Kristin Lavransdotter/Korset/Korset/Kapitel 3

←  Kapitel II

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel III

Kapitel IV  →

III.

Kristin medgav av fullaste hjärta att Jofrid var en kvinna som gjorde nytta med sina händer. Gick det bra, så hade Gaute haft lyckan med sig — då fick han en hustru som var lika flitig och driftig som hon var rik och vän. Inte kunde hon själv ha funnit en duktigare kvinna till efterträdare på Jörundgård — knappast om hon letat över hela Norge. Så sade hon en dag — och efteråt visste hon inte hur det tillgått att dessa ord flugit ur hennes mun — att den dag Jofrid Helgesdotter blev Gautes äkta maka skulle hon själv lämna från sig nycklarna till den unga och flytta ut i gamlastugan med Lavrans.

Sedan tänkte hon nog att hon borde närmare övervägt det, innan hon sagt något. Det hade allt varit många gånger redan, som hon något förhastat sig, när hon talade med Jofrid.

Men det var ju också detta att Jofrid var i omständigheter. Kristin hade märkt det nästan genast den unga kvinnan kom till gården. Och Kristin mindes den första vinter hon satt på Husaby — hon var gift, hennes man och far voro nu fränder, hur det eljest kunde gå med vänskapen dem emellan, när felsteget kom i dagen. Men likafullt hade hon lidit så av ånger och skam, varit bitter i sitt hjärta mot Erlend — och hon hade varit fulla nitton vintrar gammal; Jofrid hade nätt och jämnt fyllt sjutton år. Och här gick hon nu, rövad och rättslös, långt bort från sitt hem, bland främmande, med Gautes barn under sitt hjärta. Kristin nekade ej inför sig själv att Jofrid tycktes vara mycket starkare och modigare än hon själv varit.

Men Jofrid hade ej kränkt klosterhelgd, icke brutit löften och fästemål, icke svikit och ljugit och stulit sina föräldrars heder bakom deras rygg. Om dessa båda unga också hänsynslöst syndat mot landets lag, mot lydnadsplikt och sedlighet — de behövde dock ej ha så ont samvete. Kristin bad innerligt för en god utgång på Gautes vanvettiga tilltag — och hon förlitade sig på att Guds rättvisa ju omöjligt kunde tilldela Gaute och Jofrid hårdare villkor än hon själv och Erlend fått — och de hade ju blivit gifta, deras syndabarn hade fötts till lagligt arv efter alla sin fränder.

Då varken Gaute eller Jofrid nämnde saken, ville inte Kristin bringa den å bane, fast hon gärna velat tala litet med den oerfarna kvinnan. Jofrid borde nu ha sparat sig, njutit morgonvila i stället för att rusa upp först av alla i gården.

Frida var rasande över att nödgas avstå sin plats närmast husfrun åt Gautes — hon nyttjade ett otäckt ord om Jofrid en dag, då hon och Kristin voro tillsamman i eldhuset. För en gångs skull slog Kristin till sin tärna:

»Skönt tar det sig ut — slikt ord av dig, gamla karlgalna hynda!»

Frida torkade blodet från näsa och mun:

»Skulle icke I, storhövdingars döttrar som du och denna här Jofrid, vara bättre än kotkarlars ungar —! I vet ju att brudsäng med silkeslakan väntar er säkert och visst — I är väl karlgalna och skamlösa, när I icke kan vänta, utan stryker till skogs med unga knapar och drar på er risungar — tvi, tockna kvinnor, säger jag!»

»Tig nu — och gå ut och tvätta dig — du står och blöder ned degen», sade husfrun lugnt.

I dörren möttes Frida och Jofrid. Kristin såg på den unga att hon måste ha hört hennes samtal med tärnan.

»Stackarn talar som hon har vett till. Jag kan icke driva bort henne — hon har ingenstädes dit hon kan ty sig.» — Jofrid log hånfullt. Då sade Kristin: »Hon har fostrat två av mina söner.»

»Gaute har hon icke fostrat», svarade Jofrid. »Det påminner hon både honom och mig om rätt som det är. Kunnen I icke få henne gift?» frågade hon skarpt.

Kristin måste skratta:

»Tänker du icke att jag bemödat mig om det? Men det kom aldrig längre än till att karlen väl fått tala med henne som skulle bli hans brud!»

Kristin undrade om hon inte nu borde begagna tillfället och tala med Jofrid — låta henne känna att här skulle hon bara möta moderlig välvilja. Men Jofrid såg vred och kall ut —.

Emellertid syntes det nu tydligt på Jofrid hur det var fatt med henne. Så var det en dag då hon skulle sprita fjäder till nya bolstrar. Kristin rådde henne att binda över håret, så att det inte skulle ryka fullt med dun i det. Jofrid knöt på sig en linneduk:

»Det höves mig väl också bättre nu än blottat hår», sade hon med ett litet skratt.

»Det kan väl så vara», sade Kristin kort.

Hon förstod i alla fall att Jofrid inte ville skämta med det.

Några dagar efteråt kom Kristin ut i eldhuset och såg att Jofrid stod och tog ur några orrar — hon hade redan fått blodstänk uppöver armarna. Förfärad ryckte Kristin undan henne:

»Barn, du får icke ta i något blodigt nu — vet du ej ens så mycket —!»)

»Åh, tron I det är sant allt sådant där som kvinnor säga?» frågade Jofrid tvivlande.

Då berättade Kristin om de eldsmärken Nåkkve fått på bröstet. Med avsikt berättade hon så att Jofrid kunde förstå, att hon inte varit gift än, när hon såg kyrkan brinna.

»Du hade väl icke tänkt sådant om mig?» frågade hon tyst.

»Jo, Gaute har sagt mig allt det där — eder far hade lovat er åt Simon Andresson, men I rymden med Erlend Nikulausson till hans moster, och då måste Lavrans ge sitt samtycke —»

»Alldeles så var det ej — vi rymde icke. Simon löste mig från mitt ord, så snart han märkte att jag hade Erlend mera kär, och då gav far sitt ja-ord — ogärna, men han lade min hand i Erlends — jag satt trolovad ett år —. Tyckes dig detta värre?» frågade, hon, ty Jofrid hade rodnat häftigt och såg förfärad på henne.

Flickan skrapade med kniven litet blod och slamsor av inälvorna från sin vita arm.

»Ja», sade hon lågt, men mycket fast. »Gott rykte och heder skulle jag icke ha förspillt i onödan. — Ja, jag skall icke säga detta till Gaute», tillade hon hastigt. »Han tror att hans far förde bort er med våld, då han icke kunde få eder med böner och goda ord —»

Hon hade nog så rätt, tänkte Kristin.

Alltefter som tiden led och Kristin ständigt tänkte på saken, så kom hon mer och mer att tycka att det hederligaste vore om Gaute sände bud till Helge på Hovland, lade sin sak i hans händer och bad att få Jofrid till äkta, på de villkor Helge ansåg sig kunna medgiva. Men när hon talade om det med Gaute, såg han förlägen ut och svarade undvikande. Till sist frågade han häftigt om modern kunde laga att ett brev kom fram över fjällen vintertid? Nej — men Sira Dag kunde säkert skaffa ett brev fram till näset och vidare längs kusten, sade modern, prästerna kunde alltid skaffa fram brevsändningar, även vintertiden. Gaute sade att det blev för dyrbart.

»Då blir det ej med din hustru du får ett barn till våren!» sade modern harmset.

»Saken kan i alla fall icke ordnas så fort» sade Gaute. Han var mycket ond, kunde Kristin märka.

En otäck, mörk ångest kom över Kristin, medan tiden led. Hon kunde inte annat se än att Gautes första, uppflammande förtjusning över Jofrid var alldeles borta; han gick och var misslynt och nedstämd. Från första stund hade denna sak, Gautes brudrov, sett så illa ut som möjligt — men modern tyckte att det blev mycket värre om mannen nu skulle visa sig rädd efteråt. Ångrade de båda unga sin synd, så var det gott och väl — men här såg ledsamt nog ut som om han hyste omanlig fruktan för den man han kränkt, vida mer än gudfruktig ånger. Gaute, den sonen hade hon alltid trott bäst om — det kunde inte vara sant som folk sagt, att han var opålitlig och lättsinnig med kvinnor, att han redan skulle vara trött på Jofrid, nu då bruden var vissnad och tung på foten den tid närmade sig, då han måste svara för sin våldsgärning inför hennes fränder.

Hon ursäktade sonen — då hon kunnat låta locka sig så lätt, hon som alltid haft annat för ögonen under sin uppväxt än fromma människors sedliga vandel —! Hennes söner hade vetat alltifrån barndomen att deras egen mor försyndat sig, att fadern haft barn med en annan mans hustru i sin ungdom och syndat med en gift kvinna, när de redan voro stora pojkar. Ulv Haldorsson, deras fosterfar — Fridas lättfärdiga prat — åh, det var ej underligt om dessa unga män voro svaga i det stycket. — Gifta sig med Jofrid måste Gaute, om han kunde få hennes fränders samtycke, och tacka till! Men synd om henne skulle det vara, i fall hon nu finge se att Gaute tog henne nödtvungen, utan hjärteglädje.

En dag i fastan höllo Kristin och Jofrid på att göra i ordning matsäck åt timmerhuggarna. De bultade den torkade fisken tunn och platt, packade smör i tinor, fyllde träflaskor med öl och mjölk. Kristin såg att det plågade Jofrid förfärligt nu att gå och stå så där hela tiden, men Jofrid blev bara förargad, när Kristin bad henne sitta ned och vila. För att förströ henne litet föll det då Kristin in att fråga om det där äventyret med hingsten, som Gaute skulle ha ridit in med en jungfrus hårband: »det var väl ditt det?»

»Nej», sade Jofrid vresigt och blev blossande röd. Men så slog hon om:

»Det var Åsas — min systers», sade hon skrattande. »Till henne giljade Gaute först, men när jag kom hem, visste han icke vem han tyckte bäst om. Men Åsa var det han väntat finna hos Dagrun i somras, då han kom till Sogn. Och så blev han harmsen, när jag retades med honom för hennes skull — svor vid Gud och människor, han var icke sådan att han trädde goda mäns döttrar för nära, och det hade ej varit mer mellan honom och Åsa än att han kunde sova utan synd i mina armar, sade han. Jag tog honom på orden —», hon skrattade åter. När hon såg Kristins ansikte, nickade hon trotsigt:

»Ja, Gaute ville jag ha till man, och lita på det, mor, jag får honom. Det händer tidast att jag får min vilja fram —»

Kristin vaknade i svart mörker. Kölden bet i kinder och näsa — när hon drog upp fällen bättre omkring sig, kände hon att det var rimfrost på den av hennes andedräkt. Det var visst fram mot morgonen — men hon gruvade sig för att stiga upp och se på stjärnorna. Hon kröp ihop riktigt under fällen för att värma sig litet ännu. I detsamma mindes hon sin dröm.

Hon tyckte att hon låg i sängen nere i lillstugan på Husaby och just nyss hade fått ett barn. Det låg på hennes arm, insvept i ett lammskinn, som hade glidit isär och var öppet ända in på den lilla mörkröda kroppen — de små, små händerna höll det knutna över ansiktet, knäna uppdragna mot underlivet och fötterna i kors — emellanåt rörde det sig litet. Det föll henne inte in att undra över att pojken inte var lindad och inga kvinnor voro hos dem i stugan. Hennes kroppsvärme omgav ännu barnet, medan det låg så där intill henne, genom sin arm kände hon det ännu in i hjärterötterna, när barnet rörde på sig. Trötthet och plågor överskuggade henne ännu, likt ett mörker som höll på att vika, medan hon låg och såg på sin son och kände att glädjen över honom och ömheten oupphörligt tilltogo, liksom dagranden växer längs åskanten —.

Men samtidigt som hon låg där i sängen, stod hon också ute bakom stugväggen. Under henne låg bygden och lyste i morgonsol. Det var en tidig vintervårdag — hon insöp den skarpa friska luften — vinden var isande kall, men den hade smak av havet där långt ute och av snösmältningen: åsarna lågo i morgonsol på hinsidan dalen med sina snöfria fläckar kring gårdarna, och skarsnön glänste vit och blank som silver i alla gläntor i de mörkgröna skogarna. Himlen var som rensopad, klart gul och blekblå med några få, mörka, vinddrivna molnflingor simmande däruti — men kallt var det; där hon stod var snödrivan stenhård ännu efter nattfrosten, och mellan husen låg den kalla skuggan, ty solen stod rätt över åsen österom gården. Och rakt framför henne, där skuggan slutade, rörde morgonvinden det bleka fjolårsgräset, det rörde sig, och det glänste, men stålblank is band ännu rötterna.

Åh — åh! Klagosucken trängde ur hennes bröst mot hennes vilja. Lavrans hade hon ännu hos sig — hon hörde gossens jämna andetag bortifrån den andra sängen. Och Gaute — han låg däruppe på loftet med sin frilla. Modern suckade igen, rörde oroligt på sig, och Erlends gamla hund flyttade sig intill hennes uppdragna ben under fällarna.

Nu hörde hon att Jofrid var uppe och gick på golvet. Kristin kröp fort ur sängen och stack fötterna i de ludna kängerna, fick vadmalsklänningen och skinnkoftan på sig. I mörkret trevade hon sig fram till härden, satt på huk och blåste och krafsade i askan — men inte den minsta gnista! Glöden hade dött ut i natt.

Hon grävde fram eldstålet ur bältepungen, men fnösket måtte blivit vått och ha frusit. Till sist gitte hon inte hålla på längre, tog glödpannan och gick upp för att låna eld hos Jofrid.

Det brann en präktig brasa i den lilla eldstaden och lyste utåt rummet. Vid det flammande skenet satt Jofrid och näste bättre fast kopparspännet på Gautes renskinnsjacka. Borta i sängens halvdager skymtade hon mannens nakna överkropp — Gaute sov utan skjorta, till och med när det var som värst smällkallt. Han satt upprätt och hade fått morgonbiten på sängen.

Jofrid reste sig tungt och husmoderligt — ville inte mor ha en dryck öl? Hon hade värmt morgondrycken åt Gaute. Och mor skulle ta med den här kannan till Lavrans — han skulle ut med Gaute i timmerskogen i dag. Det blev kallt för männen —.

Kristin knep ihop läpparna av ovilja, när hon stod nere hos sig själv och gjorde upp eld. Jofrids hemvana sysslande, Gaute som låg där och oblygt lät betjäna sig av sin frilla — dennas omsorg om sin olaglige samlevare — allt tycktes henne så oblygt och motbjudande.

Lavrans stannade kvar i skogen, men Gaute kom hem till kvällen, uttröttad och hungrig. Kvinnorna blevo då sittande en stund, sen tjänstfolket gått, för att hålla husbonden sällskap, medan han drack.

Kristin såg att Jofrid inte mådde bra i kväll. Rätt som det var, lät hon sömnaden sjunka ned i knät, och det gick ilningar av smärta över hennes ansikte.

»Har du ont, Jofrid?» frågade Kristin sakta.

»Åja, litet — i fötterna och benen», svarade den unga. Hon hade arbetat hela dagen, som hon brukade, och inte velat spara sig. Nu hade hon fått kramp, och benen hade svullnat.

Med ens trängde små tårar fram under hennes ögonhår. Kristin hade aldrig sett en kvinna gråta så underligt: utan ett ljud, med sammanbitna tänder, satt hon där, och runda, klara tårar — Kristin tyckte de sågo hårda ut som pärlor — tillrade ned över det härjade, brunfläckiga ansiktet. Hon tycktes ond över att hon måst ge vika — ovilligt lät hon sig av Kristin ledas bort till sängen.

Gaute kom efter:

»Har du ont, Jofrid min?» frågade han tafatt. Han var eldröd i ansiktet av köld, och han såg innerligt olycklig på hur modern lade Jofrid bekvämt till rätta, drog av henne skoplagg och sockor och började sköta om hennes uppsvällda fötter och ben. »Har du ont, Jofrid min?» fortfor han att fråga.

»Ja», sade Jofrid lågt och med undertryckt ilska. »Tänker du jag bure mig åt så här eljest?»

»Har du ont, Jofrid min», upprepade han.

»Du ser väl det — stå icke där och gapa som en vettlösing, din valp!» Kristin vände sig mot sonen, gnistrande av vrede. Den dova sammanpressade känslan av ångest för slutet på det hela, av förtrytelse över att nödgas tåla de ungas olagliga liv här i sin gård, av gnagande tvivel på sonens manlighet — den brast lös i ursinnig harm: »Är du ett sådant nöt att du tror hon kan känna sig frisk — och glad kanske, då hon ser du icke är så mycket karl, så du törs fara över fjället, för att det blåser och snöar! — Du vet ju att hon snart skall krypa på knä, stackars liten, och vrida sig i de värsta plågor — och lösunge skall hennes barn heta, för att du icke vågar möta hennes far — du sitter och värmer bänken i stugan du och törs ej röra ett finger för att värja den kvinna du äger och det barn du skall få — Din far var icke så rädd för min far att han ej tordes komma till tals med honom, och icke så frusen att han icke vågade åka skidor över fjället vintertid. Tvi vare dig, Gaute — och ve mig, som upplever den dag, då jag måste kalla för modlös man en av de söner Erlend avlade med mig!»

Gaute tog stubbestolen i båda händer, dängde den i golvet, rusade till bordet och slog omkull allt som stod på det. Så for han på dörren med en avskedsspark åt stolen — de hörde honom rusa svärande uppför loftstrappan.

»Nej, mor — nu voren I alltför hård mot Gaute —», Jofrid reste sig upp på armbågen. »I kunden icke med rimlighet vänta att han skulle våga livet över fjället vintertid — för att möta min far och få veta antingen att han måste gifta sig med den lockade bruden med den särk han tog mig i till hemgift eller också fara fredlös ur landet —»

Vreden gick ännu i vågor inom Kristin. Hon svarade stolt:

»Jag tror likväl icke att min son kan tänka så!»

»Nej», sade Jofrid, »— hade han icke haft mig som tänkt för honom, så —.» När hon såg Kristins min, kom det undertryckt skratt i hennes röst:

»Kära mor — jag har haft möda nog med att hålla Gaute tillbaka — nu vill jag icke han skall göra fler galenskaper för min skull och beröva våra barn det välstånd jag kan vänta att få efter mina fränder, om Gaute får sådan förlikning med min far som vore bäst och hederligast för oss alla —»

»Vad menar du med det?» frågade Kristin.

»Jag menar att när mina fränder söka Gaute, skall herr Sigurd möta dem, så att de förstå att Gaute icke är frändelös. Han får finna sig i att giva fulla böter, men sedan skall far fästa bort mig till Gaute, så att jag åter får arvsrätt med mina systrar efter honom —»

»Du är då icke utan skuld själv», frågade Kristin, »till det att du icke blir gift, innan barnet kommer till världen?»

»Kunde jag rymma hemifrån med Gaute, så —. Ingen tror nu väl att han lagt ett draget svärd mellan oss om nätterna —»

»Har han alls icke hört sig för hos dina fränder?» frågade Kristin.

»Nej, det visste vi skulle vara fåfängt, om också Gaute varit mycket rikare än han är.» Jofrid brast i skratt igen. »Sen I, mor, far tror att han bäst av alla män förstår sig på att handla med hästar. Men den skall vara mer vidvaken än min far är, som ärnar bedraga Gaute Erlendsson på hästbyte —»

Kristin kunde ej annat än skratta, så föga glad hon än var till sinnes.

»Jag känner ej lagen så noga i slika mål», sade hon allvarsamt, »men jag är icke viss på, Jofrid, om det blir lätt för Gaute att få en förlikning som du skulle kalla god. Blir Gaute lyst fredlös — och din far tar dig med sig hem och låter dig känna sin vrede — eller kräver att du skall gå i kloster och göra bot för dina synder —»

»Icke kan han sätta mig i kloster, utan att han måste ge så rika gåvor att det bleve billigare och mera hedrande för honom att förlika sig med Gaute och ta böter: I kunnen väl förstå att då behöver han ingenting lägga ut, när han gifter bort mig. Att jag får ärva med mina systrar, tänker jag han unnar Olav, min systers man. Och annars så få mina fränder detta barnet att ta hand om också. Och jag tror att far tänker sig för två gånger, innan han frestar på att ta hem mig till Hovland med ett frillobarn — för att åta mig känna på hans vrede — han känner mig —

Jag vet icke så mycket om lagen, jag heller, men jag känner far, och jag känner Gaute. Och nu har redan så lång tid gått att denna sak näppeligen kan komma före, innan jag själv blir lätt och karsk igen; då, mor, skolen I icke få se mig gråta! Ånej, Gaute skall nog få förlikning på slika villkor, som —

— Nej, mor — Gaute som stammar från tignarmän och kungar — och I ären ättad från de bästa släkter i landet: haven I måst lida att se era söner sjunka ned från den plats de voro borna att stå på, så skolen I nog få se framgång igen för era ättlingar i mina och Gautes barn —»

Kristin satt tyst. Det kunde vara troligt nog att det gick som Jofrid ville — hon märkte att hon hade ej behövt vara så ängslig för henne. — Hon hade blivit mycket mager i ansiktet nu — kindens mjuka rundning var alldeles borta och därigenom syntes det bättre vilken stor och kraftig underkäke hon hade.

Jofrid gäspade, skruvade sig upp i sittande ställning och såg sig om efter sin fotbeklädnad. Kristin hjälpte henne på med den. Jofrid tackade:

»Och reta icke Gaute mera nu, mor! Han tar det ej lätt själv, att vi icke bli gifta först — men icke vill jag göra mitt barn fattigt, innan det är fött —»

Fjorton dagar senare födde Jofrid en stor och fager son, och Gaute sände bud till Sundbu samma dag; herr Sigurd kom då strax till Jörundgård, och han bar Erlend Gautesson till dopet. Men så glad Kristin Lavransdotter än var åt sonsonen, så harmades hon likväl över att Erlend första gången skulle återuppstå i ett frillobarn.

»Din far vågade mer för att ge sin son hans rätt», sade hon till Gaute en kväll, då han satt nere i vävstugan och såg på hur hon skötte gossen för natten. Jofrid sov redan sött borta i sängen. »Det var måtta på hans kärlek till gamle herr Nikulaus, men likväl skulle han visst aldrig ha hedrat sin far så föga att han uppkallat efter honom en son som icke var äktafödd.»

»Nej — Orm, det var efter morfadern det?» frågade Gaute. » — Jaja, mor, det var kanske icke sonligt talat. Men I kunnen väl veta att vi bröder märkte allesamman, på den tiden vår far levde, att då tyckten I icke han kunde vara oss ett föredöme i allting — men nu talen I om honom bittida och sent, som om han varit ett helgon — nära på. I kunnen förstå, vi veta att han icke var det. Stolta skulle vi alla vara den dag vi växt ut till fars mått — till skuldrorna — vi minnas att han var hövding och man, ypperst bland alla i slika dygder som mest pryda en man — men icke kunnen I få oss att tro att han var den spakaste och sedigaste sven i en frustuga eller den dugligaste bonde —

— Likväl tarvar ingen önska dig bättre, Erlend min, än att du släktas på honom!» Han tog upp barnet, som nu var färdiglindat, körde in sin haka mot det lilla röda ansiktet i den ljusa yllelindan: »denne välutrustade och lovande pilt, Erlend Gautesson i Jörundgård — du får omförmäla för din farmor att du icke är rädd, din far skall svika dig —», han gjorde korstecken över barnet och lade det tillbaka i Kristins knä, var borta vid sängen och såg på den sovande unga modern:

»Det står så väl till med Jofrid min, som det kan göra, sägen I? Hon ser blek ut — men I förstån väl sådant bäst — soven gott i Guds fred härinne!»

På dagen en månad efter gossens födelse höll Gaute stort barnsöl, och till det samlades hans fränder långväga ifrån. Kristin gissade att Gaute stämt dem hit till rådplägning om hans ställning — det var nu vår, och han måste väl vara beredd på att snart höra av Jofrids fränder.

Kristin fick den glädjen att Ivar och Skule kommo hem tillsamman. Likaså kommo hennes syskonbarn: Sigurd Kyrning, som var gift med hennes farbrors dotter från Skog, Ivar Gjesling av Ringheim och Havard Trondsson. Trondssönerna hade hon icke återsett sedan Erlend drog Sundbumännen med sig i olyckan. Nu voro de äldre män: de hade alltid varit sorglösa och lättsinniga, men djärva och högsinta, och de voro ej mycket förändrade — de mötte både Erlendssönerna och sin frände och efterträdare på Sundbu, riddar Sigurd, med fri och öppen, släktkär hållning. Nu rann det öl och mjöd i strömmar till liten Erlends ära; Gaute och Jofrid välkomnade sina gäster så frimodigt som om de redan vore gift folk och kungen själv gjort bröllop åt dem — alla voro glada, och ingen tycktes tänka på att ännu stod de båda ungas heder och välfärd på spel. Men Kristin fick veta att Jofrid ej glömt det:

»Ju lustigare och karskare I möten min far, desto lättare skall han falla till föga», sade hon. »Och Olav Piper har aldrig kunnat dölja att han gärna sitter på samma bänk med män av de gamla ätterna.»

Den ende som ej tycktes trivas riktigt väl i denna frändesamling var herr Jammælt Halvardsson. Kung Magnus hade givit honom riddarenamn i julas; Ramborg Lavransdotter hette nu fru.

Denna gång hade herr Jammælt sin äldsta styvson, Andres Simonsson, med sig. Kristin hade bett härom, när Jammælt sist var norrut, ty hon hade hört ett rykte om att gossen skulle vara underlig. Då blev hon förskräckligt rädd — om han skulle ha fått men till själ eller kropp av vad hon gjorde med honom då han var liten! Men styvfadern sade nej, gossen var sund och stark, god som guld — och kanske var han klokare än folk är mest — men det var nu så att han såg i syne: ibland blev han liksom borta, och efteråt gjorde han ofta underliga ting — liksom i fjol: Då hade han en dag tagit sin silversked — det var ändå den han fått av Kristin i födelsegåva — och en skjorthäkta han fått efter sin far, och så gick han bort från gården och ned till en bro, som går över älven på stora färdevägen nära Ælin. Där satt han i många timmar och väntade — så kommo tre fattiga, en gammal tiggare och en ung kvinna med ett spätt barn, över bron. Andres går fram till dem, ger dem vad han tagit och ber att få bära barnet för kvinnan. Därhemma blevo de utom sig av ängslan, när Andres inte kom till måltiderna och inte till sängdags — de begåvo sig ut och letade, och till sist fick Jammælt reda på att Andres blivit sedd långt norrut i grannsocknen i sällskap med ett folk, som kallade sig för Krepp och Kraka; han gick och bar deras barn. När Jammælt äntligen nästa dag fick tag i pojken, sade han till sist att han hört en röst förra söndagen under mässan, medan han stod och såg på det skilderiet som var målat på tavlan framför altarbordet. Det var Guds moder och Sankt Josef, som foro med barnet till Egypti land, och han hade önskat att han levat på den tiden, för då skulle han ha bett att få följa med dem och bära barnet åt Jungfru Maria. Då hade han hört en röst, den mildaste och ljuvligaste i hela världen, och den lovade honom ett tecken, om han gick till Bjerkheimsbron en viss dag —.

Eljest ville Andres ogärna tala om sina syner — ty deras sockenpräst sade att det var förvisso dels dikt och dels yra och sinnesförvirring, och sin mor vettskrämde han mest med sitt underliga väsen. Men han talade med en gammal tjänarinna, en mycket from kvinna, och med en predikarebroder, som brukade vandra genom bygden under fastan och adventstiden. Och gossen komme väl att välja den andliga banan — så det blev antagligen Simon Simonsson som en gång i tiden komme att bosätta sig på Formo. Han var ett friskt och livligt barn, mycket lik sin far, och Ramborgs älskling.

Ramborg och Jammælt hade ännu inga barn fått med varandra; Kristin hade hört av folk, som sett Ramborg i Raumarike, att hon skulle ha blivit mycket tjock och lat. Hon umgicks med de rikaste och mäktigaste där söderut i landet, men norrut till sin hembygd ville hon aldrig resa, och Kristin hade ej sett sin enda syster sedan de skildes åt den dagen på Formo. Men Kristin trodde sig veta att Ramborg bar på sitt agg till henne oförändrat. Hon levde lyckligt med Jammælt, och han tänkte med kärleksfull omsorg på sina styvbarns välfärd. Han hade avtalat att äldste sonen till den man som blev hans huvudarving, om han dog barnlös, skulle fästa Ulvhild Simonsdotter; så kom i alla fall hans gods Simon Darres dotter till godo efter honom. Arngjerd hade blivit gift med Grunde på Eiken året efter faderns död; Gyrd Darre och Jammælt hade skänkt henne en så riklig hemgift som de visste att Simon unnat detta sitt barn, och hon hade det bra, sade Jammælt — Grunde lät leda sig i ett och allt av sin hustru, och de hade redan tre vackra barn.

Kristin blev underligt rörd, när hon återsåg Simons och Ramborgs äldsta son. Han var Lavrans Björgulfsons levande avbild — ännu mycket mer än Gaute. Och under de sista åren hade Kristin måst uppge sin tro på att Gaute skulle vara så lik hennes far till sinnelaget.

Andres Darre var nu i tolvårsåldern, lång och smärt, ljus och vacker och litet stilla till sitt väsen, fast han föreföll frisk och gladlynt, hade goda kroppskrafter och god matlust, men kött ville han ej förtära. Något var det som skilde honom från andra gossar, men Kristin kunde inte säga vad det var, fast hon gav noga akt på honom. Andres blev god vän med sin moster, men han nämnde aldrig sina syner och föll icke i extas, medan han var i Sil.

De fyra Erlendssönerna tycktes njuta av samvaron på moderns gård, men Kristin fick ej tala mycket med sina söner. När de talade sinsemellan, kände hon att deras liv och välfärd nu föll utom hennes synkrets — de två som kommo bortifrån hade skilt sig från hemmet, och de som voro kvar vid gården höllo nog på att ta styret ur hennes hand. Gästabudet kom mitt i vårknipan, och hon såg nu att Gaute måtte ha berett sig för det genom att spara på fodret mer än eljest i vintras, och han hade också fått låna foder av herr Sigurd — men allt detta hade han ordnat utan att rådgöra med henne. Och alla rådplägningar om Gautes sak fördes liksom tvärsöver huvudet på henne, om hon också satt i samma rum som männen.

Så hon blev ej förundrad, då Ivar en dag kom och sade, att Lavrans skulle följa med honom, när han for tillbaka till Rognheim.

Ivar Erlendsson sade dock en dag till modern att han tyckte hon borde flytta till honom på Rognheim, när Gaute blev gift: »Signe är en mera medgörlig sonhustru att bo i samma gård med, tror jag — och lätt för er, mor, kan det omöjligt bli att lämna från er styret här, där I jämt varit van att råda.» Men eljest föreföll han att tycka om Jofrid, han som alla männen. Endast herr Jammælt tycktes se litet kyligare på henne.

Kristin satt med sin lilla sonson i knät och tänkte att lätt blev det visst varken på det ena eller det andra stället. Det var svårt att bli gammal. Så nyss tyckte hon det var hon själv som varit en ung kvinna — då var det hennes öde det gällde, när gny hördes av männens strid och rådslag. Nu hade hon kommit in i lugnvattnet. Och för inte längesedan hade hennes egna söner varit som den här lille. Hon mindes sin dröm om det nyfödda barnet —. Vid denna tid steg tanken på hennes egen mor upp inom henne — modern kunde hon inte minnas annat än som en åldrande, tungsint kvinna. Men hon hade varit ung, hon också, när hon låg och värmde henne själv med sin kroppsvärme; modern också hade blivit märkt i ungdomen till kropp och själ av att bära och föda barnen, och hon hade väl ej tänkt, an mer än Kristin, när hon satt med det ljuva, späda livet vid sin barm, att så länge de två levde skulle varenda dag föra barnet längre och längre bort från hennes sköte.

»När du själv har fött barn, Kristin, tänkte jag att du skulle förstå», hade modern sagt en gång. Nu förstod hon att hennes mors själ varit fullristad med minnen av dottern, minnen av tankar för barnet, från den tid då det var ofött och från alla de år som barn ej ha något minne av, minnen av fruktan och hopp och drömmar, om vilka barn aldrig veta att de drömts för dem — till deras egen tid kommer att frukta och hoppas och drömma i lönndom —.

Till sist skingrades frändelaget, så att några slogo sig ned hos Jammælt på Formo, och andra drogo med Sigurd över till Våge. Men äntligen en dag kommo två av Gautes avradsmän söderut i dalen sprängande in på gården; nu var sysslomannen på väg norrut för att lagsöka Gaute, och möns far och fränder voro själva med. Ung Lavrans sprang raka vägen till stallet —. Nästa kväll såg det ut som samling till härmöte på Jörundgård: alla Gautes fränder voro där med sina väpnade svenner, och hans vänner från bygden hade också infunnit sig.

Så kom då Helge från Hovland i stort följe för att utkräva sin rätt av kvinnorövaren. Kristin såg en skymt av Helge Duk, där han red på tunet jämsides med herr Paul Sörkvesson, sysslomannen själv. Jofrids far var en gubbaktig, lång och kutryggig man, som såg sjuklig ut — han var låghalt, när han kom av hästen. Systerns man, Olav Piper, var liten, bred och knubbig, rödlätt i hy och hår.

Gaute gick fram mot dem med rak och vacker hållning — och bakom sig hade han hela fylkingen av fränder och vänner; de stod i en halvring framför högloftstrappan, i mitten de två äldre herrarna av riddarerang, herr Sigurd och herr Jammælt. Kristin och Jofrid sågo mötet från vävstugans knut, men de kunde ej höra hur orden föllo.

Männen gingo upp på loftet, och de två kvinnorna vände om in i vävstugan. De förmådde ej tala med varandra. Kristin satt vid eldstaden; Jofrid gick av och an på golvet och bar sitt barn i famnen. Detta varade en stund — så slog Jofrid en duk om pojken och gick ut med honom. En timmes tid efteråt kom Jammælt Halvardsson in till sin svägerska, där hon satt ensam, och han sade henne hur saken utfallit.

Gaute hade bjudit Helge Duk sexton mark i guld för Jofrids heder och för sin våldshandling efteråt — det var samma böter som Helges bror fått för sin sons liv. Och han skulle fästa Jofrid ur hennes fars hand med tillbörlig vängåva och morgongåva, men Helge skulle till gengäld bevilja honom och dottern full förlikning, så att hon finge lika stor hemgift som systrarna och lika stort arv som de. Herr Sigurd bjöd å Gautes vägnar borgen för att han skulle hålla överenskommelsen. Helge Duk tycktes genast villig att gå in på förslaget, men hans mågar, Olav Piper och Nerid Kåresson, som var Åsas fästman, talade emot det och sade, att Gaute måste vara den fräckaste människa, som själv vågade sätta upp villkoren för sitt giftermål med en mö som han vanhedrat, medan hon var i sin svågers gård, och sedan med våld bortfört — och kräva att hon skulle få ärva med sina systrar.

Det var lätt att se, sade Jammælt, att Gaute själv var föga glad åt att han nu skulle förhandla om priset för att äkta en ättstor ungmö, som han förfört och som nu hade fött honom en son. Men han hade lärt sig både texten och orationen, så han behövde inte läsa ur bok, det var också lätt att märka.

Mitt under det de talade om saken och vännerna å ömse sidor försökte medla, trädde Jofrid in med barnet på armen. Då smälte hennes far och kunde ej tillbakahålla gråten. Så blev det som hon ville.

Gaute hade aldrig kunnat betala sådana böter, det var klart, men Jofrids hemgift sattes så högt att det ena tog ut det andra. Så egentligen blev utgången av förhandlingarna den att Gaute tog Jofrid utan att få stort mera med henne än vad hon haft i sina säckar, när hon kom till gården, fast han gav henne brev på det mesta av vad han ägde i vängåva och morgongåva, och hans bröder samtyckte härtill. Men en gång skulle han komma att få stora rikedomar med henne — om ej äktenskapet bleve barnlöst, förstås, skrattade Ivar Gjesling, och de övriga männen skrattade med, men Kristin blev eldröd, för att Jammælt skulle sitta och höra på alla de grova skämtord som nu fälldes.

Dagen därefter fäste Gaute Erlendsson Jofrid Helgesdotter, och därpå blev hon kyrktagen med samma heder som om hon varit hustru — Sira Dag sade att det hade hon nu rätt till. Så for hon med barnet till Sundbu och satt där i herr Sigurds beskydd, tills bröllopet skuile stånda.

Det firades månadsdagen därefter, strax efter Jonsmässan; det var både vackert och präktigt. Morgonen därpå räckte Kristin Lavransdotter med stor högtidlighet nycklarna till sin son, och Gaute fäste knippan vid sin hustrus bälte.

Därefter höll herr Sigurd Eldjarn ett stort gästabud på Sundbu, och där blev vänskapen mellan honom och hans syskonbarn, de förra Sundbumännen, högtidligen besvuren och beseglad. Herr Sigurd gav skänker med frikostig hand, av de dyrbarheter som funnos på gården, både till Gjeslingarna och till alla gäster, allt efter som släktskapen och vänskapen var närmare eller fjärmare — djurhorn, bordkärl, smycken, vapen, pälsverk och hästar. Folk tyckte då att Gaute Erlendsson hade fört sin sak i fråga om brudrovet till den mest hedrande utgång.