Kristin Lavransdotter/Korset/Fränder emellan/Kapitel 1

←  Kap VII

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel I

Kapitel II  →

I.

ANDRA ÅRET Erlend Nikulausson och Kristin Lavransdotter bodde på Jörundgård, ville husfrun själv ligga på sätern över sommaren.

Hon hade gått och haft detta i tankarna alltsedan vintertiden. På Skjenne gård var det av gammalt sed att hustrun själv låg uppe på sätern, ty en gång i tiden hade en dotter från den gården blivit bergtagen, och sedan hade hennes mor velat ligga i fjället varje sommar. Men de hade i mångt och mycket sina egna sedvänjor där på Skjenne — folk i bygden hade vant sig vid det och tyckte det skulle så vara.

Men eljest brukade icke husbondfolkets kvinnor från storgårdarna själva draga till säters. Kristin visste, att när hon nu gjorde det, så skulle folk prata och undra.

Så fingo de då i Guds namn bruka sina tungor. De sladdrade väl i alla fall om henne och vad hennes var.

Audun Torbergsson hade ej ägt annat än sina vapen och de kläder han gick och stod uti, när han blev gift med Ingeborg Nikulausdotter på Loptsgård. Han hade varit biskopens hästsven; det var den gången då biskopen var här norrut och invigde den nya kyrkan som Ingeborg kom i olycka. Nikulaus Sigurdsson tog först illa vid sig, svor vid både Gud och människor att en stalldräng icke skulle bli hans måg. Men Ingeborg fick tvillingar, och då tyckte väl Nikulaus det blev för många att föda ensam, sade folk och skrattade. Han gav Audun sin dotter till äkta.

Detta hade hänt två år efter Kristins bröllop. Glömt var det icke, och folk hade nog i minne att Audun var utsocknes — han var från Hadeland, av god ätt, men släkten hade blivit alldeles utfattig. Och mannen själv var ej så särdeles väl liden i Sil, han var halsstarrig, styvsint, sen att glömma vare sig ont eller gott, men en mycket driftig bonde och nog så lagkunnig — på sätt och vis var Audun Torbergsson nu en ansedd man i bygden och en man som folk icke gärna gjorde sig till ovän med.

Kristin tänkte på Audun bondes breda, bruna ansikte, som stack fram ur det stora, krusiga, röda håret och skägget, och på hans små skarpa, blå ögon. Han liknade både en och annan av män hon sett förr — hon hade sett sådana ansikten bland deras tjänstefolk på Husaby — Erlends huskarlar och skeppsmanskap.

Husfrun suckade. Det måste vara lättare för en slik man att hävda sin ställning, där han satt på sin hustrus odaljord. Han hade aldrig rått över annat förr.

Vintern och våren igenom gick Kristin och talade med Frida Styrkarsdotter, som hade följt med dem från Tröndelagen och var den främsta av hennes tjänarinnor. Omigen och omigen sade hon till flickan att så och så brukades det här i dalen om sommaren, så var slåtterfolket vant att ha det, och så ställde man under skörden — Frida kom väl ihåg hur Kristin själv hade gjort i fjor? Ty hon ville att allt här vid gården skulle vara likadant som det varit på Ragnfrid Ivarsdotters tid.

Men att rentut säga att hon själv icke skulle vara härnere vid gården i sommar, det föll sig svårt för henne. Nu hade hon setat som husfru på Jörundgård två vintrar och en sommar, och hon visste själv alltför väl att när hon nu drog till säters i år, så var det liktydigt med en rymning.

Hon förstod nog att Erlend hade en mycket svår ställning. Från det han satt på sin sköterskas knä hade han aldrig vetat av annat än att han var född till att styra och råda över allt och alla omkring sig. Och hade han låtit andra styra och råda över honom, så hade han i allt fall själv aldrig insett det.

Han kunde omöjligt vara sådan som han låtsade. Han måste väl vantrivas här. Hon själv —. Fädernegården på bottnen av den stilla, instängda dalen, de släta åkrarna utmed älvens blanka, slingrande lopp genom aldungarna, gårdarna i den odlade bygden lågt nere vid fjällets fot och lodräta bergväggar ovanför, med gråa skåror mot himlen där högt uppe och ljusa rasblock längre ned och granskog och lövskog, som klängde sig uppåt sluttningarna ända nedifrån dalen — nej, detta tycktes henne själv ej mer den fagraste och tryggaste hembygd i världen. Här var instängt. Erlend måste väl tycka att här var dystert och instängt och omöjligt att trivas.

Men ingen kunde märka annat på honom än att han trivdes gott.

Den dagen de löste boskapen på Jörundgård, kom hon sig äntligen för att säga det — om aftonen, då de sutto vid kvällsvarden. Erlend satt och letade på fiskfatet efter en god bit — av häpnad blev han sittande med fingrarna nere i fisken, medan han stirrade på hustrun. Då sade Kristin hastigt att det var mest för den där halssjukdomens skull som gick bland småbarn i dalen. Munan var så klen, hon ville ta honom och Lavrans med sig upp till fjälls.

Ja, sade Erlend, då var det väl rådligast att Ivar och Skule finge följa med henne, de också.

Tvillingarna hoppade högt på bänken. Under resten av måltiden pratade de i munnen på varandra. De ville följa med Erling, som skulle ligga norrut inne bland Gråtopparna med fåren. Tre år förut hade fåraherdar från Sil förföljt en fårtjuv och dräpt honom vid hans stenkoja mellan Svinryggarna — det var en skogsgångare från Österdalarne. Så snart husfolket rest sig från bordet, buro Ivar och Skule in i rummet alla vapen de ägde och satte sig till att syssla med dem.

Litet senare på kvällen gick Kristin åt söder med Simon Andressons döttrar och sina söner Gaute och Lavrans. Arngjerd Simonsdotter hade varit vid Jörundgård största delen av vintern. Flickan var femton år gammal nu, och en dag under julen hade Simon talat om att nu borde väl Arngjerd lära sig något mer än vad hon kunde få reda på härhemma; hon var lika duktig som tjänstekvinnorna hon. Kristin erbjöd sig då att ta mön med sig hem och lära upp henne, så gott hon kunde, ty hon märkte att Simon höll hjärtligt av denna dotter och tänkte mycket på hennes framtid. Och barnet kunde nog tarva att lära annan hushållning än den på Formo. Simon Andresson var nu, sedan hustruns båda föräldrar dött, en av de rikaste männen i bygden. Han skötte sina egendomar omsorgsfulllt och förståndigt, och lantbruket på Formo ledde han med iver och duglighet. Men inomhus gick allt där i gården som det kunde — tjänstekvinnorna styrde och ställde med det hela, och när Simon märkte att oordningen och slöseriet i huset stego över alla bräddar, stadde han en eller två tjänarinnor till, men han talade aldrig om dylikt med sin hustru och tycktes varken vänta eller önska att hon skulle ta sig mera av hushållets ledning. Det var nästan som om han ej räknat henne för fullvuxen ännu — men han var mycket snäll och medgörlig mot Ramborg och öste gåvor över henne och barnen i tid och otid.

Kristin kom att fästa sig vid Arngjerd, när hon lärde känna henne. Vacker var flickan ej, men hon var klok, blid, godhjärtad, därtill både händig och flitig. När den unga gick med matmodern i huset eller satt vid hennes sida i vävstugan om kvällarna, tänkte Kristin ofta att nu önskade hon att ett av hennes barn varit en flicka. En dotter måste ju mera hålla sig till sin mor.

Hon tänkte på det nu i afton; hon gick och ledde Lavrans vid handen och såg på de båda andra, Gaute och Arngjerd, som voro före henne på vägen. Ulvhild sprang hit och dit, trampade sönder den sköra kvällsisen på vattenpussarna — hon lekte att hon var något slags djur och hade satt på sig sin röda kappa avigvänd, så att det vita harskinnsfodret var utåt.

Nere i dalen tätnade skuggorna till skymning över de nakna, bruna gärdena, Men vårkvällens luft tycktes ljusmättad. De första stjärnorna tindrade fuktigt och vitt högt uppe på himlen, där det vattenklara gröna blånade mot dunkel och natt. Men över fjällens svarta rand på hinsidan dalen dröjde ännu kvar en strimma gult ljus, och i dess återglans lyste rasblocken uppefter den branta bergväggen, nedanför vilken de gingo. Allra överst, där de tillspetsade drivorna stucko upp över fjällkammen, glittrade det av snö och blänkte till i jöklarna, som hängde nedanför och som närde de sorlande och forsande bäckarna överallt där nedåt mellan urens block och stenar. Ljudet av vatten fyllde hela luften ovan bygden — längst ned tonade älvens starka brus. Och så ljöd där fågelsång från alla håll, ur alla dungar och snår och ur skogen.

En gång stannade Ulvhild, tog upp en sten och kastade den in efter fåglalåten. Men stora syster grep henne i armen. Så gick hon lugnt ett stycke, men om en liten stund slet hon sig lös och skuttade utför backen — tills Gaute ropade på henne.

De voro nu alldeles invid det ställe där vägen lopp in i granskogen; inne ur täta skogen klang det i en stålbåge. Härinne låg ännu snö, och det luktade kallt och friskt. Litet längre fram, på en liten uthuggning, stod Erlend med Ivar och Skule.

Ivar hade skjutit efter en ekorre; pilen satt högt uppe i granstammen, och nu ville han ha ned den. Han slungade sten efter sten; det sjöng i det väldiga mastträdet, när han råkade stammen.

»Vänta litet, så skall jag försöka om jag kan skjuta ned den åt dig», sade fadern. Han kastade kappan bakåt från axlarna och lade en pil på bågen, tog sikte — ganska vårdslöst — i det osäkra ljuset härinne bland träden. Strängen klang, pilen ven genom luften och borrade in sig i granstammen alldeles intill gossens. Erlend tog åter en pil och sköt — den ena av de två pilar som sutto fast i trädet gled rasslande nedåt från gren till gren; på den andra var skaftet splittrat, men spetsen satt kvar.

Skule sprang ut i snön för att ta upp de två pilarna, Ivar stod och stirrade upp i grantoppen:

»Det är min, den som sitter i, far! Den sitter i till skaftet — det var ett kraftigt skott, far!» — han började förklara för Gaute varför han ej hade träffat ekorren.

Erlend skrattade tyst och slängde kappan till rätta igen:

»Skall du vända nu, Kristin? Jag får giva mig av på hemvägen — vi ärna oss efter tjädern i morgon i otta, Nåkkve och jag —»

Kristin svarade hastigt nej, nu ville hon följa flickorna fram till gården — måste ha sagt några ord till sin syster i kväll —.

»Då kunna Ivar och Skule gå med mor och följa henne hem — om jag får stanna hos eder, far?» sade Gaute.

Erlend lyfte Ulvhild Simonsdotter på sina armar till avsked. Och eftersom hon var så vacker och röd och frisk, med de bruna lockarna ini den vita pälshättan, så kysste han henne, innan han satte ned henne, vände och gick hemåt med Gaute.

Nu då Erlend ej hade annat att ta sig till, var han alltid i sällskap med någon av sina söner. — Ulvhild tog mosterns hand och gick ett litet stycke — så sprang hon igen, rusade in mellan Ivar och Skule. Ja, hon var ett fagert barn, men vild och oregerlig. Hade de ägt en dotter, så skulle väl Erlend alltid haft henne att leka med också.

På Formo var Simon ensam i rummet med sin lilla son, när de trädde in. Han satt i högsätet mitt för långbordet och såg på Andres; barnet knäböjde på ytterbänken och lekte med några gamla tränaglar, försökte få dem att stå på huvudet i en rad bortåt bordskivan. Så snart Ulvhild fick se detta, glömde hon av att hälsa på sin far; hon for upp på bänken, rakt på brodern, tog honom i nacken och dunkade hans ansikte i bordet, medan hon skrek att det var hennes spikar, far hade själv givit dem åt henne.

Simon reste sig och ville skilja barnen åt; då råkade han stöta ned ett litet lerfat, som stod vid hans armbåge. Det föll i golvet och gick i bitar.

Arngjerd kröp under bordet och samlade ihop styckena. Simon tog emot dem och såg på — mycket olycklig: »Mor din tör väl bli vred nu!» Det var ett litet vackert, blommigt fat av blankvitt lergods, som herr Andres Darre haft med sig hem från Frankrike. Helga hade fått det efter honom men givit det åt Ramborg, förklarade Simon; kvinnorna höllo det för en stor dyrgrip. Då han i detsamma hörde sin hustru ute i förstugan, gömde han händerna med skärvorna bakom ryggen.

Ramborg kom in, hälsade på systern och systersönerna. Hon tog kappan av Ulvhild, flickan sprang bort till sin far och klängde sig intill honom.

»Är du så fin i dag, Ulvhild — du har ditt silverbälte på dig till vardags, tror jag —», men han kunde inte ta i barnet, eftersom han hade händerna fulla.

Ulvhild ropade att hon ju varit hos moster Kristin på Jörundgård i dag, därför hade mor gjort henne fin i morse —

»Ja, mor din pryder dig så fagert och grant — du kunde ställas upp i skåpet vid kyrkans nordände, som du är», sade Simon och smålog. Det enda arbete Ramborg tog sig för var att sy kläder åt dottern; Ulvhild var alltid mycket fint utstyrd.

»Varför står du så där?» frågade Ramborg sin man.

Simon visade fram skärvorna: »Jag vet icke vad du månde säga om det här» —

Ramborg tog emot: »Du behöver då icke stå där som en fant för den sakens skull —»

Kristin blev illa till mods, där hon satt. Det var sant att Simon hade sett ganska enfaldig ut, när han stod där och gömde bort bitarna och liksom gjorde sig barnslig. Men Ramborg hade väl ej behövt säga det ändå.

»Jag väntade det skulle harma dig att din skål blivit sönderslagen», sade mannen.

»Ja, du låtsar alltid som om du vore så rädd att något skall harma mig — i slika småting», svarade Ramborg — och nu sågo de båda andra att hon var gråtfärdig.

»Du vet väl, Ramborg, att jag ej allenast låtsar det», sade Simon, »och icke är det endast i småting heller —»

»Jag vet icke», svarade hustrun som förut. »Det var aldrig din plägsed, Simon, att tala med mig om stora ting —»

Hon vände sig tvärt om och gick mot förstugan. Simon stod ett ögonblick och såg efter henne. När han satte sig, kom gossen Andres och ville upp i sin fars knä. Simon tog honom och satt och stödde hakan mot barnets hjässa men tycktes ej höra den lilles prat.

Om en stund yttrade Kristin något tvekande:

»Ramborg är nu icke så ung mera, Simon — ert äldsta barn är allaredan sju vintrar gammalt —»

»Vad menar du?» frågade Simon — onödigt skarpt tyckte hon.

»Jag menar ej annat än detta — kanske tyckes det min syster att du betror henne för litet. Kunde du ej försöka — att låta henne styra litet mer här på gården — tillsammans med dig —»

»Min hustru styr, så mycket henne lyster», svarade Simon hetsigt. »Icke kräver jag att hon skall göra mer än hon själv vill, men aldrig har jag förvägrat Ramborg att styra med något här på Formo. Tror du annat, så är det, för att du icke vet —»

»Nej, nej!» sade Kristin. »Men det vill synas mig en och annan gång, svåger, som om du ej tänkte på att Ramborg är mera vuxen nu än på den tiden du fick henne. Du får dock minnas, Simon —»

»Minnes du —», han satte ned barnet och sprang upp, »— att Ramborg och jag blevo ense — men du och jag kunde icke bliva det —.» Husfrun trädde in i detsamma bärande en dryck öl åt de främmande. Simon gick raskt emot sin hustru och lade ena handen på hennes skuldra: »Har du hört slikt förr, Ramborg — din syster står här och säger hon tror icke du är nöjd med hur du har det —», han skrattade.

Ramborg såg upp; det glittrade underligt i hennes stora, mörka ögon:

»Varför det? Jag fick som jag ville, jag såväl som du, Kristin — skulle icke vi två systrar vara förnöjda, så vet jag då ej —», hon skrattade också.

Kristin stod röd och skamsen; hon tog ej mot ölbägaren:

»Nej, det är allaredan långt lidet på kvällen — tid att vi begiva oss på hemväg nu —», och hon såg sig om efter sina söner.

»Ånej, Kristin!» Simon tog tumlaren från sin hustru och drack svägerskan till. »Var ej vred nu! Så noga får man då icke räkna med varje ord som fälles mellan de närmaste — sitt ned litet och vila din fot och var god och glöm om jag svarat dig annorlunda än jag bort —. Jag är trött», sade han, sträckte på sig och gäspade. Han frågade hur långt de kommit med vårbruket på Jörundgård — här hade de nu plöjt alla åkrar som lågo norr om gårdsgatan.

Kristin bröt upp, så snart hon tyckte höviskheten tillät det. Nej, Simon tarvade ej följa henne, sade hon, när han tog sin hättekappa och yxan — hon hade de stora piltarna med sig. Men han ville nödvändigt — bad också Ramborg gå med ett stycke mellan gärdesgårdarna åtminstone. Hon brukade eljest aldrig vilja det, men i kväll följde hon dem ända fram till vägen.

Ute var svarta natten och tindrande stjärnklart. Den svaga, ljumma doften av nygödslad åker ångade vårligt genom nattfrosten, Ljud av vatten fanns överallt i mörkret omkring dem.

Simon och Kristin gingo norrut, de tre gossarna sprungo före. Hon kände på sig att mannen gick där och ville säga något, men hon gitte ej hjälpa honom på traven, ty hon var mycket förtörnad på honom ännu. Nog tyckte hon om sin svåger — men det fick vara måtta med vad han trodde sig kunna säga och så slå bort det efteråt — det var bara fränder emellan! — Han måtte väl kunna inse att just för det han bistått dem så troget i deras vidriga öden, var det ej lätt för henne, när han blev häftig och grov — hon kunde ej gärna ge lika gott igen. Hon mindes första vintern, strax sedan de kommit till bygden: Ramborg hade sänt bud efter henne, för att Simon låg till sängs med svullen hals och var illa sjuk. Han led av detta onda då och då. Men när hon kom till Formo och gick in till honom, tålde han varken att hon tog i honom eller såg på honom; han var så retlig att Ramborg helt olycklig bad systern ursäkta att hon narrat dit henne. Simon hade ej varit bättre mot henne själv, sade hon, första gången han var sjuk, sedan de blivit gifta, och hon ville sköta honom. När han fick halsböld gömde han sig undan i det gamla hus de kallade för Sämunds stuga, och ingen tålde han hos sig utom en otäck, smutsig och lusig gammal karl, som hette Gunstein; han hade tjänat på Dyfrin redan innan Simon var född. — Sedan kom nog Simon till svägerskan och skulle släta över det: han tyckte ej om att någon såg honom, när han låg där på det viset, det föreföll honom vara en så ömklig sjuka för en vuxen karl. Kristin hade svarat ganska tvärt att det förstod hon icke: det var väl varken synd eller skam att ha en svullen hals.

Han följde henne ända fram till bron, och de växlade endast några ord under vägen, om väderleken och om gårdssysslorna — upprepade sådant som de sagt nere i stugan. Simon bjöd godnatt, men så frågade han med ens:

»Vet du, Kristin, vad jag gjort Gaute, eftersom pilten är så vred på mig?»

»Är Gaute det?» frågade hon förundrad.

»Ja, har du icke märkt det. Han skyr mig, och kan han icke slippa möta mig, så öppnar han knappast munnen, när jag talar till honom —»

Kristin skakade på huvudet; nej, hon visste ingenting av — »såvida du ej sagt ett ord på skämt, och han tagit illa vid sig, barn som han är —»

Han hörde på hennes röst att hon log; så skrattade han litet: »Men jag kan icke minnas något slikt —»

Därmed bjöd han åter godnatt och gick.

På Jörundgård var det stilla överallt. Mörkt i stugan, askan krafsad över glöden i eldstaden. Björgulf låg vaken och sade att fadern och bröderna gått för en god stund sedan.

Borta i husbondsängen låg Munan ensam och sov. Modern tog honom i sina armar, när hon lagt sig.

Det var svårt att tala om det med Erlend, då han ej förstod det av sig själv. Att han icke borde ta de stora sönerna med sig och ströva omkring i skogen, när där var övernog med arbete vid gården —.

Att Erlend själv skulle gå bakom plogen, hade hon visst aldrig väntat sig. Han skulle knappast orkat med ett ordentligt arbetsskifte heller. Och Ulv hade nog tyckt föga om ifall Erlend lagt sig i gårdens skötsel. Men hennes söner kunde ej få växa upp så som deras far fått göra — lära vapenbruk, jaga och förlusta sig med sina hästar, hänga över spelbrädet med en präst, som skulle försöka lura i riddarsonen litet kunskap i latin och färdighet i skrivkonsten, sång och strängalek. Hon hade så knappt med folk vid gården nu, just för att hon tänkte hennes söner skulle få lära sig allifrån barnsben — att de måste vänja sig vid bondesysslor. Det såg ovisst ut nu med riddarvärdigheten för Erlendssönerna.

Men Gaute var den ende av gossarna som det var något besked med, när det gällde. Gaute var arbetsam — men han var bara tretton år; det var ej annat att vänta än att han hellre skulle följa med Erlend, när fadern kom och uppmanade honom att vara med.

Det var svårt att tala med Erlend om detta. Ty det var hennes fasta föresats — av henne skulle aldrig hennes make höra ett ord som han kunde uttyda så att hon klandrade hans beteende eller klagade över det öde han dragit över sig själv och sina söner. Men därför var det ej heller lätt att få fadern att inse detta: hans söner måste vänja sig att arbeta själva här på sin gård. Bara Ulv ville tala om det! — tänkte hon.

När de flyttade med boskapen från vårsätern upp till Hövringen, följde Kristin med på fjället. Tvillingarna ville hon ej ha med sig dit. De voro nu snart elva år gamla, och de voro de obändigaste, mest egensinniga av hennes barn; det var ännu svårare för henne att få bukt med dem, för att de voro två, som höllo ihop i vått och torrt. Hände det att hon kunde få Ivar för sig själv, så var han snäll och foglig nog, men Skule var häftig och envis — och när bröderna voro tillsamman, sade och gjorde Ivar allt vad den andre ville.