Krigets fortsättning till Nikias’ fred
| ← Peloponnesiska kriget till Perikles’ död |
|
Alkibiades och krigståget mot Sicilien → |
2. Krigets fortsättning till Nikias’ fred (421).
Det fjerde krigsåret hade inträdt (428), och Athenarne hade ännu, oaktadt de årliga pundringstågen af Archidamos, hvilken äfven denna sommar infann sig i Attika, öfverhanden. Men vid denna tidpunkt utbröt i Mytilene ett uppror, som lätt kunnat göra hela deras välde vacklande, och som endast efter de största ansträngningar kunde kufvas. Enligt den tidens åsigter och den karakter, kriget antagit, hade Mytilenerna ej att vänta någon barmhertighet. Till följe af den förbittring, som nu var rådande bland folket, bifölls Kleons rysliga förslag att döda hela den manliga befolkningen i den upproriska staden.
Denne Kleon, en af Perikles’ ovärdige efterträdare, var en stor pratmakare, våldsam, uppbrusande och utan värdighet i talarestolen; men han hade förstått att förskaffa sig de mindre medborgarnes vänskap. Till yrket var han garfvare, hvilket för Aristophanes utgjorde en ständig källa till skämt. Med alla sina fel saknade Kleon likväl ej energi. När Mytilenernas öde afhandlades, använde han denna för att genomdrifva en dålig sak och lyckades. Men folket, bättre än han, ångrade följande dagen sitt förhastade beslut. Det fartyg, som fått i uppdrag att framföra dödsdomen, hade ett försprång af 24 timmar; men till följe af sitt sorgliga budskap torde det hafva färdats långsamt. Det, som skulle öfverbringa det sist fattade beslutet, var snabbare och inlopp i Mytilenes hamn i rättan tid. Ett tusen af Spartas anhängare skickades likväl till Athen, hvarest de aflifvades.
Mytilenernas blod återföll på Platäerna, som, efter ett långvarigt, hjeltemodigt försvar, måste gifva sig åt Spartanerna, sedan likväl förut en del af besättningen lyckats slå sig igenom och undkomma till Athen. Spartanerna visade vid detta tillfälle en kallblodig grymhet, så mycket mer förhatlig, som de vid dess utöfvande antogo skenet af rättvisa. Fem domare efterskickades från Sparta; fångarne fingo inställa sig en i sender; man inskränkte sig till den hånande frågan, om de under detta krig hade gjort Sparta eller dess bundsförvandter någon tjenst; hvarpå de nedhöggos. Staden jemnades med marken, och dess område lemnades åt Thebanerna.
Sedan de rika Korkyrerna, hvilka Korintherna hade gjort till fångar i slaget vid Sybota, blifvit frigifne och fått återvända hem, började de bemöda sig om att uppfylla det hemliga vilkoret för sitt försättande i frihet, nemligen att öfverföra ön på Peloponnesiernas sida. De mördade Pithias, folkpartiets ledare, bemägtigade sig staden, dödade 60 af Pithias’ anhängare, lofvade friheten åt de slafvar, som ville understödja dem, och kallade den peloponnesiska flottan till sin hjelp. Folket öfverraskades häraf i början, men fattade snart mod, och sedan det erhållit förstärkning af Athenarne, behandlades det besegrade aristokratiska partiet med den vildaste grymhet, tilldess allesamman blifvit bragte om lifvet eller i förtviflan dödat sig sjelfva.
Till skildringen af nämnde skräckscener anknyter Thukydides en betraktelse öfver den följande tiden af kriget. »Derefter», säger han, »kom nästan hela Grekland i skakning, och då tvedrägt herskade öfverallt, sökte folkets ledare hjelp i Athen, medan det fåtaligare aristokratiska partiet bad Spartanerna om bistånd. Hvar och en måste sluta sig till ettdera partiet; den, som önskade blifva neutral, förföljdes af bådadera, och partiandan upplöste till och med de heligaste band.»
Det såg ut, som hade naturen sjelf velat bidraga till den allmänna omstörtningen, ty Attika, Evböa, Böotien och i synnerhet Orchomenos skakades af jordbäfningar. Pesten, som aldrig hade inträngt på Peloponnesos, hemsökte ännu en gång Athen. Sedan sitt första uppträdande hade han derstädes bortryckt 4300 hopliter, 300 ryttare och en otalig mängd offer bland den öfriga befolkningen. För att blidka den gud, hvilken sände och förjagade pesten, renade Athenarne Apollons ö. Alla qvarlefvor af döde, som blifvit begrafne på Delos, bortskaffades derifrån, och för att den ej vidare skulle oskäras genom nya lik, bortfördes alla sjuka till en ö i närheten.
För att förlägga krigets skådeplats till Messenien, hvarifrån man lättare kunde infalla i Lakonien, hade emellertid Athenarnes fältherre, Demosthenes, besatt det gamla Pylos, Nestors stad, som låg vid en vik, hvilken skyddades af den lilla ön Sphakteria. Spartanerna, hvilka nyligen under befäl af konung Agis gjort ett infall i Attika, återvände skyndsamt, läto besätta den nämnda ön med 420 hopliter och angrepo, med den tappre Brasidas som anförare, Athenarne i Pylos både till lands och sjös. Men Demosthenes gjorde ett skarpt motstånd, och, sedan han fått förstärkning af en athensk flotta, innestängde han de på Sphakteria varande Spartanerna och afskar deras förbindelse med fastlandet. Sparta råkade vid underrättelsen härom i den största förskräckelse, lät sluta ett vapenstillestånd med Demosthenes och skickade sändebud till Athen. Desse höllo emot sin vana uti folkförsamlingen ett långt tal och erbjödo fred i utbyte mot de fångne medborgarne. Olyckligtvis fans Perikles ej mera till, för att ålägga folket en nyttig hofsamhet. Kleon öfvertalade Athenarne att uppställa så hårda fordringar, att sändebuden ej kunde antaga dem.
Kriget fortsattes således, och då Sphakterias belägring drog ut på tiden, ditsändes Kleon, som skrytsamt lofvat att inom 20 dagar eröfra ön. Med den erfarne Demosthenes vid sin sida lyckades också verkligen Kleon göra sig till herre öfver Sphakteria, hvars besättning, för så vidt den var skonad af svärdet, fördes fången till Athen.
Krigets jemvigt var sålunda bruten; lyckan lutade åt Athenarnes sida. De fullföljde sina framgångar med en sällspord raskhet. Bland annat intog Nikias året derpå (424) ön Kythera vid sydliga kusten af Peloponnesos, lämplig både såsom ankarplats och som stödjepunkt för landstigningar på halfön. Samtidigt var Demosthenes nära att intaga Megara, hvilket det likväl lyckades Brasidas att rädda. Sålunda gick Athen öfverallt anfallsvis till väga. Spartanerna syntes liksom förlamade. Förlusten af så många vigtiga platser, af deras bästa krigare, af deras Heloter, som dagligen rymde, hade beröfvat dem tillförsigt och handlingskraft. För att erhålla hjelp vände de sig till perserkonungen med ännu ifrigare böner än förut, sålunda förrådande hela Greklands bästa, och glömske af sin gamla ära vid Thermopylä. För att tillintetgöra verkningarna häraf, sände äfven Athenarne en beskickning till storkonungen. Visserligen vände sändebuden om i Ephesos, hvarest de erforo konungens död; Athen hade likväl genom sjelfva denna tanke förrådt sin historia och sin bestämmelse; dess strax derpå följande motgångar utgjorde ett straff härför.
Sparta hade vid denna tid blott en enda märkvärdig man, Brasidas, men denne var lika så klok som tapper. Hvad Athen hade gjort mot Sparta i Pylos, på Kythera med flera ställen, det beslöt han att göra mot Athen på Chalkidike och i Thrakien. Att beröfva Athen dessa länder, hvarifrån de fingo sitt byggnadsvirke, var att anfalla dess sjömagt, dess egentliga styrka. Dessutom skulle man genom att förlägga kriget till dessa trakter aflägsna det från Peloponnesos, hvilket sedan en tid varit hemsökt af alla dess olyckor. Brasidas’ uppgift var så mycket svårare, som hans soldater bestodo af såsom hopliter beväpnade Heloter, hvilka Sparta ville aflägsna af fruktan för ett uppror. Dessutom skulle hans här föras landvägen, det vill säga genomtåga Thessalien, som var i förbund med Athen. Brasidas drog sig ur alla svårigheter med en ovanlig skicklighet. Han anlände lyckligen till Chalkidike. Genom sin vältalighet och sitt förtroende ingifvande uppförande förskaffade han sig snart många anhängare. Akanthos, Stageiros och till och med Amphipolis öppnade för honom sina portar. Der det lockande uti att blifva befriad ifrån Athens öfvervälde ej gjorde behörig verkan, användes hotelser.
Annalkandet af en så verksam fiende som Brasidas och de slag, han redan utdelat, borde hafva förmått Athens befälhafvare i dessa trakter att skyndsamt sammandraga sina stridskrafter till ett verksamt motstånd. En af desse befann sig för tillfället på Thasos, kom för sent fram till krigsskådeplatsen och kunde ingenting rädda mer än Eion. På förslag af Kleon bestraffade folket denna försumlighet med en tjugoårig landsflykt. Efterverlden har denna dom att tacka för ett mästerverk, ty den landsförviste var Thukydides, hvilken använde landsflyktens ledighet att skrifva peloponnesiska krigets historia.
Dessa händelser förmådde båda partierna att afbryta fiendtligheterna. De båda stora magterna slöto ett stillestånd på ett år både för sig och sina bundsförvandter (423): hvar och en skulle få behålla hvad han för tillfället innehade. Under det att detta stillestånd slöts i Athen, intågade Brasidas i Skione på halfön Pallene, mottagen med öppna armar af invånarne, hvilka skänkte honom en gyllene krans och med bindlar prydde hans hufvud, liksom hade han segrat vid kämpaspelen. Denna eröfring hade följt två dagar efter stilleståndets slutande; den borde sålunda återställas; Sparta vägrade härtill, och kriget begynte ånyo. Nikias, som anländt med betydliga krafter, återtog Skione, derpå Mende, hvilket folket återlemnade honom, och förmådde Makedoniens konung, Perdikkas, hvilken öfvergått på Spartas sida, att återknyta förbundet med Athen, under det att Brasidas misslyckades i ett försök mot Potidäa. Följande året blef Kleon utnämnd till befälhafvare. I början lyckades han återtaga några orter, men, då han vid Amphipoles måste inlåta sig i en drabbning, vann Brasidas öfver honom en fullständig seger (422), hvilken denne dock fick betala med sitt lif. Äfven Kleon omkom uti striden. Enligt Thukydides var han en ibland de första, som tog till flykten; enligt Diodoros kämpade han och föll som en behjertad man.
Dessa två mäns död gjorde fredens afslutande lätt. Brasidas hade underhållit kriget genom sin verksamhet och sina framgångar, Kleon genom sina tal. Två fredligt sinnade män utöfvade numera det största inflytandet: i Athen den kloke Nikias; i Sparta konung Pleistoanax. Båda rådde till fred, hvilken också afslöts i Mars 421 på det vilkor, att enhvar skulle återlemna, hvad han tagit under kriget.