Kejsarn av Portugallien/Kapitel 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den första oktober
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Drömmen börjar
Arvklenoderna  →


[ 133 ]

DRÖMMEN BÖRJAR.

De första veckorna efter riksdagsmannens besök kunde Jan i Skrolycka ingenting företa sig. Han låg bara till sängs och sörjde.

Var morgon steg han upp, satte kläderna på sig och ämnade gå till Falla på dagsverke. Men innan han hade kommit utom dörrn, kände han sig så dödstrött och kraftlös, att det inte var annat för honom att göra än att lägga sig ner igen.

Kattrinna försökte att vara tålig mot honom, för hon visste ju, att det var så med trånsjukan som med andra sjukdomar, att den fick ha sin tid, innan den gick över. Men hon undrade allt hur länge det skulle dröja, innan en sådan längtan som den, som Jan kände efter Klara Gulla, skulle ge med sig. Kanske han komme att bli liggande på detta sättet ända till julen, ja, kanske hela vintern?

Så hade det säkert gått också, om inte den gamla notbindarn hade kommit in i Skrolycka en kväll för att höra hur det stod till och blivit kvarbjuden på kaffe.

Notbindarn var alltid tystlåten av sig, liksom den, som har tankarna långt borta och inte riktigt [ 134 ]följer med vad som sker på nära håll. Men då kaffet hade blivit islaget i koppen och han hade hällt ut det på fatet för att låta det svalna, tyckte han visst, att han borde säga något.

»I dag menar jag allt ändå att det ska komma brev ifrån Klara Gulla. Det känner jag på mej,» sa han.

»Vi fick ju hälsningar från'na för fjorton dar sen i brevet te riksdagsman,» svarade Kattrinna.

Notbindarn blåste på kaffet ett par gånger, innan han sade något vidare. Därpå fann han det återigen vara lämpligt att fylla ut den långa tystnaden med ett par ord.

»Det kunde ju ha hänt'na någe roligt, så att hon hade fått någe å skriva om.»

»Vad skulle det vara för roligt?» invände Kattrinna. »När en går å släpar i tjänsta, är den ena dagen lik den andra.»

Notbindarn bet av en sockerbit och sväljde ner sitt kaffe i stora klunkar. När detta var gjort, uppstod en sådan tystnad i stugan, att han blev rent förfärad.

»Det kunde ju ha hänt, att Klara Gulla hade mött en människa på gatan,» framkastade han och stirrade håglöst framför sig med de slocknade ögonen. Man kunde knappt tro, att han visste vad han sade.

Kattrinna tyckte inte, att detta var något att svara på. Hon fyllde på hans kopp utan att säga något.

»Det kunde ju ha hänt, att den, som hon [ 135 ]mötte, var en gammal fru, som var dålig å gå, å som just föll omkull, när Klara Gulla gick förbi,» fortfor notbindarn på samma frånvarande sätt som förut.

»Skulle det vara någe å skriva om?» sa Kattrinna, liksom utledsen på hans envishet.

»Ja, men tänk, om nu Klara Gulla stanna' å hjälpte opp'na,» sa notbindarn, »å den gamla frua blev så glad över hjälpen, så hon tog opp plånboken på fläcken å gav flickan en hel tieriksdaler! Det skulle väl ändå vara nånting, som det kunde löna sej å tala om.»

»Det vore det visst,» sa Kattrinna och lät ganska otålig, »om det vore sant. Men nu är det ju bara sånt, som ni sitter å inbillar er.»

»Det är gott, så länge som en kan göra sej kalas i tankarna,» sa notbindarn urskuldande. »Di smakar bättre, di, än di riktiga.»

»Ja, ni har varit med om bägge delarna, ni,» sa Kattrinna.

Strax efteråt gick notbindarn sin väg, och Kattrinna gav inte en tanke åt hela historien, då han väl var borta.

Vad Jan beträffar, så tog han den i förstone för löst prat, han också. Men som han låg där sysslolös i sängen, började han undra om det inte kunde ligga en dold mening under orden.

Var det inte en konstig ton, som notbindarn hade haft, när han hade talat om brevet? Skulle han kunna sitta och laga ihop en så lång ramsa bara för att ha något att säga? Kanske att han [ 136 ]hade hört någonting? Kanske att han hade fått brev från Klara Gulla?

Det var ju möjligt, att det hade hänt henne en så stor lycka, att hon inte vågade sända budskapet därom direkt till föräldrarna. Hon hade kanske skrivit till notbindarn och bett, att han skulle förbereda dem. Det var detta, som han hade försökt göra i kväll, fastän de ingenting hade förstått.

»I morron kommer han igen,» tänkte Jan, »å då får vi höra hela sanninga.»

Men hur det var, kom inte notbindarn tillbaka den dagen och inte den nästa heller. På tredje dagen blev längtan så stark hos Jan, att han steg upp och gick över till grannens stuga för att få veta om det var någon mening med hans ord.

Gubben satt ensam och arbetade med en gammal not, som man hade anförtrott honom att laga. Han blev glad, då Jan kom. Han hade haft sådan gikt, sade han, att han inte hade kunnat gå hemifrån på de sista dagarna.

Jan ville inte fråga honom rent ut om han hade fått brev från Klara Gulla. Han trodde, att han skulle komma lättare till målet, om han gick fram på samma väg, som den andre hade slagit in på.

»Jag har tänkt på det där, som ni berätta' om Klara Gulla, sist ni var inom hos oss,» sa han.

Gubben såg upp från arbetet. Det dröjde litet, innan han förstod vad Jan syftade på.

»Det var ju bara ett lite påhitt åv mej,» sa han.

[ 137 ]Jan kom tätt inpå honom.

»Det var ändå bra roligt å höra,» sa han. »Ni kanske kunde ha haft mer te å tala om, ifall inte Kattrinna hade varit så misstrogen.»

»Åja,» sa notbindarn, »det där är så'na förnöjelser, som en kan ha råd å bestå sej med här i Askedalarna.»

»Jag har tänkt mej,» sa Jan och blev helt djärv av medhållet, »att det kanske inte var slut på historien med det, att den gamla frua gav Klara Gulla tieriksdalern. Kanske att hon också bad, att hon skulle komma å hälsa på'na?»

»Ja, kanske det,» sa notbindarn.

»Kanske att hon var så rik, att hon ägde ett helt stenhus?» föreslog Jan.

»Det var inte så dumt påhittat, du Jan,» berömde gubben.

»Kanske att den rika frua betalar Klara Gullas skuld?» började Jan, men här avbröt han sig, därför att gubbens sonhustru kom in i stugan, och henne ville han inte inviga i hemligheten.

»Jaså, ni är ute å går i dag, Jan?» sa hon. »Det var väl, att det har blivit bättre med er.»

»Det har jag å tacka min snälla Ol' Bengtsa för,» sa Jan med ett hemlighetsfullt tonfall. »Det är han, som har botat mej.»

Han sade adjö och gick med detsamma. Gubben satt länge och stirrade efter honom.

»Jag vet inte vad han kan mena med att jag har botat honom, du Lisa,» sa han. »Han måtte väl aldrig hålla på å — — —