Kejsarn av Portugallien/Kapitel 21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Brevet
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

August Där Nol
Den första oktober  →


[ 119 ]

AUGUST DÄR NOL.

När Klara Gulla från Skrolycka hade varit borta väl en månad, kom August Där Nol i Prästerud en kväll gående till Askedalarna.

Han hade varit Klara Gullas kamrat i Östanby skolhus under många år, och han hade gått och läst samma sommar som hon. Det var en allvarsam och bra pojke med gott beröm om sig. Föräldrarna var förmögna, och ingen kunde ha en lugnare och bättre framtid att vänta än han.

Under det sista halvåret hade han varit bortrest, och det var först vid hemkomsten, som han fick veta, att Klara Gulla hade gett sig ut i världen för att tjäna ihop två hundra riksdaler.

Det var hans mor, som råkade tala om detta för honom, och innan han hade hört henne till slut, tog han sin mössa och gick ut på vägen. Sedan stannade han inte, förrän han stod vid grinden, som ledde in till den lilla gröna gårdsplanen vid Skrolycka.

Men när han hade kommit så långt, fortsatte han inte vandringen, utan där blev han stående och såg framåt stugan.

[ 120 ]Kattrinna lade märke till honom, där han stod, och hon gjorde sig ärende till källan efter vatten. Men han varken hälsade eller gjorde det minsta tecken till att han ville tala med henne.

Om en stund kom Jan ner ifrån skogen med ett fång ved på armen. När August Där Nol såg honom närma sig grinden, drog han sig åt sidan, men så snart Jan hade gått igenom den, tog han tillbaka sin plats.

När han hade stått där en stund, slogs fönstret upp till den lilla stugan, som låg på bara ett par armslängders avstånd. Han såg hur Jan satt med sin pipa på ena sidan om fönstret och Kattrinna med en strumpstickning på den andra.

»Ja, min snälla Kattrinna,» sa Jan, »nu har vi det riktigt gott på kvällskvisten. Det är bara en enda sak, som jag önskar mej.»

»Jag önskar mej hundra, jag,» sa Kattrinna, »å om jag fick dom allihop, skulle jag ändå inte bh nöjd.»

»Nej, jag ville bara, att notbindarn eller nån annan läskunnig skulle titta in i stugan,» sa Jan, »å läsa opp Klara Gullas brev för oss.»

»Det brevet har du väl hört så många gånger, sen du fick'et, att du kan läsa opp'et utante ord för ord,» svarade Kattrinna.

»Det kan väl vara sant,» sa Jan, »men det är ändå så gott å höra't läsas. Då tycker jag, att den lilla flickan står och talar med mej, å jag ser hur ögona lyser mot mej för vart ord jag hör.»

[ 121 ]»Ja, inte har jag någe emot å höra't en gång te,» sa Kattrinna och tittade ut genom fönstret. »Men en sån här ljus å vacker kväll har nog folk sina vägar åt andra håll. En kan inte vänta, att nån ska komma te vår stuga.»

»Det skulle smaka mej bättre än vetebröd te kaffe, om jag fick höra Klara Gullas brev, medan jag sitter här å röker,» sa Jan. »Men jag har visst tröttat ut alla människor här i Askedalarna med å be dom läsa opp brevet. Nu vet jag inte te vem jag ska vända mej.»

Jan ryckte till av förvåning. Han hade knappt talat ut, då dörrn gick upp och August Där Nol stod på tröskeln.

»Kors, här kommer du just som efterskickad, min snälla August,» sa Jan, sedan han hade hälsat och bett den främmande sitta ner. »Jag har ett brev här, som jag ville be dej läsa opp för oss gamla. Det är från en skolkamrat te dej. Du har kanske ingenting emot å höra hur det går'na.»

August Där Nol tog brevet helt stilla och läste upp det. Han sade ut orden långsamt, liksom ville han suga dem i sig på samma gång.

När han hade slutat, sa Jan:

»Det var märkvärdigt, så bra du läser, min snälla August. Aldrig har jag hört Klara Gullas ord ljuda så vackert som i din mun. Vill. du inte göra mej den glädjen å läsa igenom brevet en gång te?»

Pojken läste brevet för andra gången med [ 122 ]samma andakt. Det var, som om han med törstande strupe hade kommit till en vattenkälla.

När han hade slutat, vek han ihop brevet och slätade över det med handen. Han skulle lämna det ifrån sig, men då märkte han visst, att det inte var nog väl ihopalagt, utan han måste göra om det.

Sedan blev han sittande mol tyst. Jan försökte att få ett samtal i gång, men det lyckades inte. Till sist reste pojken sig och skulle gå.

»Det är så gott, då man kan få ett handtag ibland,» sa Jan. »Jag skulle haft hjälp med en annan sak också. Det är den här kattungen, som är Klara Gullas. Den skulle allt dö nu, för vi har inte råd å behålla'n, men jag kan inte komma mej för med å göra slut på'n, å Kattrinna har inte hjärta te å dränka'n, hon heller. Vi har just sagt, att vi får tala ve nån främmande.»

August Där Nol stammade ett par ord, som ingen kunde höra.

»Du får sätta ner kattungen i en korg, Kattrinna,» fortfor Jan, »så tar August den med sej å ställer så, att vi aldrig behöver se'n mer.»

Hustrun fångade in en liten vit kattunge, som låg och sov i sängen, satte ner den i en gammal korg, band ett kläde över och lämnade alltsammans till pojkstackarn.

»Den här kattungen är jag glad te å bli åv med,» sa Jan. »Den är så munter å kvick, den är för mycke lik Klara Gulla själv. Det är bäst, att den kommer bort.»

[ 123 ]Pojken Där Nol gick åt dörrn utan att säga något, men med ens vände han om, tog Jans hand och tryckte den.

»Tack!» sa han. »Ni har gett mej mer, än ni själv vet om.»

»Det ska du inte tro, min snälla August Där Nol,» sa Jan i Skrolycka för sig själv, då pojken var borta. »Det där är saker, som jag förstår mej på. Jag vet vad jag har gett dej, å jag vet vem som har lärt mej det.»