Kejsarn av Portugallien/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lars Gunnarsson
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Den röda klänningen
Den nya ägarn  →


[ 87 ]

DEN RÖDA KLÄNNINGEN.

När den unga flickan ifrån Skrolycka var sjutton år gammal, så hände det sig, att hon kom gående till kyrkan en sommarsöndag i sällskap med bägge föräldrarna.

Medan hon gick på vägen, hade hon över sig en schal, som hon lade av, när hon kom i kyrkbacken, och då fick man se, att hon var klädd i en klänning, som ingen i socknen hade sett make till.

En av de där köpmännen, som går omkring med stora säckar på ryggen, hade letat sig fram ända till Askedalarna, och när han hade fått se Klara Gulla i hennes friska ungdomsprakt, hade han tagit fram ett tyg ur påsen, som han ville förmå föräldrarna att köpa åt henne. Det var rött, och det gick i skiftningar, och det var nästan som siden.

Tyget var likaså dyrt, som det var vackert, och det fanns ingen möjlighet för Jan och Kattrinna att köpa tösen en sådan klänning, fast nog kan man förstå, att åtminstone Jan inte skulle ha begärt bättre.

[ 88 ]Men tänk, att när handelsmannen hade trugat och bett dem förgäves en lång stund, så blev han rent ifrån sig över att han inte fick sin vilja fram! Han hade satt sig i sinnet, sade han, att deras dotter skulle ha tyget. Han hade inte sett någon i hela trakten, som det skulle bli så vackert på som på henne.

Och därpå tog han och mätte av så mycket tyg, som behövdes till en klänning, och gav det till Klara Gulla. Han brydde sig inte om någon betalning. Han begärde bara, att han skulle få se henne klädd i den röda klänningen, nästa gång han kom till Skrolycka.

Sedan hade klänningen blivit sydd av den bästa sömmerskan, som fanns i socknen, hon, som annars brukade sy åt mamsellerna på Lövdala. Och när Klara Gulla fick den på sig, blev de så vackra ihop, hon och den, att man kunde tro, att de hade vuxit fram ur en av de sköna nyponbuskarna uppe i skogsbacken.

Den söndagen, då Klara Gulla skulle visa sig med den nya klänningen vid kyrkan, hade varken Jan eller Kattrinna kunnat stanna hemma, så nyfikna var de att få höra vad folk skulle komma att säga.

Och det gick så, att alla människor lade märke till den röda klänningen, och när de hade sett på den en gång, så vände de sig om och såg på den en gång till. Men andra gången såg de inte bara på klänningen, utan också på den unga flickan, som bar den.

[ 89 ]Somliga hade hört talas om klänningen redan förut, och andra ville veta hur det kom sig, att en stackars backstutös stod så grann på talbacken utanför kyrkan. Jan och Kattrinna fick berätta historien med köpmannen om och om igen. Och när då folk fick veta hur det hängde ihop, så kunde de inte förarga sig längre. De blev glada allesammans, att lyckan hade hittat på att göra en titt in i det fattiga hemmet borta i Askedalarna.

Det var hemmansägaresöner, som sade rent ut, att om denna flickan hade varit av sådan ätt, att det hade gått an för dem att gifta sig med henne, så skulle hon ha varit förlovad, innan hon kom från kyrkan.

Och det var hemmansägaredöttrar till och med av dem, som var »e'arva», som sade för sig själva, att de inte skulle ha tvekat att ge ett helt trädeslag i mellangift, om de hade kunnat byta sig till ett ansikte, som var så skinande rosigt och så strålande av ungdom och hälsa.

Men nu föll det sig så, att den söndagen var det prosten i Bro, som skulle predika i Svartsjö, och inte den vanliga prästen. Och prosten var en sträng och gammaldags man, som blev förargad över allt slags överflöd både i klädedräkt och annat.

Då han fick se den unga flickan i den röda klänningen, blev han visst rädd för att detta kunde vara siden, och han lät klockarn gå efter [ 90 ]både flickan och föräldrarna, så att han skulle få tala med dem.

Han såg nog, han med, att klänningen och fhckan passade bra ihop, men han tyckte lika illa om saken fördenskull.

»Hör du, min flicka, jag ska säja dej en sak,» sa han till Klara Gulla och lade handen på hennes axel. »Det är ingenting, som hindrar mej ifrån att klä mej som en biskop med guldkors om halsen, om jag så vill. Men det gör jag inte, för jag vill inte synas förmer, än jag är. Och på samma sätt ska inte du klä dej så grann som en herrgårdsmamsell, då du bara är dotter till en fattig backstusittare.»

Detta var stränga ord, och Klara Gulla blev så bestört, att hon ingenting kunde svara. Men Kattrinna skyndade sig att tala om, att flickan hade fått tyget i present.

»Ja, det kan ju väl hända,» sa prosten. »Men förstår ni då inte, ni föräldrar, att om ni låter er dotter styra ut sej på det där sättet en gång eller par, så får ni henne sedan inte att sätta på sej sådana tarvliga kläder, som ni kan skaffa henne?»

Han vände sig bort ifrån dem, för nu hade han sagt sin mening med tydliga ord. Men Jan var färdig med ett svar, innan han kom ur hörhåll.

»Om den här lilla flickan skulle vara klädd på ett passande sätt,» sa han, »då skulle hon [ 91 ]vara fin som sola, för en sol å en glädje har hon varit för oss, allt sen hon föddes.»

Prosten kom tillbaka och betraktade dem tankfullt alla tre. Både Jan och Kattrinna såg gamla och slitna ut, men ögonen lyste i de fårade ansiktena, när de vände dem mot den strålande ungdomen, som de hade emellan sig.

Då sade säkert prosten till sig själv, att det var synd att störa det gamla folket i deras belåtenhet.

»Om det är så, att du har varit till ljus å glädje för dina fattiga föräldrar, så kan du bära din dräkt med heder,» sa han med mild röst. »För ett barn, som kan skaffa lycka till far å mor, det är det bästa, som vi ser för våra ögon.»