Kejsarn av Portugallien/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den röda klänningen
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Den nya ägarn
Storsnipa  →


[ 92 ]

DEN NYA ÄGARN.

När folket i Skrolycka kom hem från kyrkan densamma söndagen, som prosten hade sagt de vackra orden till Klara Gulla, satt två karlar uppflugna på gärdsgården tätt invid grinden.

Den ena var Lars Gunnarsson, som nu hade tillträtt husbondeväldet efter Erik i Falla, den andra var en bodbetjänt från en handel i Broby, där Kattrinna brukade köpa socker och kaffe. De såg så likgiltiga och obekanta ut, där de satt, så att Jan knappt kunde tro, att de hade ärende till honom. Han bara lyfte på mössan och gick förbi dem in i stugan utan att säga något.

De satt kvar på samma ställe, och Jan önskade, att de snart skulle slå sig ner på någon annan plats, där han slapp att se dem. Han kände på sig, att Lars Gunnarsson hade ont i sinnet mot honom allt sedan den där olycksdagen i skogen. Flera gånger hade han hört honom kasta fram en antydan om att Jan höll på att bli gammal och inte rätt länge kunde göra nytta för dagspenningen.

[ 93 ]Kattrinna satte fram middagsmaten, och det blev raskt undanstökat med ätningen. Lars Gunnarsson och bodbetjänten dröjde kvar på gärdsgården i muntert samspråk. Jan tyckte, att de satt där som ett par hökar. De bidade sin behagliga tid och gjorde sig lustiga över småfåglarna, som trodde, att de skulle kunna undgå dem.

Nu klev de ändå ner ifrån gärdsgården, öppnade grinden och gick fram mot stugan. Det var alltså till honom de hade ärende. Han fick en sådan stark förkänsla av att de ville honom illa, och han såg sig omkring liksom för att söka en vrå, där han kunde gömma sig undan. Men så föll hans ögon på Klara Gulla, som satt och såg ut genom fönstret, hon med, och då fick han sitt mod tillbaka.

Vad skulle han vara rädd för, när han hade en sådan dotter? Hon var klok och rådsnar och inte förskräckt för någonting. Och lycka hade hon med sig i allt, vad hon företog sig. Det skulle inte bli lätt för Lars Gunnarsson att få bukt med henne.

Nu, då Lars och bodbetjänten kom in, var de likaså likgiltiga och främmande som nyss förut. Lars sade, att de hade suttit så länge på gärdsgården och sett på den lilla nätta stugan, att de till sist hade fått lust att gå in.

De berömde allt, som fanns där, och Lars tyckte, att Jan och Kattrinna borde vara bra tacksamma mot Erik i Falla, för det var väl han, [ 94 ]som hade ställt om, både att stugan hade blivit rest, och att de hade blivit gifta.

»Jag kommer å tänka på en sak,» sa han strax därefter och vände i detsamma bort ögonen, så att han varken såg på Jan eller Kattrinna. »Erik i Falla var väl så förståndig, att han gav er papper på att marken, som stugan står på, skulle bli er tillhörighet?»

Varken Jan eller Kattrinna svarade ett ord. De förstod strax, att nu hade Lars kommit fram till det, som han ville tala med dem om. Det var bäst att först låta honom förklara sig med all tydlighet.

»Jag har nog hört, att det inga papper ska finnas,» sa Lars, »men jag kan väl inte tro, att det står så illa te. För då är det möjligt, att hela stugan tillfaller den, som äger marken.»

Jan sade ännu ingenting, men Kattrinna blev så ond, att hon inte kunde tiga längre.

»Erik i Falla har gett oss den här tomten, som stugan ligger på,» sa hon, »å den kan ingen ha rätt te å ta ifrån oss.»

Ja, det vore ju inte heller meningen, sa den nya ägarn med försonlig röst. Han ville bara, att allting skulle bli ordnat. Det var det enda han ville. Om Jan kunde ge honom hundra riksdaler till oktobermarknaden — — —

»Hundra riksdaler!» utbrast Kattrinna, och rösten gick nästan över i ett skrik.

Lars sade inte något vidare. Han bara drog huvudet bakåt och knep ihop munnen.

[ 95 ]»Du säjer inte ett ord, du Jan!» sa Kattrinna. »Hör du inte, att Lars vill ta ifrån oss hundra riksdaler?»

»Det kanske inte blir så lätt för Jan te å komma ut med hundra riksdaler,» sa Lars Gunnarsson. »Men jag får ju lov te å veta vad som är mitt.»

»Å därför ska ni stjäla vår stuga?» skrek Kattrinna.

»Nej, det vill jag visst inte. Stugan den är er. Det är bara marken jag vill åt.»

»Ja, då ska stugan också bort från er mark,» sa Kattrinna. — »Men det är kanske inte lönt, att ni gör er besvär med å flytta en sak, som ni ändå inte kan behålla.» — »Jaså,» sa Kattrinna, »ni vill ändå lägga vantarna på'na?»

Lars Gunnarsson slog ifrån sig med handen.

Nej, inte ville han lägga beslag på stugan, bevars nej, det hade han ju sagt att han inte ville, men det var så, att handelsman i Broby hade skickat hit bodbetjänten med några räkningar, som han inte hade fått betalt för.

Bodbetjänten tog nu fram räkningarna. Kattrinna sköt dem över till Klara Gulla och bad henne räkna ut vad det gick till.

Det var inte mindre än hundra riksdaler, som de var skyldiga, och Kattrinna blev alldeles blek, där hon satt. — »Jag ser, att meningen är, att vi ska gå från hus å hem,» sa hon. — »Ånej,» svarade Lars, »det är det visst inte, om ni bara betalar vad ni är skyldiga — — — »Ni borde allt [ 96 ]tänka på era egna föräldrar, ni Lars,» sa Kattrinna. »Di hade det inte för gott, di, innan ni blev måg te en hemmansägare.»

Det var Kattrinna, som förde ordet hela tiden. Jan sade ingenting. Han satt och såg på Klara Gulla, såg och väntade. Det blev så tydligt för honom, att allt detta var tillställt för hennes räkning, för att hon skulle få visa vad hon dugde till.

»När di tar stugan ifrån den fattige, då är det slut med honom,» jämrade sig Kattrinna.

»Jag vill ju inte ta stugan,» försvarade sig Lars Gunnarsson. »Jag vill bara, att det ska bli en uppgörelse.»

Men Kattrinna hörde inte på honom. »Så länge som den fattige har en stuga, känner han sej likaså god som alla andra. Men den, som inte har sitt eget hem, han känner sej inte som en människa.»

Jan tyckte, att Kattrinna hade rätt i allt, vad hon sade. Stugan var byggd av skräptimmer och var kall om vintern, den stod och lutade på sin dåliga grund, och trång och liten var den, men det var ändå, som om det skulle bli slut med dem, om de miste den.

Jan för sin del kunde inte tro ett ögonblick, att det skulle gå så illa. Här satt ju Klara Gulla, och han såg hur det började glänsa i ögonen på henne. Snart skulle hon säga ett ord eller göra en gärning, som skulle driva bort dessa plågoandarna.

[ 97 ]»Ja, ni ska väl ha tid på er te å fatta ert beslut,» sa den nya ägarn. »Men kom det ihåg, att antingen flyttar ni första oktober, eller också ska handelsman i Broby ha full betalning! Å jag ska ha hundra riksdaler för tomten!»

Kattrinna satt och vred sina gamla arbetsnötta händer. Hon var så ifrån sig, att hon talade för sig själv utan att bry sig om vem som hörde på henne.

»Hur ska jag kunna gå te körkan, å hur ska jag kunna visa mej bland folk, när jag får det så dåligt, att jag inte en gång har egen stuga?»

Jan tänkte på annat. Han kom ihåg alla de vackra minnen, som hängde ihop med stugan. Det var här, som barnmorskan lämnade honom barnet. Det var där i dörröppningen, som han stod, när solen tittade fram ur molnen för att ge flickan namn. Stugan hörde ihop med honom och med Klara Gulla och Kattrinna. Den kunde inte gå ifrån dem.

Han såg hur Klara Gulla knöt ihop sin ena hand. Hon skulle nog komma dem till hjälp nu snart.

Lars Gunnarsson och bodbetjänten reste sig nu och gick mot dörrn. De sade adjö, då de avlägsnade sig. Men ingen av dem, som satt kvar i stugan, gav dem hälsningen tillbaka.

Så snart som de var gångna, gjorde den unga flickan ett stolt kast med huvudet och steg upp.

»Om ni ville låta mej fara ut i världen!» sa hon.

[ 98 ]Kattrinna slutade med att mumla och vrida händerna. Orden hade väckt ett svagt hopp hos henne.

»Det ska väl inte vara så omöjligt å tjäna ihop två hundra riksdaler te den första oktober,» sa Klara Gulla. »Vi har ju nyss haft midsommar, så att det är tre månader dit. Om jag bara får fara te Stockholm å ta tjänst där, så lovar jag er, att stugan ska bli kvar i er ägo.»

Då Jan Andersson i Skrolycka hörde dessa orden, bleknade han bort, och huvudet sjönk bakåt, som om han skulle svimma av.

Det var så vackert av den lilla flickan. Det var på detta han hade väntat hela tiden. Men hur, hur skulle han kunna leva, om hon for bort ifrån honom?