Kongl. Vetenskaps-Academiens Handlingar/1764/Nordsken, observeradt i Upsala den 17 October 1763
|
NORDSKEN, observeradt i Upsala, den 17 October 1763,
Af
FREDRIC MALLET.
Ibland flera märkvärdiga Nordsken, som visat sig i denna höst, har jag funnit det, som syntes d. 17 Oct. om aftonen, så besynnerligt, at jag trodt dess beskrifning kunna tjäna til uplysning uti kunskapen om detta slags Phænomen. Och emedan jag hade den lyckan, at i akttaga de angelägnaste omständigheter därvid, har jag i kårthet upteknat dem såsom följer.
Klockan 614 vid pass om aftonen, var jag på vägen til Slottet, som är beläget på en högd Sydväst om Staden, och då jag skulle gå upföre backen på en vanlig gångstig, kände jag vädret blåsa midt emot mig, oaktadt hela dagen varit lugnt. I det samma blef jag varse en Nordskens-boge stå söder om Zenith, lika med dem, som så ofta synas norr ut om vinter-tiden: en sådan ställning hade jag aldrig tilförene sedt, och beslöt altså at noga efterse, hvad förändringar den skulle undergå; emedan Nordskenet nu var på den sida, som det sällan intager, och efter jag förmodade et ibland de större Nordsken, då materien hade fått öfverhand uti luftens södra Tract.
Solen var nyligen nedgången, och jag betänkte, om det kunnat hända, at Nordskenet för Solens nedgång hade yppat sig, och stiget söder om Zenith, samt nedsatt sig uti en sådan boge; men jag vardt efter några dagar underrättad, at bogen uti en hast upkommit ifrån västra Horizonten, och at husen med Slottet måste bårtskymt detta phænomen för mig, emedan det tildraget sig nýss förr än jag såg bogen, såsom jag utaf Observationernas jämförelse kunnat sluta.
Bogen begynte strax däruppå at skjuta ut sina flammor, i synnerhet västerligt, och de tyktes brinna, om jag får så tala, uti åtskilliga färgor, lika med alla de som synas uti rägn-bogen, ifrån den röda, som är matt och nästan gris de lin til och med den ljusgröna: utseendet häraf var så präktigt, at jag aldeles stannade i förundran. Jag kastade ock ögonen öfver hela bogen, och fant det förhålla sig på lika sätt, där luften var klar; men icke få tydligt, om den på något ställe var grumlig, hvarföre äfven färgorne voro mäst lyfande på västra sidan, som hade en skär himmel.
En omständighet, som jag i det samma blef varse, föreföll mig ganska besynnerlig: jag hade märkt at några små och tunna moln voro uti Syd-östra trakten, hvilka af Månen, som ännu var låg, uplystes, så at de syntes nästan hvita, och jag väntade at samma moln skulle betäcka Nordskenets flammor; men helt oförmodligt hände sig, at jag såg moln-fläckarne igenom Nordskenets färgade flammor, och at desse likasom målade molnen med röda, gula och gröna ränder, som mera bleknade under molnen, än omkring dem. Jag begynte häraf at tro Nordskenet denna gång vara ganska lågt, och lystrade til at få höra något buller eller hväsande; men fåfängt: imedlertid dömde jag af utseendet, at Nordskenet uti Syd-väst icke var långt bårta, och at flammornes utskjutande ifrån Nordskens-bogen svarade mot vädrets ilningar omkring mig. Dock kan jag icke påstå, at en väder-ilning vid marken och et häftigt flammande af Nordskenet skedde i samma moment, eller at de corresponderade med hvarandra uti en jämn proportion; det allena behölt jag uti mitt omdöme, at flammandet fölgde med ilningar, hvilket jag ofta tilförene i akt tagit, då Nordsken visa sig uti stark blåst, samt funnit et starkt fläktande uti hela massan af Nordskenet, för hvarje väder-ilning.
Alt det, som berättat är om Nordskenet samma afton, tildrog sig på en tid af några få minuter, och Nordskens-bogen, som i början icke syntes vara högre än æquatoren, utan snarare lägre, hade lyftat sig up uti samma direction som vädret blåste. Jag såg huru bogen flöt fram, nästan helt jämn, uti den luft, som var mycket klar, men at den hindrades på de ställen, som hade en dunklare luft, eller där jag kunde skönja tecken til moln och dimba. Jag tykte, at detta bogens stigande skedde något hastigare vid Zenith, än uti mindre högder öfver Horizonten; och blef varse, det jag icke vet tilförene vara anmärkt om Nordsken, at dess boge mötte, hindrades och aldeles tilbaka hölts af en mörk dimba eller moln, som var uti luften ONO, til 30 à 40 graders afstånd ifrån Zenith. Bogen flöt fram på ömse sidor om denna dimba; men bogens del, som var midt för dimban, måste strida om rummet med hänne, och det sågs tydeligen, at bägge verkade emot hvarandra, och likasom kämpade om öfverhanden: nämligen, Nordskenet arbetade at genomtränga dimban, och bröt in uți de glesare delar; men den tätare dimban hölt Nordskenet ute. Detta varade några secunder, och jag kände under samma tid väder-ilningar, och i följe med dem fant Nordskenet få större magt uppå dimban: således kastade Nordskenet tvänne gångor sina flammor långt fram under dimban, och tredje gången rådde Nordskenet fullkomligen, flammorne syntes omblandade med sjelfva dimban och hon spridde sig liksom en rök. Nu drögde icke Nordskenet at kafta flammor eller strålar åt alla sidor, och formerade en så kallad krona, hvilken hade längsta strålar uti OSO och WNW, och hvilkens figur var lik en Rectangel, som hade långa sidorne vinkelräta mot vädrets direction. Nordskenet intog sedan hela himmelen ända til sent uppå natten, och luften var ibland klar, ibland grumlig; så at Jupiters månar icke kunde väl skönjas med en god Reflexions-Telescop, och at sjelfva Jupiter och Månen syntes ludne för blotta ögonen.
Strålarne uti Nordskenet tyktes äfven flyta uti samma direction som vädret, så at de som brunno söder om Vertical-planet, som drogs efter kronans långd, ibland samlade sig uti en blek oformlig massa, hvilken rördes utan ordning; men kunde märkas likasom rinna undan vädret, Flammorne syntes altid på det sätt, at de i början voro breda och häftige eller uti stark rörelse och med stort sken, sedan bleknade uti sit ljus och minskade sin häftighet och storlek, som hade de upstigit til större afstånd ifrån jorden. Detta syntes ibland verkeligen hända, då flammorne varit under en molnfläck; ty om denne icke varit spridd, sågos Nordskenets flammor tillika smärre och ofvan molnet. Samma händelse blef i akt tagen d. 25 October nästföljande, då et Nordsken visade sig beläget öfver några grofva moln; men under andra, som syntes af hvitare färg: samma Nordsken undergick otaliga förändringar, och tillika ändrades luftens klarhet och mulna utseende obeskrifveligen.
I anledning häraf har jag gjordt följande anmärkningar:
1:o At Nordskenet, som för oss försvinner, torde ibland flytta sig högre up, och åter blifva synligt, om det med blåst drifves til närmare afstånd.
2:o At luftens rörelser torde åstadkomma eller underhjelpa Nordskenets flammande.
3:o Tyckes at Nordskenets hufvud-rörelser, och bogens flyttningar utvisa vädrets direction uti samma afstånd; ty d. 17 Oct. var öfra luften NNO och molnen fölgde samma väg; men den nedra luften var samma dag sydlig och tiltog om aftonen, dref molnen tilbaka, och med Nordskenets tilhjelp ymsom spridde och samlade dem, til dess Nordskenet var förbi, då nordost vind följande morgonen åter infant sig.
4:o Är klart, at Nordskenet icke altid är til längre afstånd ifrån jorden, än molnen; men at dess snälla flyttningar vid lägre afstånd torde hindra goda och säkra mätningar på dess högd. Denna tanka instämmer med de många berättelser ifrån Norrland, at Nordskenet ibland sänker sig ända til marken, så at det uplyser de minsta grand. Dess lindriga hväsande eller buller, och dess Phosphoriska lukt, som i Norrland märkes, torde icke här kännas vid dess medelmåttiga afstånd.
5:o Efter Nordskenets ljus visar alla färgor, som Sol-strålar, när Nordskenet är starkast; är troligt, at Nordskens-materien insuper Solens ljus, lika såsom många slags kroppar här på jorden, och genom particlarnes rörelser och gnidningar Phosphoriserar och lyser.