Kejsarn av Portugallien/Kapitel 36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Avsättning
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Husförhöret
Ett gammalt troll  →


[ 208 ]

HUSFÖRHÖRET.

Ingenting var Lars Gunnarsson så glad åt som att han hade fått det infallet att ta käppen och läderkasketten ifrån Jan i Skrolycka. Det såg rent av ut, som om han skulle ha tagit galenskapen ifrån honom på samma gång.

Ett par veckor efter auktionen i Bergvik skulle det hållas husförhör i Falla. Människor samlades dit från hela trakten runt om Duvsjön, och folket från Skrolycka kom bland de andra. Och tänk, att det var inte möjligt att märka på Jan, att det inte skulle stå rätt till med hans förstånd!

Allt vad bänkar och stolar, som fanns i Falla, var inflyttade i det stora rummet på nedre botten. Här slog nu husförhörsfolket sig ner i täta rader och Jan med dem, men utan att tränga sig fram till en bättre plats, än som tillkom honom. Lars höll ögonen på honom hela tiden, och han måste medge, att det var en sanning, att galenskapen hade gått tillbaka. Jan uppförde sig alldeles som en annan människa.

Han var rätt tyst, och den, som hälsade på honom, fick inte något annat svar än en tvär nick, [ 209 ]men det kunde ju också bero på det, att han inte ville bryta andakten på husförhöret.

Innan själva förhöret började, skulle alla de närvarande antecknas, och när prästen ropade upp Jan Andersson i Skrolycka, svarade Jan ja utan minsta betänkande, liksom om kejsar Johannes av Portugallien aldrig hade funnits till.

Prästen satt vid ett bord överst i rummet med den väldiga husförhörsboken framför sig. Bredvid honom satt Lars Gunnarsson och hjälpte honom till rätta genom att upplysa om vilka som hade flyttat från detta husförhörsdistriktet under året, och vilka som hade gått och gift sig.

När nu Jan svarade så riktigt och rätt, såg alla de närvarande, att prästen vände sig till Lars och med låg röst frågade honom om någonting.

»Det var inte så farligt, som det såg ut,» svarade Lars. »Jag tog det ur honom, jag. Han går på arbete här i Falla var dag, som han jämt har gjort.»

Lars hade inte haft förstånd att dämpa rösten, han, som prästen. Alla begrep vem det var han talade om, och många blickar sökte sig fram till Jan, men han satt så lugn, som om han ingenting skulle ha hört.

Sedan, när förhöret kom i gång, föll det sig så, att prästen bad en av de darrande ungdomarna, som skulle prövas i sin kristendomskunskap, att läsa upp fjärde budet.

Det var inte alldeles tillfälligtvis, som prästen valde att tala om just det budet denna kvällen. [ 210 ]När han satt så här i en trygg och ståtlig gammal stuga med väggfasta bänkar och gammaldags inredning också i övrigt och med tydliga tecken till välstånd, vart han såg, så kände han sig manad att påminna människorna om hur väl det går dem, som håller ihop släktled efter släktled, som låter de gamla styra, så länge de mäktar, och sedan vördar och hedrar dem under alla de år de finns kvar i livet.

Han hade just börjat utveckla de stora löften, som Gud gjorde dem, som hedrar fader och moder, då Jan i Skrolycka reste på sig.

»Det är nån, som står utanför dörrn å inte törs komma in,» sa han.

»Se efter hur det förhåller sej, ni Börje, som sitter närmast dörrn !» bad prästen.

Börje reste sig, öppnade dörrn och såg ut i förstugan.

»Nej, det finns ingen här,» sa han. »Jan har allt hört miste.»

Förhöret tog vid på nytt. Prästen förklarade för sina åhörare, att det här budet var inte så mycket en befallning som ett gott råd, som man borde noga följa, om man ville, att det skulle gå en väl i livet. Han var bara en ung man, sade han, men så mycket hade han redan hunnit se och erfara, att han kunde vittna om att förakt för föräldrar och olydnad mot deras bud var det, som säkrast lade grunden till en hel levnads olyckor.

Medan prästen talade, vände Jan i Skrolycka gång på gång huvudet mot dörrn. Han tecknade [ 211 ]åt Kattrinna, som satt på bortersta stolraden och hade lättare att tränga sig fram än han, att hon skulle gå och öppna. Hon satt stilla i det längsta, men hon var också litet rädd för att inte göra Jan till lags i de dagarna, och till sist lydde hon honom. Men då hon väl hade fått upp dörrn, såg hon lika litet till någon människa i förstugan, hon, som Börje. Hon skakade på huvudet åt Jan och gick tillbaka till sin plats.

Prästen hade inte låtit störa sig av Kattrinnas vandring. Till alla de läsepliktigas stora glädje hade han nästan kommit ifrån att göra frågor, utan hängav sig i stället åt att framlägga alla de vackra tankar, som trängde sig på honom. »Tänk,» sa han, »så gott å vist det är anordnat med de kära gamla, som sitter hos oss i våra hem! Är det inte ljuvligt för oss att få vara ett stöd för dem, som hjälpte oss, då vi ingenting förmådde, att få göra livet lätt för dem, som kanske både svalt å frös för att skaffa oss bröd? Det är en heder för ett ungt par att ha en gammal far eller mor sittande lycklig å nöjd — — —

Just som prästen sade detta, hördes en sakta gråt från en vrå i andra ändan av rummet. Lars Gunnarsson, som hade suttit med andäktigt sänkt huvud, reste sig genast. Han gick på tå över golvet för att inte störa, lade armen om livet på sin svärmor och drog henne med sig fram till bordet, där prästen satt. Här fick hon inta Lars Gunnarssons plats, medan han själv ställde sig bakom och såg ner på henne. Han gjorde också [ 212 ]ett tecken till hustrun, och hon kom då och ställde sig på andra sidan. Det såg vackert ut. Alla förstod, att Lars ville visa dem, att här hos honom var det så, som prästen sade att det borde vara.

Prästen såg ljus och glad ut, då han blickade upp på den gamla modern och hennes barn. Det enda, som verkade litet oroande på honom, var, att gumman alltjämt grät, så att hon kunde flyta bort. Han hade aldrig förr lyckats framkalla en sådan rörelse hos någon av sina församlingsbor.

»Ja,» fortfor prästen, »det är inte något svårt att hålla det fjärde budet, så länge som vi är unga å står under våra föräldrars lydno, men det är sedan, som det kostar på. När vi själva har blivit vuxna å tycker, att vi är likaså kloka — —

Här blev prästen på nytt störd av Jan. Han hade nu äntligen själv trängt sig fram till dörrn och öppnat den.

Jan hade bättre tur än de andra. Man hörde hur han sade go'dag till någon, som stod ute i förstugan.

Alla vände sina ögon mot utgången för att kunna se vem det var, som hade stått där ute under hela husförhöret utan att våga sig in. De hörde hur Jan bad och trugade och såg honom slå upp dörrn på vid gavel, men den, som stod där ute, gjorde visst invändningar nu också. Till sist drog Jan igen dörrn och kom ensam in i rummet. Men han gick inte tillbaka till sin förra plats, utan trängde sig med stort besvär fram till bordet, där prästen satt.

[ 213 ]»Nå, Jan,» sa prästen litet otåligt, »får vi nu veta vem det är, som har stört oss hela kvällen?»

»Det var den gamla husbonden här i Falla, som stog där ute,» förkunnade Jan utan att själv vara det minsta förvånad eller upprörd över det, som han hade att berätta. »Han ville inte gå in, men han bad mej framföra en hälsning te Lars, att han skulle ta sej i akt för den första söndan efter midsommar.»

I första ögonblicket var det inte många, som förstod vad som låg under orden. De, som satt på de bakre bänkarna, hade inte kunnat höra riktigt, men de märkte av det sätt, varpå prästen ryckte till, att Jan hade sagt något förskräckligt. De sprang upp och trängde sig närmare och frågade till höger och vänster vem i all världen det var, som Jan hade hälsat ifrån.

»Men, Jan!» utbrast prästen med sträng röst. »Vet du vad du säjer?»

»Visst vet jag det,» sa Jan och nickade bestyrkande åt prästen. »Jag har ju hört'en där ute hela tiden. Jag bad'en gå in, men han ville inte, utan bara han fick framföra hälsninga te mågen, så gick han sin väg. “Säj honom,” sa'n, “att det inte är jag, som vill honom någe ont för att han lät mej ligga i snön i mitt elände å inte kom med hjälp i tid! Men det fjärde budet är ett strängt bud. Hälsa honom från mej, att det är bäst, att han ångrar å bekänner! Han får tid på sej te söndan efter midsommar.”»

Jan talade så redigt och framförde det märk[ 214 ]värdiga budskapet så trovärdigt, att både prästen och de andra under flera sekunder kände sig bundna i den tron, att Erik i Falla verkligen hade stått utanför dörrn till sitt gamla hem och talat med honom. Och de vände ovillkorligen ögonen mot Lars Gunnarsson för att se vad Jans ord skulle ha för verkan på honom.

Men Lars stod och skrattade. »Jag trodde, att Jan var klok,» sa han, »annars skulle jag inte ha låtit'en komma på husförhöret. Pastorn får vara god å ursäkta störninga. Det är galenskapen, som bryter fram igen.»

»Ja visst!» sa prästen lättad och for med handen över pannan. Han hade varit nära att tro, att han hade råkat ut för något övernaturligt. Det var gott, att det inte var fråga om annat än ett påhitt av en galning.

»Jan har nog ingen stor kärlek te mej, ser pastorn,» fortfor Lars att förklara, »å det röjer han nu, då han inte har förståndet, som håller tebaka. Jag får ju erkänna, att om en ska räkna noga, så är det mitt fel, att dottra måste ge sej ut i väla å tjäna pengar. Det är det, som han inte kan förlåta mej.»

Prästen blev visst litet förvånad över den ivriga tonen. Han gav Lars en forskande blick ur de djupa blå ögonen. Lars mötte inte blicken, utan såg åt sidan. Han märkte, att detta var illa gjort, ansträngde sig för att se prästen rakt i ansiktet, men kunde det inte och vände sig bort med en svordom.

[ 215 ]»Lars Gunnarsson!» utbrast prästen. »Vad går det åt er?»

Lars hämtade sig strax. »Kan jag inte bli åv med den där stollen?» sa han, som om det var Jan han hade svurit åt. »Här står pastorn å alla mina grannar å betraktar mej som en mördare, bara för det att en galning har ett gammalt agg te mej. Jag säjer er ju, att det är för dottras skull, som han vill åt mej. Inte visste jag, att hon skulle fara bort å råka i olycka, därför att jag ville ha ut min fordran. Är det inte nån här, som kan ta vara på Jan, så att vi andra får fortsätta andakten?»

Prästen strök sig än en gång över pannan. Han kände sig illa till mods vid Lars' ord, men inte kunde han våga tala bestraffande till honom, då han ingenting bestämt visste. Han såg sig om efter den gamla matmodern, men hon hade smugit sig bort. Sedan blickade han ut över församlingen, men där fick han ingen ledning. Han var säker på att varenda en visste om Lars var brottslig eller ej, men när prästen vände sig mot dem, tycktes deras ansikten stänga till sig, så att de förlorade allt uttryck. Kattrinna hade kommit fram och tagit Jan under armen. De var på väg mot utgången, och med dåren ville prästen i alla fall inte anställa något förhör.

»Jag tror, att det kan vara nog för i dag,» sa prästen stilla. »Vi ska göra en avslutning.»

Han bad en kort bön, och man sjöng en psalm. Därpå avlägsnade sig alla de främmande.

Prästen var den sista, som gick. Då Lars [ 216 ]följde honom till grinden, vände han självmant samtalet till det, som nyss hade hänt. »Märkte pastorn, att det var söndan efter midsommar, som jag skulle akta mej för?» sa han. »Det visar just, att det är flickan, som Jan tänker på. Det var söndan efter midsommar i fjol, som jag var inom hos Jan för å göra opp om stugan.»

Prästen blev alltmer hemsk till mods vid alla dessa förklaringar. Helt hastigt lade han sin hand på Lars Gunnarssons axel och försökte se in i hans ansikte.

»Lars Gunnarsson!» sa han med varmt övertalande röst. »Jag är ingen domare. Men glöm inte, att om ni har något på ert samvete, så kan ni komma till mej! Jag väntar er, Lars Gunnarsson, var dag. Låt det bara inte bli för sent!»