Kan enligt Norges Grundlov ändring deri ske utan Kongens samtycke

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök


Kan enligt Norges Grundlov ändring deri ske utan Kongens samtycke
av Fredrik Theodor Blomstrand
(sidindex)


[sida]

Kan enligt Norges ”Grundlov” ändring deri ske utan ”Kongens” samtycke?

Ett litet bidrag till lösningen af denna norska tvistefråga.
Pris 25 öre.
I KOMMISSION HOS
N. P. PEHRSSON.
[sida]
GÖTHEBORG,

FÖRPOSTENS BOLAGS TRYCKERI.

1883.
[sida]

Förord.

Då jag under Påskdagarnas ledighet, vid genomsökande, i helt annal ändamål, af en hög oordnade böcker, tillfälligtvis fick i min hand prof. Naumanns upplaga af Sveriges Grundlagar, som äfven innehåller Norges Grundlov, föll det mig plötsligt in, dertill troligen föranledd af det myckna som under näst föregående tiden talats och skrifvits om de norska stridigheterna rörande statsrådssakerna, att på stället ånyo se efter hvad den Norske Grundlov härom hade att säga. Vid öppnande af boken, på det ställe der §. 112 förekommer, fästade jag min blick vid ordet ”fremsættes”, som jag förut ofta läst utan att derpå lägga någon vigt, såsom det synes att alla andra gjort, och genast flög den tanken genom mitt hufvud: Häri ligger ju förklaringen till alltsammans!

Det är denna tanke, för tillfället undanskjuten för andra närmare liggande, som nu, närmare utvecklad till en tidningsartikel för dagen, såsom sådan mer än lofligt lång, här också i form af en ytterst liten „bokunge”, underställes mera aflägset boende, särskildt norska läsares, mer eller mindre välvilliga, granskning.

Skulle hvad jag härvid haft att säga, utan annat anspråk än det att, hvad sannt är och rätt, må såsom sådant erkännas, i någon mån bidraga till stadfästande och spridande af den uppfattning i fråga om Norske Kungens andel i Grundlovslagstiftning som redan gillats af alla sakkunniga och jag dermed kunde anses till en del ha betalat den tacksamhetsskuld, hvari jag sedan lång tid tillbaka stått äfven till åtskilliga ännu lefvande Norske män, för i rikt mått åtnjuten välvilja och vänskap, skulle jag ytterligare ha anledning att glädja mig öfver den plötsliga ingifvelse, hvilken under sakens närmare begrundande gifvit mig ett icke ringa nöje.

Den 12 April 1883.

Fr. Th. Blomstrand.
[1]

Kan enligt Norges ”Grundlov” ändring deri ske utan ”Kongens” samtycke?[1]

Hvad härom handlar i Norges ”Grundlov” inskränker sig till allra sista paragrafen deri, så lydande (före införandet, år 1869, af årliga Storthing).

”§. 112. Viser Erfaring, at nogen Deel af denne Kongeriget Norges Grundlov bör forandres, skal Forslaget derom fremsættes paa et ordentligt Storthing og kungiöres ved Trykken. Men det tilkommer först det næste ordentlige Storthing at bestemme om den foreslaaede Forandring bör finde Sted eller ej. Dog maa saadan Forandring aldrig modsige denne Grundlovs Principer, men alene angaa Modificationer i enkelte Bestemmelser, der ikke forandre denne Constitutions Aand, og bör to Tredjedele af Storthinget være eenige i saadan Forandring.”

Då denna i största korthet sammanfattade §. med utelemnande af alla närmare bestämningar, endast uppställer de, enligt Grundlovsförfattarenas åsigter, nödiga [2]grundprinciperna, kan man visst, icke undra öfver att densamma, af advokater för motsatta meningar och interessen, blifvit på hvarjehanda sätt tolkad och för-tolkad.

En måste dock paragrafens ursprungliga, rätta mening ha varit, och den ensamt kan och bör, vid ett afgörande, rättvist domslut, vinna afseende.

I fråga om hvad, som från början blifvit i denna §. utelemnadt och förbigånget, såsom mindre nödvändigt, bör i första rummet upplysning sökas genom en samvetsgrann utredning af lagparagrafens faktiska innehåll, samt de deri använda uttryckens rätta betydelse.

Det är en sådan utredning vi här uppmana våra läsare att, i trots af det torra och tråkiga ämnet, med oss företaga.

För att börja med första början, skola vi först och främst hålla oss till första punktens första hufvudord eller verbum: fremsættes.

Fremsættes” skall ”Forslaget” till en nödig funnen ändring i Grundloven, på ett ordinarie Storthing. Uttrycksformen är passiv, men verbet måste ha ett handlande subjekt. Frågan är: hvilket?

Vi ha att välja mellan tre subjekter: antingen Kongen, eller Storthinget (helt, eller deladt i Odelsting och Lagting), eller enskild Storthings-ledamot.

Något fjerde lärer ej kunna i fråga sättas. Icke ens den mest mäktige partiledare, [3]äfven om han tilltror sig i att i storthingssalen samla all makt, kan härvidlag ha företräde framför hvilken annan storthingsman som hälst.

Statsborgare, som ej äro storthingsmän, kan det här icke vara fråga om, lika litet som om ”Kongens” ministrar.

Således: mellan dessa tre står valet: Enskild storthingsledamot, Storthinget sjelf, eller Kongen.

Enskild storthingsman kan det ej vara. Hans rätt är, enligt Grundlovens §. 76, att ”foreslaa Lov” (göra förslag eller motion derom) på Odelsthinget; icke att ”fremsætte” något. Hade meningen varit att utsträcka motionsrätten äfven till Grundlovsändringar, skulle det i §. 112 helt enkelt ha hetat: skal Forandringen foreslaaes, etc.; icke såsom orden nu lyda: Forslaget derom fremsættes.

Storthinget kan icke häller ”fremsætte” något förslag ”paa et Storthing”, hvarken ordentligt eller icke-ordentligt.

Odelsthinget och Lagthinget antaga eller förkasta, enligt nämnda §. 76, de af Medlemmarna eller af ”Regieringen” (Kongen) gjorda lagförslagen och sammanträda, när de icke kunna bli eniga, till samladt Storthing, som slutligen förkastar förslaget eller ”med 23 af dets Stemmer” godkänner detsamma. Storthinget i sin helhet kan ock, enligt §. 77, sända sin ”Beslutning” genom en deputation till ”Kongen” eller ”den Norske Regiering”, med ”Anmodning om att [4]erholde Kongens Sanction”, och, enligt §. 82, kan Storthinget fatta särskildt uppräknade beslut, utan behof af ”Kongens Sanction”.

Ingenstädes talas det i Grundloven om Storthingets befogenhet att ”fremsætte” något, allraminst förslag, enligt §. 112, om ändring, hvilken endast undantagsvis får ske, i ”Grundloven”.

Då således ingen annan än Kongen kan sägas ”fremsætte Forslaget om Forandring” i Grundloven, måste Grundlovsförfattarenas mening ha varit, att Forslaget, i första rummet, måste af Kongen ”fremsættes”.

Detta blir ock för hvarje svensk genast klart, om han i stället för ”fremsætte” håller sig till det främmande ord man velat undvika, nämligen proponera eller göra proposition, något som endast kan sägas om kungen och regeringen, på riksdagen.

Första steget till en laglig ändring i ”Grundloven” är således, enligt §. 112, att en konglig proposition derom göres till ett ordinarie Storthing, och genast (icke blott i sammanhang med Storthingets protokoll) genom tryck mångfaldigas.

Härmed äro också med ens alla de svårigheter lösta, som öfriga föreskrifter i §. 112 eljes ovilkorligen skulle medföra.

Då blir det helt naturligt, när Kongen och Norska Regeringen, efter mogen eftertanka, anse någon del af ”Grundloven” böra ändras, och derom gjort förslag på ett [5]ordinarie Storthing (ej ett ”overordentligt” enligt §. 69), att §. 112 för öfrigt fastställer en alldeles särskild, vida kortare och lättvindigare behandling, från Storthingets sida, af ändringsförslaget, än den i §. 76, och följ. i allmänhet föreskrifna.

Det har endast ansetts nödigt, till förekommande af förhastade eller på öfverraskning beroende storthingsbeslut, i fråga om grundlagsändringar, att beslut om regeringsförslagets godkännande (detta utan ändringar eller ”amendementer”) icke får fattas af samma Storthing (endast af detsamma diskuteras, ifall sådant anses lämpligt eller önskvärdt), utan först af nästa, efter nya val, sammanträdande ordinarie storthing, och detta endast om 23 af Storthinget (det samlade Storthinget, som enligt §. 67 utgöres af de på föreskrifvet sätt valda ”representanterna” eller storthingsmännen, icke blott de tillfälligtvis närvarande), alla äro eniga om den föreslagna grundlagsändringen.

Härmed blir ock den annars lika intetsägande som välmenade föreskriften, att ändringen icke får ”modsige” Grundlovens ”principer”, både fullt på sin plats och kraftigt verkande. Ty icke äro mindre välbetänkta ändringar i Norges Grundlov att frukta, om hvarken Kongen någonsin proponerar eller Storthingets pluralitet af 23 för sin del godkänner något, som enligt deras, numera ofta diametralt motsatta, åsigter ”modsiger” den Norske Grundlovs principer, eller såsom det till slut heter i §. 112 ”forandre denne Constitutions Aand”.

[6]De sist citerade orden utgöra ett från sjelfva §. 112 hämtadt bevis mot riktigheten af det, mindre kunnigt folk bedårande skälet för det så kallade ”folkpartiets” grundlösa påstående att Kongen, äfven i fråga af grundlagsändringar, har samma, endast ”suspensiva” veto, som i fråga om ”lagar” i allmänhet.

Man påstår nämligen, att ”Grundlov” är ”Lov”, likasom ”Bylov”, ”Fattiglov”, ”Civil”- och ”Criminal-lov”, och att, hvad som gäller om ”Lov” i allmänhet, äfven måste gälla om ”Grundloven”, huru mycket detta än strider mot förut omförmälda stadgande i §. 112 rörande storthingets handläggning af dithörande förslag.

Grundloven kallas nämligen i slutet af §. 112 Constitution, som uppenbarligen är något annat än vanlig ”Lov”, och hvad som gäller om vanlig lag kan icke gälla om ”Constitutionen”, således enligt §. 112 icke om Grundloven.

Eidsvolds-Grundloven (§. 110) innehöll också, såsom en sedan bortkastad inledning, att, när riksförsamlingen antagit denna ”Constitution”, blir den Grundlov; något som i öfrigt förklarar, hvarföre man icke ansett nödigt att uttryckligen omnämna den del Kongen skulle enligt Grundloven taga i Grundlovsförändringarna, hvilket annars utgör ett rent af oförklarligt förbiseende i §. 112.

Genom antagandet, såsom vi tro oss ha visat, på goda skäl, att ”fremsættes” i [7]§. 112 betyder göras till föremål för en ”konglig proposition”, får man icke blott en tillfredsställande förklaring af allt, som eljest måste synas besynnerligt eller bristfälligt i Grundlovens stadganden rörande ändringar deri; utan ock af det för Sverdrupska partiet förargliga förhållandet, att Storthinget år 1824, tio år efter Grundlovens antagande, såsom sin mening uttalade, att konungen, ”i följd af sakens natur”, hade absolut veto, hvad grundlagsfrågor anginge; samt att det först var, sedan deras röster, som varit med om Grundlovens stiftande, helt och hållet förstummats inom storthingssalen, som den meningen kunde göra sig gällande, annat än hos nybörjande, nyhetsökande unga rättslärda (såsom nu hos en ung svensk sådan), att kungen icke hade absolut rätt att hindra ändringar i grundlagen, utan endast ett ”suspensivt veto”, likasom i fråga om stiftande af lagar i vanlig och egentlig mening.

Den storthingets äldre ”praxis” vid behandlingen af hittills förekommande grundlagsfrågor, som herr Nils Höjer så skarpt klandrat och ansett vara rent af grundlagsvidrig, blir, enligt vår uppfattning, både helt naturlig och i fullständigaste enlighet med Norska Constitutionens i §. 112 uttalade grundprinciper.

Äfven den åsigt, hvarom på sista tiden alla verkligt sakkunniga, särskildt prof. H. L. Rydin i sin förträffliga bok om ”Unionen”, enhälligt, om ock på något olika skäl, förenat sig, eller, att Norges Konge i [8]grundlagsfrågor äger ett absolut, icke suspensivt, veto, vinner också ett, visserligen föga behöfligt, men fullständigt afgörande, stöd i den här framställda uppfattningen af §. 112, ehuru den samma, i första hugget, måhända kan synas strida deremot, då uteslutande propositions-rätt visserligen gäller än mera än absolut veto, men icke kan anses dermed identisk.

Anmärkas måste nämligen, att om äfven grundlagen, enligt §. 112, fordrar, att grundlagsändring skall föreslås af regeringen, för att på laglig väg, i följd af Storthingets eniga beslut, ”finde Sted”; så kan det icke förmenas, och lärer icke ha förmenats enskild storthingsledamot att inom Odelsthinget väcka förslag, äfven de mest vidtgående, om ändringar i ”Grundloven”, hvilka då måste behandlas efter i §. 76 fastställd arbetsordning, af Odelsthing och Lagthing, samt eventuelt af samladt Storthing, med pluralitet af 23 bland närvarande medlemmar; men, äfven om ändringsförslaget sålunda af Storthinget godkännes, kan detta endast: antingen leda till en petition om framställande vid nästa Storthing, efter nytt val (enligt §. 112, sådan den nu lyder, sedan 24 April 1869), af dermed öfverensstämmande förslag till grundlagsändring (hvarpå regeringen icke kan vara förbunden att fästa något afseende); eller ock måste ett af Storthinget, visserligen icke i full enlighet med Grundlovens anda och grundprinciper, så fattadt beslut om ändring i Grundloven, höra till de, icke i [9]§. 82 särskildt undantagna ”Beslutninger” af storthinget, hvilka enligt Grundlovens §. 80 skola genom ”Kongens” Resolution stadfästas eller förkastas, och om hvilka det i sista punkten heter: ”Alle de, som Han ikke udtrykkeligen antager, ansees som af Ham forkastede.

Alltså har Kongen, enligt vår utredning, otvetydig rätt att, utan inskränkning, vägra sanction af storthingets, på dess eget initiativ, beslutade ändringar i Grundloven.


Så ha vi nu, värde läsare, ifall du eljes orkat att till slut följa med på denna, troligen för dig helt ovana, utflygt på lagtolkningens, juristerna ex professo annars förbehållna område, omsider hunnit till det mål vi föresatt oss: att låta Grundlovens §. 112 tolka och förklara sig sjelf, och dervid kommit till, såsom vi våga föreställa oss, i flera hänseenden tillfredsställande resultater, särskildt det, som äfven ur norsk-norsk republikansk eller half-republikansk synpunkt måste vara af synnerlig vigt och betydelse, nämligen att de män, som först författat, och de som på Eidsvold antagit och gillat hvad som nu kallas §. 112 i Norges Grundlov, deri handlat såsom tänkande män, hvilka både haft reda på hvad de velat och förstått att ge uttryck deråt, icke såsom det efter mångas tolkning kunnat synas, en samling af tanklösa dårar!


Skola vi, af det här anförda, göra en slutsats och en tillämpning på Norges brännande fråga för dagen:

[10]
”Kan och bör, äfven om Riksrätten kommer till stånd och dess dom öfver konungens trogna tjenare och ministrar blir fällande, dessa gifva efter för det öfvermägtiga och öfvermodiga oppositionsparti, hvars ledare helt visst allra säkrast skulle göras oskadliga såsom ministrar i de dömdas och förkastades ställe?”
så måste härtill svaras ett bestämdt: nej!

Man vinner aldrig något, knappast, i det enskilda, för sig sjelf, bestämdt aldrig för det allmänna, för staten, genom eftergift, äfven den skenbart nödvändigaste, för orättmätiga och obefogade anspråk.

Vi ha ett varnande exempel härpå, i hvad som nu föregår och närmast förestår i vårt eget land.

Här har det, genom eftergifter från regeringens sida, för ett på grund af vår statsförfattning från början, åtminstone gentemot kungen och regeringen, mindre mäktigt parti, än det som nu gör den norska regeringen så mycket förtret, kommit derhän, att, om det icke, i enlighet med regeringens proposition, kommer att, såsom princip fastställas, att hvarje parti, som fått tillfällig öfvermakt, skall vara berättigadt att, i främsta rummet, på det allmännas bekostnad, och till tunga, kanske olidlig, för andra skattdragande, tillskansa sig allt hvad ”nås och klås kan”; och att, om vårt land ej skall för en oberäknelig framtid göras till ständig tummelplats för egennyttiga, hvarandra korsande parti-interessens [11]samhällsförderfliga strider, det sannerligen icke kan tillskrifvas någon annan grund och orsak, än att en Nådig Försyn ännu vakar öfver Nordanlanden, eller att, såsom det heter: ”Herren är de dårars förmyndare”.

Noter

  1. Ledande artikel i veckotidningen Förposten N:r 15 (B) den 14 April 1883.