Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap 33
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

I japanska kläder
Kap 35  →


[ 152 ]

TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
I japanska kläder.

När Passepartout på morgonen vaknade, var han hungrig som en varg. Han sade till sig själv, att mat måste skaffas, och detta ju förr dess hellre.

Visserligen kunde han sälja sitt ur. Men hellre skulle han svälta ihjäl än göra sig av med denna arvsklenod, den enda klocka i världen, som aldrig drog sig utan alltid gick rätt — efter Londontid till på köpet!

Då föll det honom in, att han möjligen kunde förtjäna en slant som sångare. Han kunde några engelska och franska sånger, och med dem ville han försöka sin ilycka. Japanska sångare göra lycka i [ 153 ]Paris. Varför skulle ej en parisersångare kunna göra lycka i Japan? Folket i detta land måste tydligen vara musikaliskt. Allt vad de togo sig före gjorde de ju med ackompanjemang av cymbaler, tamtam och trummor. Där hade han bestämt fått en ypperlig idé.

Men kanske var det ändå för tidigt att anordna konsert så här på morgonkvisten? Väckte han folk ur deras ljuva morgonslummer, kunde det hända, att han fick betalt i annat mynt än det, som bär kejsarens bild. Han beslöt därför att vänta ännu några timmar. Magen fick ge sig till tåls.

Under denna väntan föll det honom in, att han inte precis var klädd som en vandrande vissångare, och han beslöt byta ut sina kläder mot en mera passande utstyrsel. Han skulle måhända också vid affären kunna få en mellangift, med vilken han kunde bli i stånd att stilla sin hunger.

Efter långt letande fann han också en klädmäklare, som var villig att köpa hans dräkt, och om en stund trädde han åter ut på gatan, utspökad i en gammal japansk rock och ett slags turban, som under årens lopp antagit en obestämd färg. Men han hade också i fickan några silvermynt, som skramlade muntert.

Genast styrde han sina steg till ett tarvligt tehus. där han fick sig ett stycke fågel och ett par nävar ris. Han kunde visserligen ej konsten att äta det med pinnar som japanerna, men icke desto mindre försvann det snart som snö för solsken.

Efter den tarvliga men rikliga måltiden kände han sig stärkt och tänkte:

— Nu duger det ej att hänga läpp! Man får låtsa sej vara på maskerad och söka fånga lyckan. Det [ 154 ]gäller bara att på något fiffigt sätt komma bort ifrån det här solens land, där allt ser så mulet ut för mej.

Jorden runt på 80 dagar Edvard Forsström 154.jpg

Han beslöt att på förmiddagen gå ned till hamnen och på någon av de till Amerika avgående båtarna erbjuda sig som kock eller uppassare mot villkor av fri föda och överfart.

— En fransman slår sig alltid fram — han duger till allt, tänkte Passepartout på vanligt franskt sätt att resonera.

Ju mer han nalkades hamnen, dess flera betänkligheter reste sig inom honom mot det förslag, som nyss syntes honom så enkelt. Till vem skulle han hänvisa? Han hade inga rekommendationer. Han [ 155 ]kände ingen själ i hela Japan. Inte var det troligt, att man på någon av ångbåtarna var i förlägenhet för kock eller uppassare! Och sångarens bana föreföll honom med ens törnbeströdd.

Den gode Passepartout började åter se framtiden i svart.