Johan Bergmans anförande om kristendomsundervisningen 1 juni 1927

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Anförande av Bergman i frågan om
Sammanjämkningsförslag ang. kristendomsundervisningen å gymnasiet.
av Johan Bergman
Riksdagens protokoll, första kammaren 1927. Nr 39. Onsdagen den 1 juni f.m., s. 51–55.


[ 51 ] Herr Bergman: Herr talman! Jag har samma invändning mot utskottets yrkande i denna punkt, som jag gjort emot samma utskotts yrkande i huvud­frågan, d. v. s. jag har två huvudanmärkningar att framställa mot detsamma. Den ena är av mera formell natur, men dock, som jag tycker, ganska avgö­rande, och den andra är av realnatur.

Den första anmärkningen gäller den omständigheten, att här dyker upp helt plötsligt i riksdagens sista timme vid slutet av utskottets behandling av skol­frågan, utan egentlig diskussion på förhand, utan att saken varit antydd vare sig i regeringens proposition eller i den första utskottsbehandlingen, frågan om att ett visst ämne skall försvinna ur gymnasiet såsom obligatoriskt. Det har icke skett någon utredning härom. Varken skolöverstyrelsen eller andra sakkunniga ha blivit hörda om saken. Riksdagen inbjudes endast att utan vidare i en så viktig fråga som denna, som djupt intresserar ett synnerligen stort an­tal av vårt folk, fatta ett hastigt beslut mitt i riksdagens uppbrottsbrådska. Detta beslut innebär visserligen endast en meningsyttring, som går vidare till Kungl. Maj:t, men man vet ju vilken betydelse en sådan meningsyttring, utta­lad av den svenska folkförsamlingen, måste komma att ha. Att utan hörande av sakkunniga på området fatta ett sådant beslut kallar jag nu, liksom under huvuddebatten en hel del beslut beträffande andra ting, för politiskt lättsinne. Det är ingalunda ett för starkt uttryck. Detta politiska lättsinne har tyvärr präglat många av de olika yrkanden, som utskottsmajoriteten framlagt. Änden kröner verket i detta avseende.

Nu kanske någon vill invända, att det verkligen finns en utredning, nämligen i 1918 års skolkommissions betänkande och möjligen i de skolsakkunnigas ytt­rande. Men denna invändning är farlig: den gör utskottsbesluten blott ännu mer komprometterande; jag får erinra om, att skolkommissionen alls icke tänkte sig något sådant, som här nu är föreslaget. Skolkommissionen uttalade, att ämnet kristendom fortfarande skulle vara obligatoriskt, och anförde skäl för detta. De skolsakkunniga gingo ännu längre. Skolkommissionen hade nämli­gen velat låta ämnet få ett mindre antal timmar på reallinjen än på latinlinjen, men detta motsatte sig skolsakkunniga på angivna skäl. Något tal om att låta det försvinna från de obligatoriska ämnena förekommer sålunda varken i den ena eller i den andra sakkunnigmyndighetens utlåtande. Ingen hade under sådana förhållanden kunnat ana, att denna fråga nu skulle komma upp till be­handling. Den är i den form, vari den här föreligger, icke på allvar förberedd.

Detta är det ena skälet. Det andra är ett sakskäl. Frågan är, som jag har påpekat i min reservation, för mig huvudsakligen en bildnings- och kultur­fråga. Jag underskattar icke den religiösa betydelsen av saken, men den har ju här berörts av andra och därom kunna otvivelaktigt olika meningar hysas. Men jag anser, att den kulturella bidningssynpunkten är av så stor betydelse, att redan den i och för sig bör vara fullkomligt tillräcklig för att i detta fall avgöra en ansvarskännande kammares beslut.

Det förhåller sig nämligen så, att kristendomens idéer och traditioner samt kyrkans institutioner och former till den grad ingripit i den allmänna kultur­utvecklingen genom seklerna, att det måste uppstå en mängd luckor i den all­männa bildningen, därest undervisningen därom försvinner just på det stadium, då ungdomen har större förutsättningar att kunna förstå dessa ting än på ett tidigare stadium. Det är ju också några av de mest centrala objekt, en människa kan ägna sin tanke åt, som i detta ämne behandlas. Man kan icke förstå [ 52 ]litteraturhistorien, man kan icke förstå konsthistorien, man kan icke förstå filosofiens historia, för att icke tala om den politiska historien, utan att känna till, och icke alltför ytligt, den kristna kyrkans centrala personligheter, dess historiska utveckling o. s. v. Denna undervisning sådan den ges på gymnasiet är ju redan nu historiskt lagd, och den kommer att bli det alltmer. Jag önskar för min del icke någon konfessionell undervisning. Det kan anföras goda skäl för, att en konfessionell religionsundervisning icke behöver förekomma efter konfirmationsstadiet. Man kan också ur olika synpunkter diskutera frågan, om det överhuvud taget bör finnas konfessionell kristendomsundervisning i sta­tens offentliga skolor, eller om den, som t. ex. i Amerika, bör överlämnas till de särskilda kyrkosamfunden och det enskilda initiativet.

Men här är det icke alls fråga om detta utan det är fråga om den histo­riska undervisningen i ett ämne, som har betydelse även för en mängd andra ämnen, såsom belysande dem och utgörande en förutsättning för att förstå dem.

Jag skall anföra ett mycket nära till hands liggande exempel, hämtat från en episod, som lär ha förekommit för några dagar sedan i en studentexamen. Där förekom Viktor Rydbergs kantat vid Uppsala universitets 400-årsjubileum för 50 år sedan — ämnet är ju aktuellt, ty samma universitet bereder sig nu att fira ett nytt jubileum av samma slag. Denna kantat hör som bekant till vår litteraturs utomordentligaste skapelser. Man kan ställa den fullkom­ligt i samma rangklass som Tegnérs Svea av 1811, samme skalds minnessång vid Svenska akademiens 50-årsminnesfest 1836, och andra stora skapelser inom vår diktvärld.

Denna kantat förelåg nu i studentexamen vid ett av våra gymnasier. Det visade sig där, att en del av studentkandidaterna, när det gällde att analysera dikten, icke alls förstodo den. Och varför? Jo, därför att den förutsatte en viss kännedom om religionshistoriska förhållanden, som de icke hade reda på. Det vittnar om, att det finns brister i detta avseende även nu, och att denna undervisning snarare behöver ytterligare förbättras. Jag tror emellertid, att detta fall väl får betraktas som ett undantag, men det vittnar i alla fall om hur mycket sämre det skulle bli, om man helt och hållet toge bort ämnet, så­ som här är föreslaget.

Den ifrågavarande kantaten är, som bekant, uppbyggd på idén om mänsk­lighetens vandring genom seklerna fram mot ett för oss fördolt mål, allt fram­ställt under bilden av Israels vandring genom öknen:

»Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!»

Senare delen av kantaten syftar på promotionen i Uppsala domkyrka, där den första gången föredrogs, medan promovendi ur de olika fakulteterna fram­trädde för att mottaga sina insignier. Början skedde med teologiska fakul­teten, och då sjöngos de berömda orden:

»Tvivlar du att där i fjärran väntar ett förlovat land?
Smäktar du av törst och dignar hopplös ned i hetan sand?
Se, då manar Mosesstaven vatten fram ur klippans häll!
Därför genom öknen framåt, mäsklighetens Israel!
Staven har du än, som öppnar helga källan, där han slår;
klippan — vilket himmelskt under! — följer dig, vart än du går.
Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg
svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg.»

[ 53 ]

För att förstå den poetiska skönheten och det djupt gripande, till äkta andakt stämmande innehållet, måste man ju känna till den episod, som detta syftar på: legenden om hur Moses slog med sin stav på klippan i öknen och hur vatten därvid forsade fram. Det var religionsvetenskapen, som Rydberg, vilken som bekant intog en synnerligen frigjord ställning i teologiska ting, gav sin uppskattning i dessa sköna och djupt kända ord.

Sedan kommo juristerna. Då beskrevs det, huru tåget gick fram, men först i lösa skaror, liksom damm för ökenvinden:

»Kan det tåget nå Jordanen, när ej ordning är däri?
Se, då reser sig mot himlen blixtomstrålat Sinai!»

Och så utvecklas bilden med jämförelsen, som väl de flesta torde sentera, om Sinai och lagen.

När därefter medicinarna skredo fram i sin procession, så sjöngs, huru tåget gick »genom svärd och lansar fram mot frihetens Jordan»:

»Men vi blekna kämpeskaror? Varför sjönk baneret ned?
Lömska feberormar smyga härjande i härens led.
’Var är räddning?...’
Jo: Se hur kopparormen glänser, slingrad om profetens stav!
Och som Israel går frälsat av den helande symbol
vandre friska, starka släkten fram mot mänsklighetens mål!»

Medicinarna ha den s. k. Aesculapiistaven, som har formen av en orm, till symbol. Det var ett fyndigt grepp av skalden att finna denna liknelse. Men sägnen om kopparormen i Sinais öken måste man känna till för att verkligen kunna njuta av denna episod och få den rätta behållningen av dikten.

När sist filosofie doktorerna tågade fram för att få sina lagerkransar, sjöngs sista delen av kantaten. Där går tåget fram, men vem visar vägen? Jo, om natten går en eldstod framför det, och om dagen går en molnstod. Dessa episoder ur israeliternas ökenvandring måste man också känna. Eldstoden, »det är tankens ljus som lyser folket genom nattlig rymd», och molnstoden, den är »vävd av idealer». Så fortsätter dikten: »Siarn står på diktens Nebo.» För att kunna förstå den bilden måste man ju veta, att Nebo enligt legenden var det berg, från vilket Moses såg det förlovade landet.

Det fordras alltså en kännedom om urkundernas berättelser, som icke är alltför ytlig, för att man skall kunna sentera denna dikt. Det skulle lätt kunna anföras en stor mängd andra exempel på betydelsefulla litteraturverk och berömda konstverk, som överhuvud taget icke kunna förstås utan att man känner till både Israels och kristna kyrkans historia och viktigaste urkunder. Det skulle innebära en sänkning av hela vår kulturnivå, om allt detta skulle försvinna från skolorna. De vördnadsvärda sägner, som berättas ur Israels gamla historia, bilda för övrigt tillsammans ett grandiost epos. Man må tänka på, huru gamla testamentet, som visserligen innehåller en mängd idéer, som äro föråldrade för vår tid, dock samtidigt är en samling av några bland världens även estetiskt mest högtstående litteraturverk. Detta bör man icke låta ungdomen i den mest mottagliga åldern gå miste om, men det är just vad som kan befaras, om detta förslag går igenom, och det är häremot, som jag har reagerat. Och vad beträffar kyrkohistorien, bortsett från vad som där berättas om den mänskliga tankens strider under olika tidsåldrar och som jag icke nu vidare skall ingå på, så behövs den för att kunna förstå både den politiska och den kulturella utvecklingen i världen. För övrigt vill jag säga, att kristendomens uppkomst och första utveckling är en företeelse från antiken. Redan nu, med vår nuvarande undervisning, har kännedomen om antiken kommit att trängas in i en liten, obetydlig vrå av skolsystemet, på en hösttermin i första gymnasieringen. Det är bedrövligt att så skall ha skett, [ 54 ]när det gäller denna kulturfyllda tidsålder, som spelat en så oerhört stor roll för mänsklighetens utveckling. För att visa, vilken roll den spelat, behöver jag bara påpeka detta enstaka faktum, att hela kristendomen har sina rötter i antiken. Men där fanns för övrigt Sokrates och Platon, Demokritos och Epikuros och alla, ja, man kan nästan säga skaparna av alla våra filosofiska system. Världsåskådningarna bottna alla i antiken. Skall man nu taga bort den sista resten av vår antikkunskap, det man får veta om antiken via kristendomsundervisningen, så är det ytterligare en förlust för kännedomen om mänsklighetens allmänna kultursammanhang. Och detta just i vår tid, när själva stenarna tala ur de öppnade gravarna ifrån årtusenden tillbaka och slag i slag ge oss några blixtlika glimtar av den glansfulla kultur, som rådde på den tiden, och om vilken en bildad mänsklighet icke borde få vara okunnig. Det mest betydande, som man i undervisningen vid våra gymnasier får veta om antiken, är numera just vad den kristna traditionen meddelar. Nu vill man taga bort även detta.

Jag kommer således till det resultatet, att det skulle vara otidsenligt, om man genom antagandet av detta sammanjämkningsförslag skulle medverka till att låta ämnet kristendom försvinna från våra gymnasier, och jag ser saken, som sagt, icke närmast från religiös, ännu mindre från konfessionell utan uteslutande i detta sammanhang från allmän kultursynpunkt.

Det är i hög grad märkvärdigt, när ett sådant förslag i sista stund kommer upp utan vederbörlig beredning, att det skall kunna inträffa i vårt gamla kul­turland, att en, som man måste antaga, ansvarskännande regering då utan vi­dare accepterar ett sådant utskottsförslag utan att tänka på vad bara denna episod, för att icke nu tala om många andra detaljer, verkligen innebär. Jag hoppas, att de vädjanden, som i dag riktats till regeringen, måtte föranleda en justering av dess uppfattning i denna fråga och att man måtte slippa den sänk­ning av kulturnivån, som även denna detalj av skolförslaget i icke ringa grad skulle medföra.

Min mening är således — för att sammanfatta vad jag sagt — att ämnet kristendom, förutom dess vikt i och för sig, dessutom i den huvudsakligen histo­riska framställning, vari det förekommer på gymnasiet, är av synnerlig bety­delse för en mängd profana kunskapsområden med hänsyn till den ingripande roll kristendomen och kyrkan spelat genom tiderna, att ämnet därför bör allt­ jämt ingå såsom obligatoriskt undervisningsämne på gymnasiet, men att det må kunna uteslutas ur antalet av de i studentexamen obligatoriskt ingående äm­nena. Jag räknar det icke med bland de stora huvudämnena, ifall man nu skall ha en kärna på ett fåtal ämnen med många timmar för vartdera. Detta är ett ämne, som icke kräver många veckotimmar. Det har för närvarande en­dast två timmar. Skolkommissionen föreslog också, att det fortfarande skulle behålla två veckotimmar på latinlinjen, fastän kommissionen ville inskränka tiden något på reallinjen och stryka det på denna linjes allra sista stadium.

Det ligger icke någon nämnvärd garanti i talet om att man skulle få in vissa moment under historieundervisningen. Först och främst finns det ingen ga­ranti för att historielärarna, utan någon särskild förberedelse för denna uppgift, skulle vara fullt kompetenta i varje fall att meddela en sådan undervisning. Man vet icke heller, vad dessa olika »moment» innebära, men jag fruktar, att de komma att betyda ungefär plus minus noll eller åtminstone icke väsentligen mycket mer än vad som för närvarande förekommer och måste förekomma i historieundervisningen.

För övrigt är det verkligen något ganska allvarligt, att man i det viktiga ämnet historia, som enligt skolkommissionens förslag skulle ha fyra timmar i veckan — det blir kanske mera nu efter det sista förslaget, men man har icke sett någon undervisningsplan ännu — skall plocka in icke bara [ 55 ]medborgarkunskap, vilket särskilt betonats, utan även en del andra heterogena ämnen ur historiens hjälpvetenskaper, element, som äro mycket viktiga i och för sig men som komma att på ett oroande sätt inskränka historiens egentliga kärna.

Jag har under de senaste dagarna — sedan min reservation i denna punkt blivit bekant — fått mottaga en mängd uttalanden i brev och telegram från historielärare och historiskt intresserat folk, som i alla avseenden ha instämt med den synpunkt, som jag här gjort gällande, och vilka ha uttalat sina far­hågor för vad som skulle bli resultatet, ifall utskottets förslag skulle gå ige­nom. Det föreligger verkligen en fara både i detta och andra avseenden. Jag skulle, för att uttrycka mig en smula paradoxalt, vilja säga, att systemet Rydén är en så pass stor kulturfara, att det kan anses vara värt även ett korståg.

På grund av vad jag sålunda anfört skall jag be att få yrka avslag på ut­skottets sammanjämkningsförslag.