Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap 34
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

Passepartout får en anställning
Kap 36  →


[ 155 ]

TRETTIOFEMTE KAPITLET.
Passepartout får en anställning.


Försänkt i dessa dystra funderingar vandrade han hit och dit, tills han fick ögonen på en ofantlig affisch, som bars genom gatorna. Den hade följande lydelse:

WILLIAM BATULCARS
japanesiska akrobatsällskap

Pointing-right.svg Oåterkalleligen sista föreställningen Pointing-left.svg
av
LÅNGNÄSORNA
före deras avresa till
NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER

Pointing-right.svg STOR FÖRESTÄLLNING Pointing-left.svg
under åkallan av
Guden Tingtou.

[ 156 ]— Amerikas Förenta stater — hip, hurra! Det är just vad som passar mej! utbrast Passepartout och gjorde ett litet skutt av glädje.

Han följde efter affischbäraren och kom snart in i den japanska delen av staden. Efter en kvart stannade plakatmannen utanför ett stort träskjul, målat i skrikande färger och med en massa vimplar på toppen. Målningarna föreställde en jonglörtrupp, men de sågo ut som om de varit utförda av ett barn.

Det var den berömda cirkus Batulcar. Direktören själv var en företagsam amerikan, som från alla världens kanter rafsat ihop en trupp akrobater, lindansare, svärdslukare, jonglörer, gymnaster, gyckelmakare, ormmänniskor m. m.

Passepartout bad att få tala med direktören, och denne kom ut. När han fick se främlingen, tog han honom först för en inföding.

— Vad vill ni? sporde han Passepartout.

— Behöver ni en betjänt, herr direktör? blev svaret.

— En betjänt? svarade Batulcar och log. Nej, jag har redan två, trogna, lydiga, starka, som har tjänat mej för bara födan ända sedan de kom till världen, och som aldrig lämnar mej i sticket. Det är de här!

Och han pekade på sina kraftiga armar, vilkas ådror stodo spända och tjocka som strängarna på en basfiol.

— Ni har således ingen användning för mej?

— Inte alls!

— Så dumt! Det skulle varit riktigt trevligt att resa med er!

— Hm! Jaså! Hör nu, ni är inte mer japanes [ 157 ]än jag är chimpans. Varför har ni spökat ut er så där?

Jorden runt på 80 dagar Edvard Forsström 157.jpg

— Man klär sej i vad man har.

— Det förstås. Ni är fransman?

[ 158 ]— Jaha, äkta parisare från Paris!

— Nå, då kan ni väl spela pajas och hitta på skoj?

— Ja, nästan lika bra som en amerikan.

— Bra sagt! Om jag inte har betjäntplats till er, kan jag kanske använda er som pajas. Är ni stark?

— Vådligt, i synnerhet när jag har ätit en bra middag.

— Ni kan sjunga?

— Ja visst! försäkrade Passepartout, som i sin gröna ungdom deltagit i gatukonserter.

— Nå, men kan ni sjunga med huvudet nedåt, en uppdragen snurra på vänstra fotbladet och en balanserande värja på högra?

— Ja bevars, sade Passepartout, som kom ihåg sina gamla cirkustalanger.

— Ser ni, det är hela konsten! sade direktör Batulcar. Vill ni ha plats?

Passepartout betänkte sig en sekund. Det var ingen särdeles lysande anställning han skulle få, ingenting, som kunde kallas värdigt en parisare. Men å andra sidan skulle han om åtta dagar vara på resa till San Francisko och det är i alla fall behagligare att sjunga med huvudet nedåt än att svälta. Han räckte fram handen och slog till. Och så följde han med sin direktör och åt middag.

Livet såg inte längre så mörkt ut. Till ombyte kunde det vara roligt nog att en gång uppliva gamla minnen!