Kalaset (Sehlstedt 1867)
| ← Nyårs-sång 1867 |
|
Visa på landet → |
Kalaset.
bellman.
Oppsträckt 1 frack, lorgnett och hvita handskar,
Redan jag står fullfjädrad till supén.
Ännu en gång jag toaletten granskar,
Sätter min hatt försigtigt på tupén.
Qvällen är mörk, i vinden fläktar kappan,
Kölden är skarp och trottoaren hal.
Redan en mängd af glasskåp står vid trappan.
Full är tamburn med menniskofodral.
Salen är fylld med idel svarta frackar,
Kanske ett par med Wasastjernan på.
Månans chrachan i nästan alla nackar
Blixtrar ibland för ögat då och då.
Lynnet är trögt men värden känner smaken,
Priffe, han vet, är sällskapslifvets salt.
Ah, hvilken syn! I innersta gemaken
Punsch och cigarr och spelbord öfver allt!
Damerna gvaft och för sig sjelfva sitta;
Väl att man är supé-sirocco-van!
En gör sin flit att på gravyrer titta,
En skär med knif en saftig astrakan.
En sig förtjust vid steroskopet sätter,
En tar en bok och slår den hop igen,
En tar notis om några tjog porträtter:
”Hvem är det här?” — Jo, det är den och den.
Känd uti stan som sjelfva elegansen,
Kommer en sprätt, för artighet i rop,
Läspar en stund om sista Innocensen,
Yppar att de haft snufva allihop.
Matta bli snart konversations-försöken,
Nu blir en bön, förgäfves ej förspild:
Flygeln slås opp, och en välboren fröken
Sätter sig ned och sjunger ”Rosens bild.”
Sången är slut och priffe med detsamma.
Klockan, bevars är snart tre qvart till tolf.
Magen käns svång och alla ögon flamma:
Skönt står ett bord med mat på salens golf.
Titta! här finns gudsgåfvor till att välja.
Klang och gutår! är det ej fint, så säg?
Kom låt oss gå — Ja, blott jag hinner svälja —
Nu har jag sväljt: nu kila vi vår väg!
