Klagan öfver Critons död

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ett förolämpadt hjertas seger
Klagan öfver Critons död
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Mitt öde  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 48 av Ernst Meyer från 1889.


[ 48 ]

Klagan öfver Critons död[1].

Så är det enda från mig taget.
Som jag af jordiskt allt begärt!
Mitt lif jag som en börda dragit,
Och tusen plågor hjertat tärt;
En vän var lemnad till mitt stöd,
Min hjelp, min tröst i all slags nöd,
Som mig förmildrat verldens plågor.
Nu är mitt ankar brutet af,
Nu slås mitt skepp af tusen vågor
Och mäktar dock ej gå i qvaf.

Du känsla, som min plåga våller,
Ack, domna bort, du mer ej tål!
Du kraft, som lifvet sammanhåller,
Ett olyckslif, ett sorgers mål,
Försvinn och stanna i ditt lopp
Och låt en sansning höra opp,
Hvars ömhet ingen kan uttala.
Du känsla och du tankefart!
Skall ej en söt, en evig dvala
Försätta dig i lugnet snart?




  1. Akad. sekreteraren Carl Klingenberg, som dog den 17 Juli 1757.