Mitt öde

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Klagan öfver Critons död
Mitt öde
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Lugnet  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 48–49 av Ernst Meyer från 1889.


[ 48 ]

Mitt öde.

Uti min första ungdoms vår,
När hjertats eld i låga brinner,
Ett föremål min kärlek finner,
Der all sin kraft han yttra får:
En make, fager, öm och kär,
Hvars hela väsen kärlek är,
Till nöjets högsta höjd mig leder.
Jag smakar kärleks ljufsta lott,
Och liksom jag den äga fått,
Slår döden all min sällhet neder.

[ 49 ]

Uti en stadgad tid af år,
När eftertanken mognad vinner,
Ett föremål min vänskap finner,
Der all sin kraft hon yttra får:
En vän, förnuftig, vis och god,
Hvars klara ljus och fasta mod
Till vishets sanna mål mig leder.
Jag smakar vänskaps ljufva lott,
Och liksom jag den äga fått,
Slår döden all min sällhet neder.

Månn’ det bör namn af lycka få,
Att dessa skatter jag fått äga,
Dem ömma hjertan högt uppväga,
Men sällan detta målet nå?
Nej, lycklig den som icke vet
Hvad nöje, hvad lycksalighet
Ett ömt och älskadt hjerta känner.
Han saknar ej det ljufva val,
Han undgår ock det bittra qval
Att mista och begråta vänner.