Kristin Lavransdotter/Husfrun/Erlend Nikulausson/Kapitel 7

←  Kapitel VI

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel VII

Korset  →

VII

Så snart det blev vår, reste Simon Andresson norrut till Toten för att hämta sin hustru och sin späda son och följa dem hem till Formo. Han stannade nu däruppe någon tid för att sköta sina egna angelägenheter.

Kristin ville inte resa från Oslo. Och hon tordes ej ge efter för den starka, sugande längtan efter de tre sönerna, som voro där i dalen. Skulle hon kunna fortfara att härda ut med det liv hon nu levde dag för dag, så fick hon ej minnas sina barn. Hon höll ut, hon tycktes lugn och modig, hon talade med främmande och lyssnade till främmande och tog mot råd och tröst — men då måste hon hålla fast vid tanken på Erlend, bara Erlend! Under de enstaka småstunder då hon icke höll sina tankar kvar i viljans grepp, sköto bilder och tankar genom hennes håg: Ivar stod i vedboden på Formo tillsamman med Simon och väntade spänt, medan hans frände valde ut ett ämne åt honom att snida något av, bände i och granskade vedträna med händerna. Gautes ljusa pojkansikte, manligt beslutsamt, medan han framåtböjd kämpade mot snöyran den där gråa vinterdagen på fjället i höstas — hans skidor gledo bakåt, han sjönk baklänges nedför sluttningen ett stycke, det bar av djupt in i snödrivan med honom — och ett ögonblick var hans min nära bristningen, han var ett övertrött, hjälplöst barn. Tankarna ville gå till de två små: Munan kunde väl både gå och tala litet nu — var han lika söt som de andra varit i den åldern? Lavrans hade väl glömt henne. Och de två stora ute i klostret i Tautra. Nåkkve, Nåkkve, hennes förstfödde —! Hur mycket förstodo och vad tänkte de två stora, och hur bar Nåkkve det i sin barnslighet, att nu skulle väl ingenting i livet bli så för honom som hon och han själv och alla människor hade tänkt —?

Sira Eiliv hade skickat ett brev till henne, och hon hade omtalat för Erlend vad som stod i det om deras söner. Eljest nämnde de aldrig sina barn. De talade varken om det förflutna eller om framtiden numera, Kristin kom till honom med ett klädesplagg eller en rätt mat, han frågade hur hon haft det sen sist, de sutto hand i hand på hans säng. Så kunde det hända att de blevo ensamma ett ögonblick i det lilla kalla, smutsiga, stinkande rummet — de tryckte sig intill varandra i stumma, brinnande smekningar, hörde utan att uppfatta det Kristins tärna skämta med borgsvennerna utanför i trappan.

Tids nog, när han antingen tagits från henne eller blivit henne återgiven, att möta tanken på barnskaran och dess förändrade levnadsvillkor — på allt annat i hennes liv än mannen här! Hon kunde ej gå miste om en timma av den tid de fingo vara tillsamman, och hon tordes ej tänka på återseende med de fyra barn hon hade nordanfjälls — så antog hon Simon Andressons erbjudande att han skulle fara ensam till Trondheimen och tillsamman med Arne Gjavvaldsson tillvarata hennes intressen vid beräkningen av boets tillgångar. Mycket rikare skulle kung Magnus inte bli av Erlends ägodelar — mannen var mycket mera skuldsatt än han själv hade reda på, och han hade skaffat penningar som skickats till Danmark och Skottland och England. Erlend ryckte på axlarna och sade med ett halvt leende att dem väntade han nu ej något vederlag för.

Så stod Erlends sak nästan på samma punkt, när Simon Andresson kom tillbaka till Oslo vid korsmässotiden på hösten. Men han blev förfärad över hur tärda de sågo ut, både Kristin och svågern, och han blev underligt vek och beklämd till sinnes, när de båda ändå hade så mycket välde över sig själva att de tänkte på att tacka honom, som for hit vid denna årstid, då han hade mest svårt att vara borta från sina gårdar. Men nu samlades folk till Tunsberg, där kung Magnus satt och väntade på sin brud.

Litet fram i månaden fick Simon tingat sig skeppslägenhet dit — med några köpmän som skulle segla om åtta dagar. Då kom en morgon en främmande sven och skulle be Simon Andresson besvära sig bort till Halvardskyrkan, genast — Olav Kyrning väntade på honom där.

Underfogden var häftigt upprörd. Han hade befälet ute på borgen, medan slottsfogden var i Tunsberg. Och kvällen förut hade det kommit ett följe av herrar som visade honom brev under kung Magnus’ sigill, om att de skulle hålla förhör i Erlend Nikulaussons sak, och han hade låtit föra in fången inför dem. Det var tre utlänningar, fransmän visst — Olav hade ej förstått deras språk, men hirdprästen hade talat med dem på latin i morse, det skulle vara fränder till den jungfrun som skall bli vår drottning — det var ju sköna utsikter! De hade tagit Erlend i strängt förhör — hade haft med sig ett slags stege och några karlar, som kunde sköta om slikt. I dag hade han vägrat att föra ut Erlend ur kammaren och satt stark vakt — det ansvaret skulle han ta på sig, ty detta var olagligt, en framfärd som icke förr sports i Norge!

Simon fick låna en häst hos en av prästerna vid kyrkan och red med Olav rakt ut till Akersnäs.

Olav Kyrning såg litet ängslig på den andres sammanbitna ansikte, över vilket den blossande rodnaden drev liksom i stormbyar. Allt emellanåt rörde Simon på sig, vilt och våldsamt, som om han icke visste av det — och den främmande hästen kastade sig hit och dit, stegrade sig och vägrade lyda denne ryttare.

»Jag ser på er, Simon, att I ären vred», sade Olav Kyrning.

Simon visste knappt själv vad som hade övertaget i hans sinne. Han var så upprörd att han kände kväljningar ibland. Det blinda och vilda, som brottades inom honom, drev hans raseri till det yttersta, var ett slags blygsel — en man som, naken, utan vapen eller värn, måste tåla främmande nävar i sina kläder, att främmande handskades med hans kropp — det var som att höra om våldtäkt av kvinnor, han blev yr av hämndlust och begär att se blod för detta! Nej, slikt hade aldrig varit skick och sed i detta landet — skulle de vänja norska adelsmän att tåla slikt —? Icke skulle det ske!

Han var sjuk av fasa för vad han skulle få se — ängslan för den blygsel han skulle vålla en annan man genom att se honom så, tog hos honom överhand över alla andra känslor, när Olov Kyrning låste upp dörren till Erlends fängelse.

Erlend låg på golvet, utsträckt snett över det från ena hörnet av rummet till det andra; han var så lång att det var endast på det sättet han kunde få plats till att räta ut sig i sin fulla längd. Det hade lagts något halm och kläder under honom på golvets tjocka lager av smuts, och kroppen var övertäckt med hans mörkblå, päls fodrade kappa, ända upp till hakan, så att kragens mjuka, gråbruna mårdskinn blandade sig med det svarta toviga krusskägget, som Erlend fått medan han satt fången.

Munnen syntes vit inuti skägget; hans ansikte var snövitt. Näsans stora, raka trekant sköt onaturligt högt ut från de infallna kinderna, det gråsprängda håret låg i svettiga, skilda länkar, tillbakastruket från den höga, smala pannan — i var och en av de inåtbuktade tinningarna var ett stort blårött märke, som om något hade klämt eller hållit fast honom där.

Långsamt, med möda slog han upp de stora, vattenblå ögonen, försökte ett slags leende, när han kände igen männen, hans röst var litet främmande och otydlig:

»Sitt ned, svåger —», han rörde på huvudet i riktning mot den tomma sängen. »Ja, nu har jag lärt nytt, sedan vi sågo varandra sist —»

Olav Kyrning lutade sig över Erlend och frågade om han önskade något. Då han ej fick svar — troligen för att Erlend inte orkade säga något — drog han undan kappan. Erlend hade endast linnebyxor och en skjorttrasa på sig — och åsynen av de svullna och missfärgade lemmarna upphetsade och skakade Simon som en oanständig skräcksyn. Han undrade om Erlend kände något liknande — det kom en skugga av rodnad över ansiktet, medan Olav strök ned efter armar och ben med en lapp, som han doppade i ett vattenfat. Och när han bredde över kappan igen, ryckte Erlend den till rätta med några små rörelser av lemmarna och genom att dra den upp över sig med hakan, så att han blev alldeles övertäckt.

»Ja», sade Erlend, han var nu litet mera lik sig i rösten, och leendet framträdde litet tydligare kring den bleka munnen, »nästa gång — blir det värre! Men jag är icke rädd — ingen tarvar vara rädd — de få ingenting ur mig — på detta viset —»

Simon kände på sig att mannen talade sanning. Plågor skulle icke kunna tvinga fram ett enda ord ur Erlend Nikulausson. Han som kunde göra och förråda vad som helst i vredesmod och tanklöshet, skulle aldrig låta sig rubbas en hårsmån genom våld. Och han insåg att den skam och kränkning han själv kände å en annan mans vägnar, den hade Erlend knappast någon förnimmelse av — han var uppfylld av en stolt glädje över att trotsa sina bödlar och lugn tillfredsställelse i medvetandet att vara härdad. Han som alltid föll så ömkligt till föga, när han mötte en fast vilja, som själv förvisso hade kunnat vara grym i ett ögonblicks skräck, reste sig nu, då han i denna grymhet vädrade en motståndare som var svagare än han.

Men Simon väste mellan tänderna till svar:

»Nästa gång — blir väl icke av! Vad sägen I, Olav —?»

Olav skakade på huvudet, men Erlend sade med en skugga av sin gamla övermodiga frispråkighet i rösten:

»Ja, kunde jag — tro det — så fast som I! Men dessa karlar töra näppeligen — nöja sig med detta —», han varseblev hur det ryckte i Simons muskelstarka, tunga ansikte: »Nej, Simon — svåger!» Erlend ville resa sig upp på armbågen; vid smärtan gav han ifrån sig ett underligt kvalfullt stönande och sjönk sanslös tillbaka.

Olav och Simon skötte tafatt om honom. När svimningen var över, låg Erlend en stund med öppna ögon; han talade mera allvarligt:

»Förstån I icke — det gäller — mycket — för Magnus — att få reda på — vilka män han icke bör lita på — längre än han ser dem. Så mycken oro — och missnöje — som här varit —»

»Ja, tänker han detta skall dämpa missnöjet, så», sade Olav Kyrning hotande. Då sade Erlend med svag och uttryckslös röst:

»Jag har skött denna sak så — att få torde mena — det ligger vikt uppå — hur det går med mig — det vet jag själv —»

De två andra männen rodnade. Simon hade trott att Erlend icke insåg detta själv — och det hade aldrig förut hänsyftats på fru Sunniva dem emellan. Nu utbrast han förtvivlad:

»Att du kunde — ställa dig så — vanvettigt vårdslöst!»

»Ja, det förstår jag ej heller — nu», sade Erlend uppriktigt, men — i helvete! kunde jag tänka att hon kunde läsa skrivet! Hon tycktes — mäkta olärd —»

Ögonen gledo igen, han var nära att svimma på nytt. Olav Kyrning mumlade något om att hämta någonting och gick ut. Simon lutade sig över Erlend, som åter låg med halvöppna ögon:

»Svåger — var — var Erling Vidkunsson med dig i detta?»

Erlend ruskade litet på huvudet, smålog långsamt:

»Vid Jesus, nej. Vi tänkte — antingen skulle han icke vara djärv nog att gå med — eller också skulle endast han styra med allting. Men spörj icke, Simon — jag vill ingenting säga — till någon — så vet jag att jag icke försäger mig —»

Med ens viskade Erlend sin hustrus namn. Simon böjde sig ned över honom — han väntade att den andre skulle be honom hämta Kristin till honom nu. Men han sade fort, feberaktigt flämtande:

»Hon får icke höra ett knyst om detta, Simon. Säg att det kommit bud från kungen att ingen får komma in till mig. Tag henne ut till Munan — till Skogheim — hör du — dessa franska — eller blåländska — nya vännerna till vår kung — lära nog icke giva sig än! Få henne ut ur staden, innan det blir sport där! Simon?»

»Ja.» Hur det skulle gå till, hade han ingen aning om.

Erlend låg litet med slutna ögon; sade med ett slags leende:

»Jag tänkte i natt — på den gång då hon fick vår äldste son — hon hade det visst ej bättre då — skall det dömas efter hur hon jämrade, Och har hon kunnat tåla det — sju resor — för vår gammans skull — så kan väl jag —»

Simon teg. Den motvilliga skygghet han kände — för att livet skulle visa honom sina sista hemligheter av kval och lust — tycktes Erlend ännu icke ha någon aning om. Han handskades med det värsta och med det vänaste så trohjärtat som en oskyldig pojke, vars vänner tagit honom med sig till ett porthus, drucken och nyfiken —

Erlend kastade otåligt huvudet fram och tillbaka:

»Dessa flugorna — är det värsta — Jag tror det är puken själv.»

Simon tog sin luva och slog rätt i högen av blåsvarta flugor, så att de foro surrande och larmande till väders i svärmar — trampade ursinnigt ned i smutsen alla som föllo bedövade på golvet. Det gjorde ej stor nytta, ty gluggen i muren gapade öppen — vintern förut hade den varit tilltäppt med en trälucka, med ruta i att se igenom, men då blev rummet mycket mörkt.

Men han höll på så där, då Olav Kyrning kom tillbaka med en präst som bar en dryckesbägare. Prästen tog under Erlends nacke och stödde honom, medan han drack. En hel del rann ut i skägget och nedåt halsen, och han låg lugn och obekymrad som ett barn, när prästen efteråt torkade av honom med lappen.

Simon kände sig som om det jäste i hans kropp, blodet dunkade och dunkade i halsen upp under öronen, och hans hjärta slog konstigt och oroligt. Han stod ett ögonblick och stirrade från dörren på den långa, utsträckta gestalten under kappan. Feberrodnaden kom och gick nu i böljor över Erlends ansikte, han låg med halvöppna, glänsande ögon, men han log mot svågern, en skugga av sitt underligt barnsliga leende.

Nästa dag, då Stig Håkonsson på Manvik satt vid dagvardsbordet med sina gäster, herr Erling Vidkunsson och hans son Bjarne, hörde de hovslag av en enda häst ute på tunet. Strax efteråt slogs dörren till herrestugan upp, och Simon Andresson kom hastigt fram till dem. Han torkade sig över ansiktet med ärmen — var nedstänkt ända upp i nacken efter ritten.

De tre männen vid bordet reste sig upp mot den kommande med små utrop, halvt hälsning, halvt förundran. Simon hälsade ej, han stod och stödde sig på sitt svärd med båda händerna om hjaltet, han sade:

»Viljen I höra märkliga tidender — de ha tagit Erlend Nikulausson och sträckt honom på stegel — några utlänningar, som kungen sänt att förhöra honom —»

Männen gåvo till ett rop och samlades bullrande kring Simon Andresson. Stig slog ena handen mot den andra:

»Vad har han sagt —?!»

Samtidigt vände de sig, både han och Bjarne Erlingsson, liksom ofrivilligt mot herr Erling. Simon brast i skratt, skrattade och skrattade.

Han sjönk ned på den stol som Bjarne Erlingsson hade dragit fram åt honom, tog emot ölbägaren, som den unge bjöd honom, och drack begärligt.

»Vi len I?» frågade herr Erling barskt.

»Jag log åt Stig.» Han satt litet framåtlutad, med händerna stödda mot de nedstänkta läderhosorna — gav till ytterligare ett par små fnysningar av skratt. »Jag hade tänkt — vi äro ju storhövdingars söner, alla som äro härinne — jag hade väntat att I skullen harmas så mycket över att slikt kan övergå en av våra jämbördingar, så I först av allt haden sport hur slikt kan gå till —.

— Jag kan icke säga att jag vet så noga hurudan lagen är i slika mål. Sedan min herre kung Håkon dog, har jag nöjt mig därmed att jag var skyldig hans efterträdare min tjänst, när han ville bjuda över mig, i krig och fred — eljes så har jag hållit mig i ro på min gård. Men jag kan ej förstå annat än att det har förfarits på olaga vis mot Erlend Nikulausson. Hans stallbröder hade skipat rätt och dömt i hans sak — med vad rätt de dömde honom livet förlustig, vet icke jag — så bjöds det honom lejd och säkerhet, tills han kunde få möta sin frände konungen — om han skulle vilja unna Erlend förlikning med sig. — Sedan har mannen legat i tornet i Akersborgen inemot ett år, och kungen har varit utomlands mest hela denna tid — några brev ha sänts och kommit — ingenting har blivit avgjort. Så sänder han hit några knapar — icke äro de norske, och icke äro de konungens hirdmän — och låter förhöra Erlend på slikt vis som är hittills ohörd framfärd mot norsk man med hirdmans rätt — medan fred råder i landet och Erlends fränder och jämlikar draga tillsamman i Tunsberg för att fira kungens bröllop —.

Vad menen I om detta, herr Erling —?»

»Jag menar —», Erling satte sig på bänken mitt emot honom — »jag menar I haven sagt det klart och redigt, Simon Darre, hur denna saken står. Icke fattar jag att kungen kan göra annat än ett av tre ting: antingen låter han Erlend böta efter den dom som fälles i Nidaros — eller också måste han tillsätta en ny nämnd av hirdmän och låta talan mot Erlend föras av en man som icke bär riddarnamn — och de få döma Erlend biltog med laglig frist att komma ut ur kung Magnus’ riken. Eller ock måste han bevilja Erlend förlikning. Och detta vore det klokaste han kunde göra.

Denna sak tyckes mig så klar nu att vem helst I viljen framlägden inför i Tunsberg, skall följa med eder och understödja eder. Jon Haftorsson och hans bror äro där. Erlend är deras frände, likafullt som han är kungens — Ogmundssönerna torde begripa att här är orätt oförstånd. Hövidsmannen för hirden bören I väl vända eder till först — få honom och Pål Eriksson till att utlysa en stämma för de handgångna män som nu äro i staden och som synas mest skickade att taga detta om hand —»

»Viljen icke I och edra fränder fara med mig, herre?»

»Vi ärna oss icke till gästabuden», sade Erling kort.

»Haftorssönerna äro unga — och herr Pål är gammal och skröplig — och de andra — I veten bäst själv, herre — det är ju så att de ha någon makt, genom konungens ynnest och slikt, men —. Erling Vidkunsson, vad gälla de mot eder? I, herre, haven haft slik makt här i landet som ingen annan hövding sedan — jag vet icke när. Bakom eder, herre, stå de gamla ätterna, som folket i landet kände man efter man, så långt tillbaka som arvsägen går om onda tider och goda tider här i våra bygder. I farsätten — vad är Magnus Eriksson eller Haftors på Sudrheim söner mot eder — är deras rikedom värd att nämnas jämte er? Dessa råd I given mig — slikt tar tid, och de franske männen ligga i Oslo, och I kunnen svärja på att de giva sig icke — det är ju klart att kungen vill försöka råda i Norge efter främmande lands sedvänjor; jag vet att i utlandet är det skick att konungen överskrider lagen, när honom lyster, om han kan finna män av ridderskapet villiga att stödja honom mot sina egna jämlikar. — Olav Kyrning har sänt brev jämte de herrar han kunde få på sin sida i detta, biskopen har lovat skriva — men denna oro och tvedräkt, Erling Vidkunsson, den kunden I göra en ända på, i samma stund I trädden inför kung Magnus. I stån främst i arvet efter all den gamla herremakten här i landet — kungen vet att bakom eder skulle vi stå allesamman —»

»Det kan jag icke säga att jag märkte förr i tiden», sade Erling beskt. »Du talar med värme för din svåger, Simon. — Men kan du icke förstå — nu kan jag icke! Det skulle bli sagt att i samma stund de klämde Erlend så hårt att det kunde tänkas han icke längre förmådde hålla tand för tunga — då steg jag fram!»

Det blev tyst en stund. Så frågade Stig åter:

»Har — Erlend talat?»

»Nej», svarade Simon otåligt. »Han har hållit käft. Och jag tänker han håller i med det. Erling Vidkunsson», sade han bevekande, »han är eder frände — I voren vänner —»

Erling andades kort och tungt ett par gånger:

»Ja. — Simon Andresson, haven I till fullo förstått vad Erlend Nikulausson hade åtagit sig? Att upplösa denna kungagemenskapen med de svenske — detta styressätt, som aldrig varit prövat förr — som synes bringa mer och mer vantrevnad och vanskligheter här i landet, för varje år som lider — vända tillbaka till det gamla styre som vi känna och veta vara lyckosamt och till förkovran. Insen I icke att det var en klok och djärv mans företag — och förstån I icke att nu kan detta företag näppeligen tagas upp av andra efter honom. Porsesönernas sak har han förspillt — andra män av kungaätten finnas ej som folk kan fylka sig kring. I torden kanske säga att, hade Erlend drivit sitt företag igenom och fört junker Håkon till Norge, så hade han spelat mig i handom. Stort längre fram än i land med svennen hade dessa — gröna piltar — näppeligen kommit, utan vettige män hade måst träda därtill och reda upp det som återstod. Så är det — det törs jag stå vid. Gud vet att icke har jag haft vinning utan snarare har jag måst åsidosätta omsorgen om mitt eget, under de tio år jag levat i oro och omak och strid och vedermödor utan ände — några få män i landet ha insett detta, och därmed får jag vara nöjd —!» han slog handen hårt i bordet: »förstån I det, Simon, att den mannen som hade tagit slika storråd på sina skuldror att ingen vet om icke det gällde välfärd för oss alla här i landet och för våra efterkommande i långliga tider — och lade från sig alltsamman på en horkonas sängbräda — Guds blod! han kunde väl vara värd att få slikt köp som Audun Hestakorn fick!» Han tillade något lugnare:

»Eljes är det icke så att jag icke unnar Erlend att bliva bärgad till livet, och ej mån I tro att icke jag också harmas över det som I förtäljen. Och jag menar att följen I mitt råd, så finnen I nog män som vilja gå med eder i denna sak. Men jag tror icke att jag kan gagna eder så mycket med mitt medfölje, att jag objuden vill fara till kungen, för den skull.»

Simon reste sig stelt och med möda. Han var gråblek i ansiktet av trötthet. Stig Håkonsson gick bort och klappade honom på axeln — nu skulle det vankas mat; han hade bara inte velat ha in obehöriga, innan de fått tala ut. Men nu måste han styrka sig med att äta och dricka och sova efteråt. Simon tackade — han ville rida vidare om en stund, om Stig kunde låna honom en frisk häst. Och han ville härbärgera hans sven, Jon Dolk, i natt. — Simon hade måst rida från karlen i går afton, ty dennes häst kunde ej hålla skritt med Digerbein. Ja, han hade ridit större delen av natten — trodde ju han skulle känna så väl till vägen hitut — men han hade dock tagit miste ett par gånger —.

Stig bad honom vänta till morgondagen, så skulle han själv rida med honom — i varje fall ett stycke till vägs — ja, han kunde gärna följa med till Tunsberg också —.

»Här har jag ingenting att vänta på vidare. Jag ämnar mig endast bort i kyrkan — eftersom jag nu en gång är här vid gården — skall jag väl ändå läsa en bön, där Halfrid ligger —.»

Blodet jäste och susade i hans uttröttade kropp, hjärtat dunkade öronbedövande. Det var som om han skulle kunna stupa, han var halvvaken. Men han hörde sin egen röst, som sade, lugnt och likgiltigt:

»Viljen I icke följa mig åt, herr Erling? Jag vet att hon höll er kärast av sina fränder —»

Han såg ej på den andre, men han kände på sig hur denne stelnade till. Om en stund hörde han genom det susande och sjungande ljudet av sitt eget blod Erling Vidkunssons klara och artiga röst:

»Det vill jag gärna, Simon Darre. — Det är otäckt väder», sade han, han spände på sig svärdet och kastade en tjock kappa över axlarna. Simon stod orörlig, tills den andre var färdig. Så gingo de.

Ute silade höstregnet ned, och dimman drev in från sjön, så tjock att de knappt sågo en skymt längre än ett par hästlängder inåt gärdena och de gulnade lövdungarna på ömse sidor om stigen. Det var ej lång väg till kyrkan. Simon hämtade nyckeln i prästgården strax bredvid — han var glad då han såg att det kommit nytt folk där sedan hans tid — så slapp han undan mycket prat.

Det var en liten stenkyrka med ett enda altare. Tanklöst återsåg Simon samma bilder och prydnader som han sett så många hundra gånger, medan han knäböjde ett stycke från Erling Vidkunsson vid den vita marmorstenen, läste bönerna och korsade sig, då det skulle så vara — utan medvetande därom.

Han förstod ej själv hur han kunnat. Men nu var han mitt inne i det. Vad han skulle säga hade han ingen aning om — men fast han kände sig sjuk av förfäran och skam över sig själv, så visste han att han i alla fall ville göra ett försök.

Han mindes den ej längre unga kvinnans vita, sjuka ansikte inne i sängens halvdunkel, hennes behagliga, milda röst — den eftermiddagen då han satt på sängkanten hos henne och hon omtalade det. Det var en månads tid innan barnet kom, hon väntade själv att det skulle kosta hennes liv — och hon var villig och glad att köpa deras son så dyrt. Den lilla stackarn, som låg här under stenen i en liten kista vid moderns skuldra. Nej, det kunde ingen man göra, det som han velat —.

Men Kristins vita ansikte. Hon visste det, när han kom hem från Akersnäs den dagen. Blek och lugn talade hon om det och utfrågade honom — men han hade sett hennes ögon i en snabb skymt och icke vågat möta dem sedan. Var hon nu var eller vad hon hade gjort, visste han ej — om hon satt i härbärget eller var hos mannen, eller om de hade fått henne till att fara ut till Skogheim — han hade överlämnat den saken åt Olav Kyrning och Sira Ingolf — han stod ej ut med mera, och han tyckte han hade ingen tid att förlora —.

Simon visste ej av att han gömde ansiktet i sina händer. Halfrid — det är ju varken om synd eller skam, Halfrid min — Men ändå. Det som hon hade sagt till honom, sin make — om sin sorg och om sin kärlek, som gjorde att hon stannade kvar hos den gamla djävulen. En gång hade han redan dräpt sitt barn under moderns hjärta — och hon stannade, för att hon icke ville fresta sin hjärtans kär —.

Erling Vidkunsson låg på knä, utan uttryck i det färglösa, välbildade ansiktet. Händerna höll han tryckta mot bröstet med innersidorna mot varandra; allt emellanåt gjorde han korstecknet med en stilla, mjuk och vacker rörelse och förde så fingerspetsarna mot varandra igen.

Nej. Detta var så förfärligt att ingen man kunde förmå sig därtill. Inte ens för Kristins skulle kunde han göra det! De reste sig samtidigt, bugade sig för altaret och gingo ned genom kyrkan; Simons sporrar klingade litet för varje steg på stengolvet. Ännu hade de icke sagt ett ord till varandra, sedan de gått ut från gården, och Simon visste ej vad som nu skulle ske.

Han låste kyrkdörren, och Erling Vidkunsson gick före över kyrkogården. Under det lilla taket över grinden stannade han. Simon kom efter; de stodo litet, innan de skulle ut i det silande regnet.

Erling Vidkunsson talade lugnt och stilla, men Simon kände det dova, gränslösa raseri som hotade djupt nere inom den andre — han vågade ej se upp.

»I djävulens namn, Simon Andresson, vad menen I med att — ställa till — detta?»

Simon kunde icke svara ett ord.

»Menen I att I kunnen hota mig — så att jag skall göra eder till viljes — för det I kanske haven hört några lögnaktiga rykten om händelser som timade — den tid I väl nätt och jämnt voren avvand —.» Vreden mullrade närmare nu.

Simon skakade på huvudet:

»Jag tänkte bara, herre, att när I mindens henne som var bättre än det renaste guld — då skullen I kanske känna misskund med Erlends hustru och barn.»

Herr Erling såg på honom — han svarade ej utan började fläka mossa och lav från stenarna i kyrkogårdsmuren. Simon sväljde och vätte läpparna med tungan:

»Jag vet näppeligen vad jag tänkte, Erling Vidkunsson — att när I mindens henne, som tålde alla de onda åren — utan annan tröst eller hjälp utom Gud allena — att I då skullen vilja hjälpa så många människor — ty det kunnen I! — efter som I icke kunden hjälpa henne. Haven I ångrat någon stund att I reden från Manvik den dagen och läten Halfrid sitta kvar i den djävulens våld —»

»Men jag har icke det!» Erlings röst blev skärande. »Ty jag vet att hon aldrig — men detta tänker jag icke du förstår! Ty hade du till fullo förstått en enda stund hur stolt hon var, den fru du fick till hustru» — han skrattade i vrede — »då hade du icke gjort detta. Icke vet jag vad du vet — men du kan gärna få veta detta: De sände mig, ty Håkon låg sjuk den tiden, för att jag skulle hämta henne hem till hennes fränder. Elin och hon hade vuxit upp som systrar, de voro vid pass jämnåriga, ehuru Elin var hennes faster — vi hade — det hade blivit så att kom hon hem från Manvik, så hade vi måst mötas titt och ofta. Vi sutto och talades vid en hel natt i ända borta på svalen till lindormsburen^[1] — varje ord som blev sagt kunna både hon och jag svara för inför Gud på domens dag. Så får han svara oss varför det skulle så vara —

Men Gud lönade ju hennes fromhet till sist. Gav henne en god make till tröst för den hon haft förut — slik en valp som du var — som låg med tjänstekvinnorna hennes i hennes egen gård — och lät henne föda upp dina oäkta ungar —», han kastade den sammanknådade bollen av mossa långt bort.

Simon stod orörlig och stum. Erling flådde av ett stycke mossa igen och kastade det:

»Jag gjorde vad hon bjöd mig. Har du hört nog? Det var ej annan råd. Varhelst i världen vi hade mötts, så hade vi — så hade vi —. Hor är intet fagert ord. Blodskam — är styggeligare —»

Simon rörde på huvudet till en liten stel nick.

Han förstod själv — att det skulle vara löjligt att säga vad han tänkte. Erling Vidkunsson hade varit på tjugutalet, fin och hövisk, Halfrid hade älskat honom så att hon gärna hade kysst hans fotspår över tunets daggiga gräs den vårmorgonen — Han själv var en halvgammal, fetlagd. ful bonde — och Kristin! Aldrig skulle det falla henne in att det vore fara för någonderas själahälsa, om de så bodde samman i tjugu år. Det hade han då grundligt fått lära inse —.

Så sade han stilla, nästan ödmjukt:

»Hon nändes icke låta det menlösa barnet, som hennes tärna fått med hennes egen make, fara illa i världen. Det var hon som bad mig giva barnet dess rätt, så vitt jag förmådde. Åh, Erling Vidkunsson — för Erlends arma, menlösa hustrus skull — Hon sörjer sig till döds — Det tycktes mig ej jag kunde låta någon sten ligga utan att vändas, då jag sökte efter hjälp åt henne och alla hennes barn —»

Erling Vidkunsson stod och lutade sig mot grindstolpen. Hans ansikte var lika lugnt som det brukade vara, och rösten var hövisk och kylig, när han åter talade:

»Hon har likat mig väl, Kristin Lavransdotter, det lilla jag sett av henne — en fager och värdig kvinna är hon — och jag har sagt det så många gånger, Simon Andresson — jag tänker visst att I fån hjälp, om I följen mina råd. Men jag fattar ej rätt vad I menen med detta — underliga påfund. I kunnen väl icke mena att — för det jag måste låta min farbror råda över mitt giftermål, omyndig som jag var den gången, och den mön som likade mig bäst bortlovad, när vi lärde känna varandra — Så menlös som I sägen, är nu väl icke Erlends hustru. Ja, I ären gift med systern, det är ju så, men I och icke jag haven vållat att vi kommit att föra detta — underliga samtal — och då fån I väl tåla att jag nämner det. Jag minns, det gick tal därom den tiden Erlend blev gift med henne — det var mot Lavrans Björgulfsons råd och vilja den saken kom till stånd, men mön hade tänkt mer på att få sin vilja fram än på att lyda sin far och akta sin heder. Ja, hon kan vara en god hustru likafullt — men hon fick ju Erlend, så de ha väl haft sin tid i fröjd och gamman. Jag tror aldrig Lavrans hade stor glädje av den mågen — han hade redan valt en annan man åt dottern, när hon gjorde Erlends bekantskap — hon var bortlovad, det vet jag —», han tvärtystnade, såg på Simon ett ögonblick och vände huvudet åt sidan, nog så förlägen.

Blossande röd av skam lutade Simon ansiktet djupt ned, men han sade i alla fall, lågmält men med fast röst:

»Ja, hon var lovad åt mig.»

Ett ögonblick stodo de och tordes ej se på varandra. Så kastade Erling Vidkunsson den sista mossbollen, vände sig om och gick ut i regnet. Simon blev stående kvar — men när den andre var ett stycke inne i dimman, stannade han och vinkade otåligt.

Så gingo de tillbaka, lika tysta som de kommit. De voro nästan framme vid gården, då herr Erling sade:

»Jag skall göra det, Simon Andresson. I fån vänta tills i morgon, så kunna vi färdas i flock, alla fyra.»

Simon såg upp på den andre — hans ansikte var alldeles förvridet av blygsel och smärta. Han ville tacka, men förmådde icke, han måste bita sig hårt i läppen, ty underkäken darrade så förskräckligt.

I detsamma de gingo in genom dörren, lade Erling Vidkunsson liksom tillfälligt handen på Simons skuldra. Men den ene visste om den andre att de icke vågade se på varandra.

Nästa dag, när de höllo på att göra sig redo för färden, ville Stig Håkonsson nödvändigt låna Simon kläder — han hade ingenting med sig till ombyte. Simon såg ned på sig — hans sven hade borstat och putsat upp hans dräkt, men illa medfaren var och förblev den efter den långa ritten i det dåliga vädret. Men han slog sig på låren:

»Jag är för tjock, Stig —. Och icke kommer jag för att vara med på gästabudet —»

Erling Vidkunsson stod med foten uppe på bänken, och hans son spände fast den gyllne sporren — det var som om herr Erling ville hålla sina tjänare så mycket som möjligt undan i dag. Riddaren log underligt bistert:

»Skada gör det visst icke, om det syns på Simon Darre att han icke sparat sig i svågerns tjänst — utan stiger rakt in från allfarvägen med sina djärva och kloka ord. Han har gott munläder, denne vår forne frände, Stig. Det är endast ett jag fruktar — att han icke skall märka själv, när han bör sluta —»

Simon stod mörkröd, men han sade ingenting. I allt vad Erling Vidkunsson sagt till honom sedan i går, hade han märkt det hånfulla agget — och en underlig, motvillig godhet — och en fast vilja att främja denna sak — eftersom han nu en gång åtagit sig den.

Så redo de norrut från Manvik, herr Erling, hans son och Stig, med tillsammans tio välklädda och väl beväpnade svenner. Simon, som hade en enda man, tänkte att han kunde då ha vårdat sig om att komma med anständigare följe och bättre utstyrd — Simon Darre av Formo hade ej behövt rida med sina före detta släktingar som en ringa man, som sökt deras bistånd i sin vanmakt. Men det var honom likgiltigt. Han var så trött och så knäckt av vad han gjort i går, så nu tyckte han nästan det gjorde honom detsamma vad utgång denna färden fick.

Simon hade alltid låtsat som om han icke satte någon tro till de fula ryktena om kung Magnus. Han var ej större helgon än att han kunde tåla ett grovt skämt bland vuxna karlar. Men när folk körde ihop huvudena och rysande mumlade om mörka och hemliga synder, blev han alltid illa till mods. Och det tycktes honom otillbörligt att tro på eller lyssna till något sådant om den konung vars handgångne man han kallades.

I alla fall blev han förundrad när han stod inför den unge kungen. Han hade ej sett Magnus Eriksson, sedan denne var barn, och hade ändå väntat sig att det skulle vara något kvinnoaktigt, slakt och osunt över honom — men detta var en av de vackraste unga män Simon någonsin fäst ögonen på — och han såg så manlig och kunglig ut i all sin ungdom och slanka spänstighet.

Han bar en ljusblå, grönmelerad dräkt, fotsid och veckrik, som hölls åt kring den smala midjan av ett gyllne bälte — och han förde sin resliga och smärta gestalt med fulländat behag i den tunga dräkten. Kung Magnus hade ljust hår, som låg slätt kring det vackert formade huvudet men var krusat med konst i topparna, så att det burrade sig kring halsens fria och kraftiga stam. Hans anletsdrag voro fina och käcka, hyn var frisk, med röda kinder och ett gyllne skimmer av solbränna, han hade klara ögon och öppen blick. Han hälsade sina män med fager hållning och vänsäll älskvärdhet. Sedan lade han sin hand på Erling Vidkunssons arm och förde honom med sig några steg bort från de andra, medan han tackade honom, för att han kommit.

De talades vid en stund, och herr Erling nämnde att han hade ett särskilt ärende att anbefalla åt konungens nåd och välvilja. Tjänarna satte då fram en stol åt riddaren framför konungens högsäte, anvisade de tre männen platser något längre ned i rummet och gingo ut.

Som av sig självt hade Simon återfunnit det skick och den hållning han fått lära i ungdomen — han hade också givit med sig och tagit emot till låns av Stig en sid, brun klädesdräkt, så att han stack ej av från de andra männen till utseendet heller. Men han satt och kände sig till mods som om han varit mitt i en dröm, han var, och han var icke densamme som den där unge Simon Darre, en munter och curteis riddareson, som hade burit handakläde och vaxljus till kung Håkon i Oslo kungsgård för evigt många vintrar sedan. Han var, och han var icke Simon bonde av Formo, som hade levat sitt fria och friska liv där norrut i dalen alla dessa år — sorglös på sätt och vis, fastän han vetat hela tiden att ini honom låg denna glöd och pyrde — men han vände bort sina tankar från det. Där steg en dov och hotande upproriskhet inom mannen — det var ingen syndig vilja eller någon hans skuld, så vitt han visste, utan ödet som blåst upp den till ljus låga, och han måste kämpa och låtsa om ingenting, medan han halstrades över långsam eld.

Han steg upp, då alla andra gjorde det — kung Magnus hade rest sig:

»Käre frände», ljöd hans friska unga röst, »detta tycks mig vara saken. Junkern är min bror, men vi ha nu aldrig försökt oss på att hålla hird tillsammans — samma män kunna ej tjäna oss båda. Det ser då ej heller ut som om Erlend menat att det skulle fortfara så — om han också någon tid ännu var min syssloman och samtidigt tycks ha blivit Håkons handgångne man. Men de av mina män som hellre vilja följa min bror Håkon skola ha orlov från min tjänst och frihet att söka sin lycka i hans gård. Vilka de månde vara — det aktar jag att få veta av Erlends mun.»

»Då mån I, herre konung, fresta att komma till enighet med Erlend Nikulausson i det stycket. I fån hålla det löfte om lejd som I givit och unna eder frände ett samtal —»

»Ja, han är min frände och eder frände, och herr Ivar fick mig till att lova honom lejd — men icke höll han sina eder till mig, och icke mindes han frändskapen oss emellan» — kung Magnus log litet och lade åter ena handen på Erlings arm. »Mina fränder, frände, tyckas leva efter det ordet som vi ha här i landet om att frände är frände värst! Nu är jag fullt villig att visa min frände Erlend av Husaby misskund för Guds och Vår frus och min jungfrus skull — liv och gods och frihet att vistas i landet, om han vill förlika sig med mig, laglig frist att lämna mina riken, om han vill fara till sin nye herre, hertig Håkon — samma misskund vill jag unna varje man som varit i förbund med honom, men — jag vill veta vilka de äro, och vilka av mina män här och var i landet som tjänat sin herre med falskhet. Vad sägen I, Simon Andresson — jag vet att eder far var min morfars trofasta stöd, I själv haven tjänat kung Håkon med heder — menen I icke att jag har rätt att forska i denna sak?»

»Jag menar, herre konung» — Simon trädde fram och hälsade åter — »att, så länge Eders nåde styr efter detta lands lag och sedvänja, och med misskund, så skolen I förvisso aldrig få veta vilka de män månde ha varit som hade tänkt taga sin tillflykt till olaglighet och drottsvek. Ty den stund folket i landet ser att Eders nåde vill hävda slik rätt och slikt skick som edra framfarna fäder ha stiftat, så skall visst ingen man i detta rike tänka på att spilla freden. Utan de töra tiga och tänka bättre efter, som någon tid kanhända torde funnit svårt att tro att I, herre, i eder ungdom, skulle kunna styra två stora kungariken med visdom och kraft.»

»Det är så, herre konung», bekräftade Erling Vidkunsson, »ingen man i detta rike har tänkt på att vägra eder lydnad i något som I bjuden med rätta —»

»Icke det? I menen alltså att Erlend icke har farit med svek och högförräderi — om vi se närmare efter?»

Ett ögonblick tycktes det som om herr Erling skulle bli svaret skyldig, då tog Simon till orda:

»I, herre, ären vår drott — av eder väntar var man att I skolen näpsa lagbrott enligt lag. Men följen I efter där Erlend Nikulausson har gått före, då kunde det hända att de trädde fram och nämnde sina namn, som I nu så mycket åstunden att veta — eller ock andra män, som kunde börja tänka och grunda över hur det hängde ihop med denna sak, ty det kommer att talas mycket därom, ifall Eders nåde förfar så som I haven hotat mot en så känd och högbördig man som Erlend Nikulausson.»

»Vad menen I, Simon Andresson?» sade kungen skarpt — han rodnade i detsamma.

»Simon menar», inföll Bjarne Erlingsson, »att det torde icke löna sig för Eders nåde, om folk ger sig till att spörja varför Erlend icke fick njuta slik manhelgd som är var mans rätt förutom tjuvar och nidingar. De kunde då komma att tänka på kung Håkons andra dottersöner —»

Erling Vidkunsson vände sig häftigt mot sonen, han såg vred ut — men kungen frågade torrt:

»Räknen I icke en drottsvikare för niding?»

»Ingen kallar honom så, om han får framgång med sina anslag, herre», svarade Bjarne.

Ett ögonblick stodo de alla tysta. Så yttrade Erling Vidkunsson:

»Vad än Erlend månde kallas, herre, så höves det eder icke att kränka lagen för hans skull —»

»Då tarvar lagen att bötas i detta stycke», sade konungen häftigt, »om det är så att jag icke har makt att skaffa mig kunskap om huruledes folket aktar hålla tro och loven mot mig —»

»Likväl kunnen I icke fara fram efter sådan förbättring, förrän den är gjord, utan att I öven våld mot folket, och det har av gammalt haft svårt att tåla övervåld av sina kungar», sade herr Erling tvärt.

»Jag har mitt ridderskap och mina handgångna män att stödja mig vid», svarade Magnus Eriksson med ett pojkaktigt skratt. »Vad sägen I, Simon?»

»Jag säger, herre — det torde visa sig att det icke är så säkert stöd — att döma efter det köp ridderskap och adel bjudit sina kungar i Danmark och Sverige — då allmogen ingen makt hade att stödja kungamakten mot dem. Men tänker Eders nåde på slika råd, då vill jag be att I lösen mig ur eder tjänst — ty då vill jag hellre finnas bland allmogen.»

Simon hade talat så lugnt och sansat att det tycktes som om kungen icke genast fattade hans mening. Så skrattade han:

»Hoten I mig, Simon Andresson —? Är det så att I viljen kasta eder handske till mig?»

»Det blir efter eder önskan, herre», sade Simon lika lugnt, men han drog sina handskar ur bältet och höll dem i handen. Då böjde unge Bjarne sig fram och tog tag i dem:

»Detta är icke lämpliga bröllopshandskar för Eders nåde att köpa!» Han höll upp de tjocka, nötta ridhandskarna och skrattade. »Kommer det ut, herre att I haven sport efter dylika, då kunde det lätt bjudas ut allför många — för gott köpt!»

Erling Vidkunsson gav till ett rop. Med en bråd rörelse tycktes han svepa den unge kungen åt ena sidan, de tre männen åt den andra, han drev dem nedåt mot dörren: »Jag vill tala med kungen på tu man hand.»

»Nej, nej, jag vill tala med Bjarne», ropade kungen och skyndade efter.

Men herr Erling föste ut sin son med de andra.

De gingo en stund och drevo omkring på borggården och utanför på berget — ingen av dem sade något. Stig Håkonsson såg betänksam ut men höll munnen, som han gjort hela tiden, Bjarne Erlingsson gick och smålog förstulet för sig själv. Om en stund kom herr Erlings vapensven och hälsade från sin husbonde att han bad dem vänta på honom i härbärget — deras hästar voro framme på borggården.

Sedan sutto de i härbärget. De undveko att tala om det som hade hänt — till sist började de prata om sina hästar och hundar och falkar. Det slutade med att frampå kvällen sutto Stig och Simon och berättade kvinnohistorier — Stig Håkonsson hade alltid haft ett stort förråd av sådana, men Simon gick det så att de flesta han kom i håg, började Stig just på med, och antingen hade de hänt honom själv, eller också hade det nyligen tilldragit sig någonstädes nära Manvik — till och med då Simon påminde sig att han hört stumpen i sin barndom av huskarlarna hemma på Dyfrin.

Men han skrattade och skrockade i kapp med Stig. Emellanåt var det som om bänken gungat under honom, där han satt — han var rädd för något men tordes ej tänka ut vad det var. Bjarne Erlingsson log stilla, drack vin och tuggade på äpplen, fumlade med kraghättan och berättade någon gång en liten bit — det var de värsta historierna, men de voro så försåtliga att Stig ej begrep dem. Han hade hört dem av en präst i Björgvin, sade Bjarne.

Äntligen kom herr Erling. Sonen gick honom till mötes för att hjälpa honom av med ytterplaggen. Erling vände sig vredgad mot den unge:

»Du!» Han slängde kappan i händerna på Bjarne — så flög det över faderns ansikte en glimt av ett leende, som han ej ville vidgå. Han vände sig mot Simon:

»Ja, nu fån I vara nöjd, Simon Andresson! Nu kunnen I visst lita tryggt på att den dagen icke är långt borta, då I skolen sitta i frid och trevnad tillsammans på granngårdarna — I och Erlend — och hans hustru och alla deras söner.»

Simon hade blivit en skiftning blekare i ansiktet, när han reste sig upp och tackade herr Erling. — Han visste vad det var för en fruktan han icke vågat se i ögonen. Men det fanns nu ingen råd.

Vid pass fjorton dagar senare blev Erlend Nikulousson fri. Simon med sina två svenner och Ulv Haldorsson redo ut till Akersnäs och hämtade honom.

Träden stodo nästan nakna, ty det hade blåst hårt veckan förut. Barfrosten hade börjat nu — det klang hårt under hästhovarna, och markerna voro ljusa av rim, när de redo inåt staden. Det såg ut att kunna bli snö — himlen var jämnt överdragen med moln och dagsljuset mulet och kallgrått.

Simon hade sett att Erlend släpade litet på ena benet, när han kom ut på borggården, och han föreföll något stel och ovig, när han steg till häst. Han var också mycket blek. Han hade blivit av med skägget och fått sitt hår klippt och rengjort — i överansiktet var han nu gulblek, och underansiktet var vitt med blåaktig skäggbotten; han var insjunken under ögonen. Men han såg ståtlig ut i den sida, mörkblå »kjorteln» och kappan och, när han tog avsked av Olav Kyrning och räckte penninggåvor till de män som vaktat honom och burit till honom mat i fängelset, förde han sig likt en hövding som skilts från folket i en bröllopsgård.

I början, medan de redo, tycktes han frysa; han huttrade några gånger. Så kom det litet färg på hans kinder, ansiktet livades — det var som om sav och liv vällde upp inom honom. Simon tänkte att Erlend var visst icke lättare att bryta än en vidja.

De kommo till härbärget, och Kristin gick sin make till mötes på tunet. Simon försökte att icke se dit, men han måste.

De räckte varandra handen och växlade några ord, stilla och klarmält. De redde sig vackert och höviskt nog med detta möte i allt gårdsfolkets åsyn. Fast blossande röda blevo de bägge två, de sågo på varandra en sekund, så sänkte båda blicken. Därpå bjöd Erlend åter sin hustru handen, och de gingo tillsammans mot den loftsbur där de skulle bo, medan de voro kvar i staden.

Simon styrde sina steg mot det hus där han och Kristin hittills hade bott. Då vände hon sig om vid nedersta trappsteget till buren och ropade på honom med en röst, som lät underbart klingande:

»Kommer du icke, svåger — du måste ha mat nu först — och du, Ulv!»

Hon tycktes så ung och mjuk i kroppen, så som hon stod och vände sig litet i höfterna och såg sig om över axeln. Så snart hon kommit till Oslo, hade hon börjat fästa sin huvudbonad på ett annat sätt. Här söderut var det endast småmäns hustrur som buro huvudlinet på gammaldags vis, så som hon burit det alltsedan hon blev gift: tätt åtdraget kring ansiktet som ett nunnedok, med snibbarna fästa i kors över axlarna, så att halsen helt och hållet doldes, och med många veck på sidorna och ned över bakhuvudet och dess hårknut. I Trondheim gällde det så att säga som ett tecken till fromhet att sätta huvudklädet på detta sätt, vilket ärkebiskop Eiliv alltid lovprisade såsom det sedligaste och ärbaraste för gifta kvinnor. Men för att ej sticka av hade hon tillägnat sig seden här söderut, med linklädet lag slätt över hjässan och rakt nedhängande baktill, så att framhåret syntes och hals och skuldror blevo fria, och så hörde det till att flätorna bara bundos upp, så pass att de ej syntes nedanför, och duken smög sig mjukt efter huvudskålens form. Simon hade nog märkt det förut och tyckt att det klädde henne — men han hade ändå inte förrän nu sett hur ung det gjorde henne. Och hennes ögon skeno som stjärnor.

Fram på dagen kom en hel del folk som ville hälsa på Erlend — Ketil av Skog, Markus Torgeirsson, senare på kvällen Olav Kyrning själv, Sira Ingolf och herr Guttorm, en präst vid Halvardskyrkan. När de två prästerna kommo, hade det börjat snöa, torrt och finkornigt, och de hade kommit bort från vägen och in på ett gärde, där det växte kardborrar — deras kläder voro fullsatta med dem. Alla fingo bråttom att plocka kardborrar av prästerna och deras följesvenner — Erlend och Kristin plockade herr Guttorm, de rodnade oupphörligt och skämtade med prästen, underligt osäkra och skälvande på målet, även när de skrattade.

Simon drack åtskilligt först på kvällen, men han blev ej vidare yr i huvudet därav — endast litet tung i kroppen. Han hörde varje ord, som talades, onaturligt skarpt. De andra blevo snart frispråkiga — kungens vän var ingen av dem.

Han kände en sådan underlig leda vid alltihop nu efteråt. Dumt prat var det de sutto där och hävde ur sig — högljudda och hetsiga. Ketil Åsmundsson var något enfaldig, hans måg, Markus, var ej vidare klyftig han heller; Olav Kyrning var en rättänkande och förnuftig man, men kortsynt — och de båda prästerna tycktes honom inte heller ha mycket omdöme. Nu sutto de alla och hörde på Erlend och instämde med honom — och han blev mer och mer sig lik, sådan han alltid brukat vara, uppspelt och övermodig. Nu hade han tagit Kristins hand och lagt den över sitt knä, satt och lekte med hennes fingrar — de sutto så att de rörde vid varandra med axeln. Nu blossade en klar rodnad upp på hennes kinder, hon kunde ej ta ögonen från honom — när han smög ena armen kring hennes midja, ryckte det kring munnen, så att hon hade svårt att hålla läpparna slutna —.

Så gick dörren upp, och Munan Bårdsson steg in.

»Sist kom den stora stuten själv», ropade Erlend skrattande, sprang upp och gick emot honom.

»Hjälpe oss Gud och Maria mö — jag tror du är utan all bekymran, du Erlend», sade Munan förargad.

»Ja, hjälper det att sörja och klaga nu då, menar du, frände!»

»Aldrig har jag sett din like — all din välfärd har du ött —»

»Ja, jag var aldrig slik att jag gick till helvete med bar bak för att bärga kroken min obränd», sade Erlend, och Kristin log stilla och rusig av lycka.

Simon lade sig ned över bordskivan med huvudet mot armarna. Måtte de bara tro att han var så drucken redan, så han hade somnat — han ville vara i fred —.

Ingenting var annorlunda än han hade väntat — borde ha väntat sig i varje fall. Här satt hon enda kvinnan bland alla dessa män, lika blid och blyg och trygg och säker. Så hade hon varit den gången också — då hon svek honom — skamlös eller oskyldig, han visste ej vilketdera. Åh nej, det var då ej sant heller, hon hade inte varit så säker, hon hade ej varit skamlös — hon hade ej varit lugn bakom den lugna minen — Men den mannen hade förhäxat henne — för Erlends skull gick hon gladeligt över glödande stenar — och hon hade trampat på honom, som om hon icke trott han var annat än kall sten —.

Åh, han låg och fantiserade — hon ville ha sin vilja fram och frågade inte efter annat. Låt dem ha sin fröjd — det kunde göra honom detsamma. Angick det honom om de avlade sig sju söner till — så blev det fjorton att skifta hälften av arvet efter Lavrans Björgulfson. Det såg inte ut som om han skulle behöva ha bekymmer för sina barn, Ramborg var inte så rask att få barn som systern — hans avkomma skulle sitta efter honom med makt och rikedom en gång i tiden. Men det var honom likgiltigt — i kväll. Han hade lust att dricka mera — men han kände att i natt skulle Guds gåvor inte bita på honom — och så måste han lyfta upp huvudet då och kanske bli indragen i samtalet.

»Ja, du menar visst du kunde dugt till riksföreståndare, du», sade Munan hånfullt.

»Nej, du kan förstå, vi hade aktat dig därtill», skrattade Erlend.

»I Guds namn, vakta då munnen din, karl —»

De andra skrattade.

Erlend kom bort och rörde vid hans skuldra:

»Sover du, svåger —?» Simon såg upp. Den andre stod framför honom med en bägare i handen. »Drick då med mig, Simon! Dig kan jag tacka mest för att jag bärgat livet — och jag är glad för det, sådant det nu är, frände! Du bistod mig som en bror — hade du icke varit min svåger, så hade jag väl fått mista huvudet. — Så kunde du fått min änka —»

Simon sprang upp. Ett ögonblick stodo de två och sågo på varandra — Erlend blev nykter och vit i ansiktet, hans läppar skildes åt i ett flämtande andetag —

Simon slog med knytnäven bägaren ur den andres hand, mjödet skvalpade över. Så vände han sig och gick ut ur rummet.

Erlend stod kvar. Han torkade av sin hand och handleden mot kjortelskörtet, utan att han visste om det — såg sig om: de andra hade ingenting märkt. Med foten sköt han in bägaren under bänken — stod ett ögonblick — så gick han stilla ut efter svågern.

Simon Darre stod nedanför burstrappan — Jon Dolk höll på att leda ut hans hästar ur stallet. Han rörde inte på sig, när Erlend kom dit:

»Simon! Simon — jag visste icke — jag visste icke vad jag sade!»

»Du vet det nu.»

Simons röst var alldeles tonlös. Han stod orörlig, såg inte på den andre.

Erlend såg sig rådlös omkring. Det skymtade en blek fläck av månen bakom skyslöjan, små hårda snökorn dalade ned. Erlend rörde sig frysande:

»Vart — varthän skall du fara —?» frågade han tafatt och såg på svennen och hästarna.

»Jag söker mig ett annat härbärge», sade Simon kort. »Du kan väl veta, här gitter jag ej stanna —»

»Simon!» utbrast Erlend. »Åh — jag vet icke vad jag ej skulle ge för att ha det osagt —!»

»Icke jag heller», svarade den andre som förut.

Dörren gick uppe i loftet. Kristin trädde ut på svalen med en lykta i handen — lutade sig fram och lyste ned:

»Stån I här?» frågade hon, med ljus röst. » Vad gören I ute nu?»

»Jag kände på mig att jag borde se till mina hästar — som det är höviskt folks sed att säga», svarade Simon skrattande ditupp.

»Ja men — du har ju tagit ut dina hästar» undrade hon med undertryckt skratt.

»Ja — slikt kan en man göra, när han är yr i huvudet», sade Simon som förut.

»Men kom upp nu!» föll hon in, ljus och glad.

»Ja. Strax.» Hon gick in, och Simon ropade åt Jon att ställa in hästarna igen. Han vände sig mot Erlend — mannen stod där, underligt slak i min och hållning. »Jag skall komma in om en stund. Vi få — försöka att låtsa som detta var osagt, Erlend — för våra hustrurs skull. Men så mycket förstår kanske du också — du var den siste man på jorden som jag ville — skulle vetat om — detta. Och glöm icke — att jag är icke så glömsk som du!»

Dörren däruppe gick på nytt; gästerna kommo ut i flock och följe, Kristin var med dem och hennes tärna, som bar lyktan.

»Ja», flinade Munan Bårdsson, »det är redan långt lidet på natten — och dessa två tänker jag längta svåra efter sängen —»

»Erlend. Erlend. Erlend. Kristin hade kastat sig mot honom i samma stund de stodo ensamma innanför loftsdörren. Hon smög sig hårt och tätt intill honom. »Erlend. — Du ser sorgsen ut —», viskade hon förskräckt, med de halvöppna läpparna nära upp mot hans mun. »Erlend?» hon tog om hans tinningar med båda händer.

Han stod ett ögonblick med armarna löst lagda omkring henne. Så, med ett sakta kvidande ljud i strupen, pressade han henne intill sig.

Simon gick bortåt stallet — han ville säga något till Jon men han glömde det under vägen. En stund stod han i stalldörren och såg upp mot måndiset och snöfallet — nu började det komma större flingor. Jon och Ulv kommo ut och stängde bakom sig, och de tre männen gingo tillsamman bort mot det hus där de skulle sova.

1. Byggnaden var prydd med en snidad »lindorm».