Kaldeernas gudsdyrkan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Flodernas land. Elam. Babel.
Semiterna
av Harald Hjärne

Kaldeernas gudsdyrkan
Kaldeernas vetenskap, slöjd och handel  →
Ur Illustrerad Verldshistoria


[ 76 ]

3. Kaldeernas gudsdyrkan.

Kaldeernas högste gud hette El (Ilu), ett namn som äfven nyttjas i bibeln för att utmärka gudomen. Han tänktes råda öfver alla de andre gudarne, men i folkets dyrkan intog han, så vidt vi veta, icke ett så framstående rum som flere af de underordnade, och hans väsen är derför mindre tydligt för oss. Den gudom deremot, som mest omtalas, är Bel eller Bil (herren). Han var verldens skapare eller kanske rättare ordnare, ty förut var ej det tomma intet, utan en oredig mörja. »I begynnelsen var allt mörker och vatten. Deri dvaldes hemska djur och menniskor med tvenne vingar och andra med fyra vingar och tvenne anleten och åter andra af tvefaldt kön, manligt så väl som qvinligt. Somliga hade lår af getter och å sina hufvud horn, andra voro hästfotade eller baktill skapade som hästar och framtill som menniskor. Ock funnos menniskohöfdade tjurar och hundhöfdade hästar och menniskor, och andra djur i menniskoskepnad med fiskstjertar, och drakar och krälande djur och ormar och vilddjur, hvilkas beläten ännu äro att se i Bels helgedom i Babel.» Denna vämjeliga hopgyttring tänktes i sin helhet såsom en qvinna, vid namn Omorka. »Men Bel klöf mörkret och qvinnan i tu och gjorde ena hälften till jord, den andra till himmel, och uppstälde stjernorna, solen och månen och planeterna, och bortledde vattnet och åtskilde det till hvart land för sig, och byggde och skapade verlden. Men vidundren kunde icke lida ljuset utan dogo. Då Bel nu såg, att landet var godt, men obebodt, afhögg han sitt hufvud och befalde en af gudarne att blanda blodet, som flöt derur, med mull och skapa menniskor och andra djur och vilddjur, som kunde tåla ljuset.» Så förtäljer, efter gamla inhemska uppteckningar, den kaldeiske presten Berosus, som lefde i tredje århundradet f. Kr. Man skönjer likheten emellan den mosaiska berättelsen och Kaldeernas sägner, men också i hvilken rå och ohygglig form skapelsehistorien tedde sig enligt de senare.

En annan gudom, som i rang till och med stod öfver Bel och åkallades nästan lika ofta som han, var Anu eller Anu-malik (d. v. s. konung Anu), hvadan hans namn lätt igenkännes i bibelns Anammelech. Hvad vi veta om honom, är ej tillräckligt för att gifva en tydlig föreställning om hans natur. Han kallas »mörkrets» och »underjordens herre», men han tronade också i en egen himmel, och det var tillika han, som hade gifvit de första menniskorna talets gåfva, lärt dem att göra sig jordens frukter till nytta, att bygga städer, skrifkonsten och [ 77 ]allt annat, som hör till menniskolifvets nödtorft och förkofran. Vidare dyrkades Hia, »flodernas gud», och Bin, »som åskade midt i himlen» och »i sin hand har ett brinnande svärd». En märklig skepnad var fiskguden Dakan (i bibeln Dagon), som troligen var ett motstycke till Hia, men till skilnad från honom betecknade vattnets välgörande kraft. (Bild 32, sid. 73).

33. Guden Nebo.

Efter desse elementens andar kommo de gudar, hvilka rådde öfver de särskilda himlakropparne och till sitt väsen ej skarpt skildes från dessa. Samas var solens gud och »dagens herre», Sin med de »hvitskimrande hornen» var månens. Främst bland planeternas herrar stod Adar eller Adar-malik (Adrammelech), Saturnus, som afbildades i skepnad af en vingad menniskohöfdad tjur. Han var grym och vred, han troddes vara afvog mot lefvande varelsers födelse, hvarför han måste blidkas med menniskooffer, och i synnerhet brändes späda barn till hans ära. Nabu, bibelns Nebo, eller Merkurius, var »höfding öfver himlens och jordens härskaror». Han tänktes mindre sträng än Adar; hans namn betyder »den uppenbarande» och liknar det ord som i hebreiskan betecknar profet. Å konung Uruks sigill (bild 31, sid. 67) förekommer han sittande på en tron, under det konungen med sin drottning och son (såsom det tyckes) nalkas honom i bön. Dessutom har man från en senare tid i behåll en fullständig stod af denne gud (bild 33). Nergal, planeten Mars’ gudom, var en af dem som gladdes åt förstörelse, och såsom »stridens herre» höll han sin skyddande hand öfver krigiske konungar. Derför uppstäldes jemte Adars tjurar såsom hans sinnebilder de vingade lejonen med [ 78 ]menniskohufvud vid ingångarne till templen och palatsen. (Bild 34, sid. 80). Marduk, bibelns Merodach, eller Jupiter synes hafva varit en blidare gud. Han dyrkades i synnerhet i Babel under namnet »den store Herren».

Bland de qvinliga gudomligheterna voro de båda förnämsta i sjelfva verket endast olika skiftningar af ett och samma väsen, och under bådas välde lydde en och samma stjerna. »Venusstjernan vid solens uppgång är Istar bland gudarne, Venusstjernan vid solens nedgång är Bilit bland gudarne», heter det uttryckligen i en gammal, nyligen tydd inskrift. Bilit, »herskarinnan», (Grekerna kallade henne Mylitta) tillbads såsom »gudarnes drottning» eller »moder» och förestäldes äfven såsom Bels maka. Hon var den aflande kraften i naturen, de välgörande öfversvämningarna voro hennes verk, hon förde könen till samman så väl bland djuren som bland menniskorna. Derför helgades henne ej blott den älskogsträngtande dufvan, utan ock fiskarne med sitt rika yngel, det närande vattnets barn. Derför var hennes tjenst en högtid för sinnenas vällust, då alla slags utsväfningar voro tillåtna, ja påbudna. Hennes fullkomliga motsats var Istar, som bar bågen i sina händer, som gynnade kämparne i striden och sände död och förderf ibland menniskorna. Och dock skildes, såsom nämndt är, ingalunda skarpt emellan båda. Smärta och njutning ligga i sina ytterligheter icke så långt ifrån hvarandra för det lidelsefulla sinnet, och den gudinna, som var på samma gång kärlekens och dödens, såg ju med nöje, huru hennes dyrkare, utmattade af de vildaste orgier, antingen stympade sina lemmar eller gisslade sig blodige öfver hela kroppen.

Hvem ser ej, hur den omgifvande naturen afspeglar sig i folkets tro? Elementens nycker, som ena tiden bringa menniskan allt godt i öfverflöd, och åter en annan gång hemsöka henne med obotligt förderf, återfinnas i gudarnes väsen. Än utpräglas motsatserna i skilda gudomligheter, såsom Hia och Dagon, Anu och Bin, än upptagas de i en och samma (Bilit-Istar), dock utan att derigenom någondera mister sin måttlöshet, hvarför godtycket synes upphöjdt till verldens lag. Den olösta motsägelsen i uppfattningen leder till tanken om strid mellan gudarne. Hvad vi känna om Kaldeernas myter bär tydligt vittnesbörd derom. Istar nedsteg en gång till underjorden, säges det, för att upphemta döden, men var nära att sjelf falla i hans våld och frälstes endast genom Hias mellankomst. Och samma föreställning om de högstes tvedrägt genomgår den märkliga syndaflodssagan, som icke mindre bjert afsticker emot Genesis’ monoteistiska berättelse, derför att öfverensstämmelsen i allt, som rör sjelfva händelserna, är [ 79 ]så påfallande. Sisit från staden Surripak slapp, liksom Enoch, döden till lön för sin fromhet. Hur detta tillgick, förtäljde han för en ålderstigen konung, som sökte honom i uppsåt att få veta det eviga lifvets hemlighet. »Jag skall uppenbara dig den dolda sanningen och visa dig gudarnes visdom. Staden Surripak, som du har befäst, fans i forntiden, och gudarne bodde der. Ett oväder kom. Nattetid förkunnade Anu och Bel och Adar sin vilja, och jag hörde guden Hia tala till mig: »Man från Surripak, Ubaratutus son, bygg dig ett stort skepp. Jag vill förgöra synderna och allt lefvande. När floden kommer, som jag skall låta komma, då skall du stiga i skeppet och vända skeppsdörren; i dess midt skall du lägga ditt korn, ditt bohag och dina egodelar, ditt guld och silfver; der skall du hafva dina trälar och dina trälars hustrur, härens söner, ängarnas tama djur och markernas vilda djur.»» Sisit lydde gudens bud, gaf skeppet den längd och bredd, som han hade föreskrifvit, verkstälde byggnaden med största omsorg för öfrigt, samlade allt hvad han egde och steg ombord, »förtroende skeppet åt lotsens hand». »En våldsam storm väcktes om morgonen och gick öfver hela himlen. Bin åskade midt i himlen, och Nebo gick fram, och gudarne gingo öfver berg och slätter, och härjaren Nergal vrok omkull, och andarne sände förderf; i sitt ljus sopade de jorden. Bins vattuflod växte till himlen, och den ljusa jorden vardt till öken, och vattufloden sopade jorden, och allt kött förgicks, och stormen nådde till himlen. Broder såg icke broder. I himlen räddes gudarne för ovädret och sökte skygd; de stego upp till Anus himmel och hukade sig ned som hundar, de der gömma sina svansar. Och Istar talade, den yppersta bland gudinnor, och sade: »Verlden har vändt sig till synd, och jag har sagt dem olyckan förut, förkunnat, att det skulle gå mitt folk illa. Men jag har låtit menniskorna födas och vill icke, att de skola fylla hafvet som fiskarnes yngel.» Och gudarne gräto med henne och suto i suckan å sina säten; men deras läppar öppnades ej, af sorg öfver olyckan, som hade kommit. Sex dagar och sex nätter gingo; åskan och stormen och ovädret härjade. På den sjunde dagen stillades stormen, och ovädret, som hade förderfvat liksom ett jordskalf, vardt mindre. Vattnet minskades. Jag seglade genom hafvet. Alla missgerningsmän, alla menniskornas barn, som hade vändt sig till synd, deras lik flöto som vass på vattnet. Jag lät upp fönstret, och ljuset kom in till mig, och jag satte mig lugn, ty jag var trygg i min boning. Jag seglade öfver vattnet till hafvets gräns, och skeppet blef ståndande på det berget Nizir; deröfver kunde det icke komma. Sex dagar stod det der. På den sjunde dagen lät jag flyga en dufva ut, och hon flög bort och sökte, men fann intet, [ 80 ]der hon kunde hvila, och kom igen. Sedan lät jag flyga en svala ut, och hon flög bort och sökte, men fann intet, der hon kunde hvila, och kom igen. Sedan lät jag flyga ut en korp, och han såg liken på vattnen och åt af dem; han flög bort åter och fram och kom icke mer igen. Då lät jag djuren gå ut åt alla fyra vindar, och jag utgöt ett drickoffer och byggde ett altare uppe på berget.

Illustrerad Verldshistoria band I Ill 034.jpg
34. Sinnebild af krigsguden Nergal.

Och jag skar sju örter, och då offret brann godt, kommo gudarne och samlades omkring offret. På den dagen bad jag, att jag icke måtte lida alltid: »Komme gudarne till mitt altare, komme Bel icke till mitt altare, ty han har väckt ovädret och kastat allt mitt folk i djupet.» I fjerran såg då Bel skeppet, hur det lopp, och han gick vred till gudarne och andarne. »Ingen får komma lefvande ut, ingen man skall frälsas från djupet.» Adar lät upp sin mun och talade till krigaren Bel: »Ho skall då frälsas?» [ 81 ] Hia lät upp sin mun och talade till krigaren Bel: »Gudarnes herre, efter ty du var vred, har du sändt en storm. Syndaren har syndat, den onde har gjort ondt. Låt härefter i stället för stormen lejonens mängd ökas och menniskornas minskas, leopardernas mängd ökas och menniskornas minskas, låt komma hunger och öda landet, låt komma pest och öda menniskorna.» Af vördnad frågade jag icke om gudarnes visdoms rådslag, men då Bel hade stadgat sin vilja, steg han i skeppets midt och tog min hand och förde mig derur och lät min hustru komma till min sida.» De rensade landet och gjorde ett förbund och förde bort Sisit med hans hustru och hans folk att varda gudarne lik, och Sisit bodde i fjerran land vid elfvarnas mynning.

Denna sägen, som här meddelats i utdrag, bär omisskänneliga spår af sitt upphof i »flodernas land», der öfversvämningarna i förening med höstregnen ofta åstadkommo svår skada. Alla gudarne deltogo i det stora uppträdet, som dock ej var till gamman för dem alla. Jämte himlen och vattnet arbeta stjernornas herrar med samma ifver och kraft på menniskornas förderf. »Jordens sju lyktor» (solen, månen och de fem planeterna) måste under österlandets klara himmel och den kaldeiska slättens obegränsade synkrets, inom hvilken allt på jorden var enformigt, väcka större undran än annorstädes. Deras gång följdes med spänd uppmärksamhet, och det låg nära till hands att tillskrifva dem såsom verkningar de naturföreteelser, hvilka plägade ledsaga deras framträdande och försvinnande. Ur sådana iakttagelser förklaras de egenskaper, som tillades hvarje himlakropp, tänkt såsom en särskild gudom, och gudaverldens mångfald ökades deraf, att samma stjernor tillbådos under olika namn på olika ställen. Så uppstod denna stjerndyrkan, som utmärker Kaldeernas tro, men deraf föddes också stjernkunskapen med dess afart, stjerntydningen.