Jorden rundt på åttio dagar/36
| ← Trettiofemte kapitlet |
|
Trettiosjunde kapitlet → |
Trettiosjette kapitlet.
Phileas Fogg blir åter en valuta på börsen.
Det är nu i sin ordning att omnämna hvilken
omkastning som skedde i opinionen inom de Förenade
Konungarikena, då man fick veta, att den verkliga
banktjufven — en person vid namn James Strand —
blifvit arresterad, hvilket egde rum i Edinburg.
Tre dagar förut ansågs Phileas Fogg ännu vara en brottsling, som polisen på alla sätt sökte få fast, men sedan den verklige tjufven kommit inom lås och bom blef Phileas Fogg åter den hederligaste karl i verlden, som matematiskt fortsatte sin excentriska resa kring jorden.
Hvilken uppståndelse, hvilket väsen i tidningarna! Alla vadhållare för och emot, som redan hade glömt denna affär, vaknade åter upp liksom genom ett trolleri. Alla transaktioner fingo åter gällande kraft; alla förbindelser lefde upp igen, ja, vad ingingos med förnyad kraft och Phileas Foggs namn noterades åter på Börsen.
Vår gentlemans fem vänner i Reformklubben tillbringade dessa tre dagar i en viss oro. Den der Phileas Fogg, som de glömt bort, skulle kanske oförmodadt träda fram för deras ögon! Men hvar befann han sig väl i detta ögonblick? Den 17 december, den dag då James Strand blef arresterad i Edinburg, var det sjuttiosex dagar sedan Phileas Fogg reste och man hade ej hört det minsta af honom! Hade han gått till botten? Hade han afstått från kampen? Eller fortsatte han resan enligt det öfverenskomna resprogrammet? Skulle han lördagen den 21 december kl. 10,35 på aftonen stiga fram som en bild af punktligheten öfver tröskeln till Reformklubbens salong?
Det är omöjligt att skildra den ängslan, i hvilken hela den engelska societetsverlden lefde under tre dagar. Man afsände telegrammer till Amerika och till Asien för att få veta något om Phileas Fogg. Hvarje morgon och afton skickades personer till huset vid Saville-row för att hålla utkik. Men ingenting sågs till. Sjelfva polisen visste icke ens hvad det blifvit af detektiven Fix, som så olyckligt råkat på orätt spår. Men detta hindrade icke att vad ingingos ånyo och i ännu större skala. Phileas Fogg var en kapplöpningshäst, som segrade i sista löpningen. Man höll icke på honom hundra mot ett, utan mot tjugo, tio och fem, och den gamle giktbrutna gubben lord Albemarle ville endast hålla lika mot lika.
Också sågs på lördagsaftonen en stor folkmassa samlad i Pall Mall och tillstötande gator och en ofantlig skock af börsmäklare höll sig i närmaste grannskapet af Reformklubbens lokal. Cirkulationen var hämmad. Man diskuterade, man disputerade, man ropade ut kursen på Phileas Fogg, liksom på de engelska fondpapperen. Poliskonstaplarne hade mycket att göra med att hålla folkmassan i ordning och allt efter som timmen nalkades då Phileas Fogg borde anlända antog rörelsen otroligt stora proportioner.
Nämnde afton voro vår gentlemans fem vänner samlade sedan klockan nio i stora salongen i Reformklubbens lokal. De begge bankirerna John Sullivan och Samuel Fallentin, ingeniören Andrew Stuart, Gauthier Ralph, direktören i Bank of England, bryggaren Thomas Flanagan — alla väntade de oroligt.
I det ögonblick uret i stora salongen i Reformklubben slog en qvart till elfva steg Andrew Stuart upp och yttrade:
— Mina herrar! Om tjugo minuter har den mellan Phileas Fogg och oss öfverenskomna tiden gått till ända.
— När ankom sista tåget från Liverpool? frågade Thomas Flanagan.
— Klockan 9,23 min., svarade Gauthier Ralph, och nästa tåg kommer icke förr än klockan 12,10 min.
— Nåväl, mina herrar, återtog Andrew Stuart, om Phileas Fogg anländt med tåget klockan 9,23, så skulle han redan vara här. Vi kunna således anse vadet såsom vunnet.
— Låtom oss ej uttala oss så bestämdt, utan vänta! svarade Samuel Fallentin. I kännen att vår vän är en excentriker af prima sort. Hans punktlighet är bekant. Han kommer aldrig för sent eller för tidigt, han skall infinna sig här i sista minuten, annars skulle jag bli riktigt förundrad.
— Och jag, sade Andrew Stuart, liksom alltid mycket nervös, jag tror inte att det är han, om jag också får se honom.
— Ja, det må erkännas, återtog Thomas Flanagan, mr Foggs förslag var verkligen vanvettigt. Om han också vore aldrig så punktlig, så kan han väl aldrig förekomma att oundvikliga hinder uppstå och om bara två eller tre dagar blefve förlorade, så vore det ju nog för att göra hela resprogrammet om intet.
— För öfrigt är det att observera, tillade John Sullivan, att vi icke erhållit en enda underrättelse om vår vän och dock finnas telegraftrådar att tillgå öfver allt der han färdas fram.
— Han har förlorat, mina herrar, afbröt Andrew Stuart, han har hundra gånger förlorat! I kännen ju dessutom att »China» — den enda paketångare från Newyork, hvilken han kunde ha medföljt för att komma till Liverpool i rättan tid — ankom hit i går. Se här är passagerarelistan, som står i Shipping Gazette, men der finns inte Phileas Foggs namn. Äfven om man antager de mest gynnsamma omständigheter, så har vår vän ännu inte kommit till Amerika i denna stund! Jag för min del tror, att han icke skall anlända förr än tjugo dagar efter den utsatta tiden, så att nog skall gamle lord Albemarle komma att få punga ut med sina fem tusen pund!
— Det är alldeles klart, svarade Gauthier Ralph, och i morgon ha vi bara att presentera Phileas Foggs vexel hos Baring Brothers.
I detta ögonblick slog salongsklockan half elfva.
— Ännu några minuter! sade Andrew Stuart.
De fem medlemmarne af Reformklubben sågo på hvarandra. Det var tydligt, att deras hjertans slag föllo något hastigare, ty till och med för djerfva spelare var dock partiet ganska vackert! Men de ville ej låtsa om något och på förslag af Samuel Fallentin togo de plats vid ett spelbord.
— Jag skulle inte vilja afstå min del i vadet, sade Andrew Stuart, äfven om man bjöde mig tre tusen niohundranittionio!
Klockan visade i detta ögonblick 10,32 minuter.
Spelarne hade fått sina kort, men i hvarje ögonblick sågo de på uret, och det kan man säga, att hur säkra de än visade sig, så ha väl aldrig minuterna förefallit dem så långa!
— Klockan visar 10,33, sade Thomas Flanagan, i det han tog af.
Det uppstod en tystnad. Det var alldeles tyst i den stora klubbsalongen. Men utanför hörde man oväsen, som då och då beledsagades af rop och skrän. Klockans minutvisare smög sig framåt med matematisk noggrannhet. Hvarje spelare räknade uppmärksamt hvarenda knäpp.
— Klockan 10,34 minuter! sade John Sullivan, icke utan att darra litet på målet.
En minut till bara och vadet var vunnet! Andrew Stuart och hans vänner spelade ej vidare. De brydde sig ej om korten.
Fyrtionde sekunden — ingenting! Femtionde sekunden — heller ingenting!
Vid den femtiondefemte hördes liksom ett åskslag utanför, handklappningar, hurrarop, svordomar, allt blandadt huller om buller.
De fem spelarne stego upp...
Vid femtiosjunde sekunden öppnades dörren till salongen och sextionde sekunden var ännu ej angifven af visaren, då Phileas Fogg inträdde, åtföljd af en folkhop, som hade trängt sig in genom klubblokalens port, och med sin lugna stämma yttrade han:
— Här är jag nu, gentlemen!