.

Bonden har varit så upptagen av tanken på gården, att det aldrig har fallit honom in, att sonen kunde fara från honom. Jaså, Gabriel skulle ge sig av i alla fall. Han kan inte riktigt förstå detta. Inte skulle han ha rest, om sonen hade stannat hemma.

[ 182 ]Men det var ju klart, att han måste följa med sin son.

Han går fram till pulpeten, där kontraktet är framlagt till hans underskrift. Bruksförvaltaren själv sätter pennan mellan fingrarna på honom och pekar på papperet.

— Se här, säger han, skriv här, Hök Matts Eriksson!

Han tar pennan, och på samma gång minns han tydligt hur han för ett och trettio år sedan skrev under ett kontrakt, vari han tillhandlade sig en bit ouppodlad vildmark.

Han kommer ihåg, att efter undertecknandet gick han bort och besåg sin egendom. Då hade han sagt till sig själv: “Se där, vad Gud har givit dig! Här har du arbete för ett helt liv.”

Bruksförvaltaren tror, att han tvekar av ovisshet om var han ska sätta sitt namn, och pekar ånyo:

— Här ska namnet stå. Skriv här, Hök Matts Eriksson!

Han börjar skriva. “Detta”, tänker han, “skriver jag för min tros och salighets skull, för mina kära vänner, Hellgumianerna, för vårt dyra samliv, för att inte bli lämnad ensam kvar, då alla reser.” Och han ritar dit det första namnet.

“Detta”, tänker han vidare, “skriver jag för min son Gabriels skull, för att inte förlora en så god och kär son, för alla de gånger, som han har varit god mot sin gamle far, för att visa honom, att han ändock är mitt allra käraste.” Och på detta sätt blir det andra namnet tillritat.

“Men detta?” tänker han, då han börjar föra pennan på nytt. “Varför skriver jag detta?” Och i och med detsamma börjar hans hand att flytta sig av sig själv, dragande tjocka streck fram och åter över det förhatliga papperet.

“Ja, detta gör jag, därför att jag är en gammal man, som måste gå och bruka jorden, som måste plöja och så på samma ställe, där jag alltid har trälat och arbetat.”

Hök Matts Eriksson ser mycket förlägen ut, då han vänder sig till bruksförvaltaren och visar honom papperet.

— Förvaltarn får ursäkta. Det var nog meningen att göra mig av med egendomen, men det gick inte.