Kristin Lavransdotter/Korset/Korset/Kapitel 2

←  Kapitel I

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel II

Kapitel III  →

II.

Det hände att Kristin, sedan hon redan lagt sig till vila, blev väckt av folk som kom ridande in på gården. Det dunkade på loftsdörren — hon hörde Gaute hälsa sina gäster högt och gladmält. Tjänstfolket måste upp och ut. Det bullrade och trampade i rummet ovanpå — Kristin urskilde Ingrids uppretade röst. Ja, hon var en bra flicka, den unga tärnan, tillät ingen närgångenhet. Ett stim av skrattande unga röster hälsade hennes skarpa och kvicka ord. Frida gapade — den stackarn, hon blev aldrig klokare; hon var inte så många år yngre än Kristin själv — och ändå kunde det behövas att husfrun vaktade henne —.

Så vände Kristin sig i sängen och somnade.

Gaute var uppe i otta nästa morgon, som han brukade — han tog sig inte längre morgonsömn, om han druckit öl på natten. Men gästerna visade sig ej före frukosten. Så stannade de på gården den dagen — ibland var det fråga om handel, och ibland var det endast vänskaplig samvaro. Gaute var mycket gästfri.

Kristin drog försorg om att allt det bästa bjöds Gautes vänner. Hon visste ej själv av att hon gick och log helt stilla åt bruset av ungdom och muntert liv, som åter hördes här på fädernegården. Men hon talade föga med de unga männen och såg inte stort till dem. Vad hon såg var att Gaute var vänsäll och glad.

Gaute Erlendsson var lika omtyckt bland småfolk och bland rika bönder. Ehuru rättssaken mot Erlends dråpare bragt stor olycka över dessas fränder, så att det nog fanns gårdar och släkter, där folket med avsikt undvek Erlendssönerna, så hade Gaute själv icke en ovän.

Herr Sigurd av Sundbu hade fattat den innerligaste tillgivenhet för sin unge frände. Denne systrung, som Kristin aldrig träffat, innan ödet förde honom till Erlend Nikulaussons dödsbädd, hade vid det tillfället visat henne det mest trofasta frändesinne. Han stannade på Jörundgård nästan till jul och gjorde allt vad han förmådde för att hjälpa änkan och de faderlösa unga gossarna. Erlendssönerna visade sin tacksamhet på ett höviskt och vackert sätt, men endast Gaute slöt sig närmare till honom och hade varit mycket på Sundbu sedan den tiden.

När denne Ivar Gjeslings dotterson en gång dog, så kom gården att gå alldeles ur släkten — han var barnlös, och Haftorssönerna voro hans närmaste arvtagare. Herr Sigurd var redan en ganska till åren kommen man, och han hade rönt det tunga ödet att hans unga hustru miste förståndet i sin första barnsäng. Nu hade han setat snart i fyrtio år med den vansinniga hustrun, men ännu gick han nästan dagligen in och såg hur hon hade det — hon bodde i ett av de bästa husen på Sundbu och hade flera tärnor bara för sin uppassning. »Känner du igen mig i dag, Gyrid?» brukade mannen fråga. Ibland svarade hon inte, men andra gånger kunde hon säga: »Dig känner jag väl — du är spåmannen Esajas, som bor på Brotveit norrut invid Brotveitkollen.» Alltid satt hon med en ten — när hon var som bäst spann hon tråden jämnt och fint, men när det stod illa till med henne, plockade hon upp vad hon själv spunnit och strödde ullen, som hennes tärnor kardat, över hela rummet. Sedan Gaute berättat Kristin om detta, tog hon alltid emot sin systrung med hjärtlig vänlighet, när det hände att han kom till gården. Men hon avböjde alltid att följa med till Sundbu — där hade hon ej varit sedan hon själv stod brud.

Gaute Erlendsson var mycket kortare till växten än Kristins övriga söner. Mellan den högväxta modern och de långa bröderna såg han nästan liten ut, men han var drygt av medellängd. På det hela taget tycktes Gaute mycket för mer i alla avseenden, nu då de två äldsta bröderna och tvillingarna, som kommo efter honom i ålder, voro borta — bland dem hade han varit tillbakadragen i sitt sätt. Folk i bygden kallade honom för en övermåttan fager man, han var också vacker i ansiktet. Men det lingula håret och stora grå ögon, som voro fint inpassade under pannan, avlångt, lagom fylligt ansikte, frisk hudfärg och en vacker mun var han mycket lik sin morfar. Hans huvud satt ståtligt på skuldrorna, och han var ovanligt stark i de välbildade, något stora händerna. Men underkroppen var något för kort, och han var mycket hjulbent. Därför bar han alltid långa kläder, när han inte för sitt arbetes skull var alldeles tvungen att gå i kort tröja, fast det just under dessa år räknades mer och mer för fint och höviskt att männen läto skära sina festkläder kortare än förr. Bönderna sågo detta mod på resande storfolk, som färdades genom dalen. Men när Gaute Erlendsson kom till kyrka och gästabud i sin fotsida, utsydda, gröna helgdagsrock, med silverbälte kring den smärta midjan och stor, gråverksfodrad kappa, kastad tillbaka över axlarna, då såg bygdefolket glatt och vänligt efter den unge husbonden på Jörundgård. I handen bar Gaute alltid en praktfull, silverbeslagen yxa, som Lavrans Björgulfson hade ägt och ärvt efter sin svärfar, Ivar Gjesling — och folk tyckte det var vackert att se hur Gaute Erlendsson trädde i de framfarna fädernas spår, så ung han var, och höll sig till gammal god bondesed i klädedräkt, levnadssätt och väsen.

Och till häst var Gaute den vackraste man, som någon kunde få se. Han var den mest oförvägna ryttare, och folk i bygden skröt med att det fanns inte en häst i Norges land som inte deras Gaute skulle kunna tämja och rida. När han var i Björgvin året förut, skulle han ha tyglat en unghingst som ingen ryttare förut rått på och ridit. Under Gautes händer blev den så spak att han red den osadlad med en jungfrus hårband till tygel. Men när Kristin frågade sonen om detta, skrattade han bara och ville inte tala därom.

Att Gaute var lättsinnig i sitt umgänge med kvinnor visste Kristin, och hon var misslynt över det, men hon tänkte att det väl mest var så att kvinnorna voro alltför inbjudande mot den vackre unge mannen, och Gaute var öppen och tillgänglig. Lek och skämt var väl det mesta — han tog inte sådant så allvarligt och gick inte och gömde på något, som Nåkkve hade gjort. Han kom själv och sade det till sin mor, när han fått ett barn med en ung flicka borta på Sundbu — det var nu två år sen dess. För modern hade han sörjt med rund hand, givit henne god hemgift efter hennes förhållanden, hörde Kristin av herr Sigurd, och barnet ville Gaute ta hem till sig, när det blivit avvant. Han tycktes vara mycket förtjust i sin lilla dotter; han tittade alltid till henne, när han var i Våge — hon var det vänaste barn, sade Gaute stolt, och han hade låtit döpa henne till Magnhild. Kristin tyckte också att då sonen nu en gång hade försyndat sig, så var det bäst han tog sitt barn till sig och blev en trofast far. Hon gladde sig riktigt åt att få hem liten Magnhild. Men så dog barnet årsgammalt. Gaute blev mycket bedrövad, när han fick veta det, och Kristin tyckte det var så ledsamt att hon aldrig fått se sin lilla sondotter.

Kristin hade alltid haft mycket svårt för att straffa Gaute. Han hade varit så klen, när han var liten, och sedan hade han fortfarit att hänga efter modern mer än de andra barnen. Och så liknade han hennes far. Och han hade varit så pålitlig och trovärdig som barn — allvarlig och lillgammal hade han gått med henne och givit henne så mången välment handräckning, som han i sin barnsliga oskuld trodde måste vara modern till största nytta. Nej, vara sträng mot Gaute hade hon aldrig nänts — och om han gjorde något galet av tanklöshet och sin ålders naturliga enfald, så behövde han heller aldrig mer än några milt tillrättavisande ord, så eftertänksam och klok som den gossen var.

När Gaute var två år gammal, tillrådde deras huspräst på Husaby, som förstod sig särskilt på småbarns sjukdomar, att han åter skulle få kvinnomjölk, eftersom inga andra medel hjälpte. Tvillingarna voro då nyfödda, och Frida, som ammade Skule, hade mycket mera mjölk än spädbarnet orkade dia. Men tärnan kände motvilja för den lilla stackarn — Gaute såg illa ut, med stort huvud, tunn och vissen kropp, kunde varken tala eller stöda på benen — därför var hon rädd att det kunde vara en bortbyting, fast barnet varit friskt och vackert, ända tills det fick en sjukdom vid tio månaders ålder. I alla fall vägrade Frida att lägga Gaute till sitt bröst, och så måste Kristin ta honom själv, och han fick dia sin mor, tills han var fyra vintrar gammal.

Sedan hade Frida aldrig kunnat tåla Gaute; alltid hade hon hackat på honom, så mycket hon tordes för modern. Frida satt nu närmast husfrun på kvinnobänken och bar hennes nycklar, när Kristin var hemifrån. Hon sade till husbondfolket vad som föll henne in; Kristin hade överseende med tjänarinnan och hade roligt åt henne, fast hon ofta var förargad på henne också — likväl försökte hon alltid att gottgöra och släta över, när Frida gjort något galet eller varit för grov i munnen. Nu hade Frida fasligt ont av att Gaute satt i högsätet och skulle vara husbonde på gården. Hon gitte inte räkna honom för mer än en vettlös pojkvasker, skröt med hans bröder, men mest med Björgulf och Skule, som hon hade ammat, och hon gjorde narr av Gautes korta växt och krokiga ben. Gaute tog det godmodigt.

»Ja, du kan veta, Frida, hade jag fått dia dig, så hade jag också blivit en sådan kämpe som mina bröder. Men jag fick nöja mig med min mors bröst jag —», han smålog åt Kristin.

Ofta vandrade mor och son omkring tillsammans ute om kvällarna. På många ställen voro stigarna över gärdena så smala att Kristin måste gå bakom Gaute. Han gick före med den långskaftade yxan, så myndig — modern måste le bakom hans rygg. Hon kände en ung, okynnig lust att springa på honom bakifrån, krama honom intill sig, skratta och skämta med Gaute, som hon gjort ibland, när han var barn.

Några gånger gingo de ända ned till ett tvättställe vid älvstranden, sutto och hörde på bruset av älven, som strömmade förbi, ljus och forsande i skymningen. Oftast talade de ej mycket med varandra. Men det hände att Gaute frågade modern om gammalt och fornt ur bygdehävden och om hennes egen släkt. Kristin berättade sådant som hon hört och sett i sin barndom. Fadern och åren på Husaby kommo aldrig på tal mellan dem sådana kvällar.

»Nej, mor, I sitten visst och frysen», sade Gaute, »det är kallt i afton.»

»Åh ja — och stelbent har jag blivit av att sitta på stenen här.» Kristin reste sig också. »Jag börjar bli en gammal käring, Gaute min!»

Hemåt gick hon och stödde sig med ena handen på hans axel.

Lavrans sov som en sten i sin säng. Kristin tände den Lilla tranlampan — hon hade lust att sitta och njuta av stiljten i sitt eget sinne. Och det fanns alltid nog som hon kunde sysselsätta sina händer med. Över hennes huvud bullrade Gaute med något — så hörde hon att han steg i sängen däruppe. Modern rätade ryggen ett ögonblick — log litet mot den lilla lågan i lampan. Hon rörde läpparna svagt, gjorde korstecken över sitt ansikte och bröst och framför sig i luften. Så tog hon upp sömmen igen.

Björn, den gamla hunden, steg upp och ruskade på sig, sträckte sig flat på framtassarna, medan han gäspade. Så tassade han över golvet till sin matmor. Genast när hon klappade honom, lade han upp framtassarna i hennes knä — när hon talade vänligt till honom, slickade han ihärdigt hennes ansikte och händer, medan han slog med svansen. Så traskade Björn tillbaka igen — vände på huvudet och såg bort på henne: ont samvete lyste ur de små ögonen och ur hela hans kraftiga, satta kropp ända ut till yttersta svansknorren. Kristin smålog stilla och låtsade som om hon inte såg något — då hoppade hunden upp i hennes säng och lade sig i ring vid fotändan.

Om en stund blåste hon ut lampan, nöp skaren av veken och kastade ned den i oljan. Sommarnattens ljus stod som en halvdager utanför den lilla rutan. Kristin läste de sista bönerna för i dag, klädde stilla av sig och smög i säng. Hon lade huvudkuddarna till rätta under bröst och skuldra, och den gamla hunden makade sig in mot hennes rygg. Strax efter sov hon.

Biskop Halvard hade gjort Sira Dag till sitt ombud i bygden, och av honom köpte Gaute biskopstiondet för tre år framåt. Han tillhandlade sig också hudar och matvaror i bygden, skickade alltsamman på vinterföre till Raumsdal och vidare till Björgvin med fartyg om våren. Kristin tyckte inte riktigt om dessa sonens företag — själv hade hon alltid sålt till Hamar, för det hade både hennes far och Simon Andresson gjort. Men Gaute hade avtalat ett slags handelsgemenskap med sin svåger, Gerlak Paus — och Gerlak var en duktig köpman och nära släkt med många av de rikaste tyska handelsmännen i Björgvin.

Erlends dotter Margret och hennes man hade kommit till Jörundgård sommaren efter faderns död; de skänkte stora gåvor till kyrkan för hans själ. När Margret var ungmö hemma på Husaby hade det inte sått mer än måttlig vänskap mellan henne och styvmodern, och då hade hon inte brytt sig mycket om de små halvbröderna. Nu var hon trettio år gammal och hade ej fått barn i sitt äktenskap; nu visade hon de vuxna, vackra bröderna den ömmaste systerlighet, och hon åstadkom avtalet mellan sin man och Gaute.

Margret var ännu en vacker kvinna, men hon hade blivit så stor och tjock att Kristin trodde sig inte ha sett maken till digert fruntimmer. Men desto fler silverplattor fingo rum på hennes bälte, och en sölja så stor som en liten handsköld var en lagom tilltagen prydnad mitt emellan hennes bägge breda bröst. Hennes väldiga lekamen var alltid så skrudad som ett altare med de dyrbaraste tyger och förgylld metall — Gerlak Tiedekensson tycktes älska sin hustru övermåttan högt.

Året förut hade Gaute gästat sin syster och svåger i Björgvin under vårtinget, och om hösten drog han över fjället med en drift hästar, som han sålde där. Den färden blev så lönande att Gaute svor på att den skulle han göra om igen nu till hösten. Kristin tänkte att han fick väl göra som han ville i detta. Något av faderns reslust hade väl också han i blodet — han slog sig nog till ro, när han blev äldre. Då modern märkte att han gick och förberedde sig för att komma i väg, skyndade hon själv på honom — i fjor hade han måst fara hem över fjällen i fullt vinterväder.

Så drog han åstad en vacker solskensmorgon strax efter Bartolomeimässan. Då skall man slakta baggarna — och över hela gården luktade det kokt fårkött. Tjänarna voro stinna och belåtna; hela sommaren hade de inte smakat färsk mat utom på de största helgdagarna, men nu fingo de det kraftiga köttet och det feta, starka spadet både till dagvard och kvällsvard i många dagar. Kristin var både uttröttad och upprymd efter årets första storslakt och korvberedning, då hon stod uppe på stora vägen och vinkade med en snibb av sitt huvudlin efter Gautes tåg. Det var vackert att se — präktiga hästar, friska unga män, som redo med blänkande vapen och klingande riddon; det dånade, när de kommo på den höga bron. Gaute vände sig i sadeln och vinkade tillbaka med sin hatt, och Kristin vinkade åter med ett litet muntert rop av glädie och stolthet.

Strax efter vinternatten^[1] blev det plötsligt regn och snöglopp i bygden, storm och snö i fjällen. Kristin var litet orolig för Gaute, som ännu ej återvänt. Men hon var i alla fall aldrig rädd för hans skull på samma sätt som för de andra — hon trodde på denne sons lycka.

En veckas tid därefter kom Kristin från ladugården sent på kvällen; då skymtade hon några ryttare uppe vid gårdsgrinden. Dimman böljade som vit rök framför oxblåslyktan, som hon bar — hon gick uppåt i regnet för att möta följet av mörka, skinnklädda män: kunde det vara Gaute — det var orimligt att vänta främmande så sent —?

Då såg hon att den främste ryttaren var herr Sigurd av Sundbu — litet tungrodd och stelbent som en gubbe kom han av hästen.

»Ja, jag bär tidender från Gaute, jag, Kristin», sade riddaren, sedan de hälsat på varandra. »Han kom till Sundbu i går —»

Det var så mörkt därute att hon inte kunde urskilja hans min. Men rösten var så underlig. Och när han gick mot huset, befallde han sina svenner att följa med Kristins stallpojke till drängstugan. Hon blev rädd, då han ej sade mera, men hon frågade mycket lugnt, när de stodo ensamma i rummet:

»Vilka äro då tidenderna, frände? Är han sjuk, eftersom han icke följde med dig hem?»

»Nej, Gaute är så frisk att jag såg honom, aldrig friskare. Men hans följe var uttröttat —»

Han blåste på skummet över ölbägaren, som Kristin räckte honom, drack och prisade ölet.

»God skänk skall den ha som bär goda tidender», sade husfrun leende.

»Ja, det spörjs vad du säger när du hört tidenden till ända», svarade han helt försagd. »Han kom ej ensam denna gång, din son —»

Kristin stod och väntade.

»Han har med sig — ja, det är dottern till Helge på Hovland — han har nog tagit denna — denna mö — tagit henne med våld från hennes far —»

Kristin sade ännu ingenting. Men hon satte sig på bänken mitt emot honom. Hennes mun var smal och hopknipen.

»Gaute bad att jag skulle fara hit över — han var nog rädd att detta icke skulle lika dig. Han bad mig säga dig det — och nu har jag gjort det», slutade herr Sigurd helt matt.

»Du får säga allt vad du vet om denna sak, Sigurd», bad Kristin lugnt.

Herr Sigurd gjorde detta — oredigt och tillkrånglat, med mycket ordande hit och dit. Han var nog själv mycket förfärad över Gautes gärning. Men Kristin fick fram av hans berättelse att Gaute hade visst träffat mön i Björgvin förra året. Jofrid hette hon — nej då — bortlovad var hon ej. Men Gaute hade nog förstått att det ingenting skulle tjäna till, om han talade med möns fränder — Helge på Hovland var stormrik, av den ätten som kallade sig Duk och hade egendomar särskilt i Voss. Så hade fienden frestat de två unga — Herr Sigurd skubbade sig i kläderna och kliade sig i huvudet, som om han varit alldeles nedlusad.

Ja, så i somras — då Kristin trodde att Gaute var på Sundbu och skulle följa herr Sigurd på jakt efter de två slagbjörnarna inåt säterfjället — då hade han farit över fjället in i Sogn — hon var där hos en gift syster; Helge hade tre döttrar och ingen son. Sigurd stönade i vånda — ja, han hade lovat Gaute att tiga med det. Han hade nog vetat att pojken skulle hälsa på en flicka — men han kunde då inte drömma om att det var något så vettlöst Gaute hade i tankarna.

»Ja, detta kan han väl få böta dyrt för, sonen min», sade Kristin. Hennes ansikte var stelt och lugnt.

Sigurd sade att nu bröt ju vintern in på allvar — vägarna blevo nästan ofarbara. Och när Hovlandmännen fingo tid att tänka på saken, så skulle de kanske finna att det vore bäst Gaute finge Jofrid med hennes fränders samtycke — då hon nu redan var hans.

»Men om de icke tycka detta — utan kräva hämnd för kvinnorovet?»

Herr Sigurd vred på sig och kliade sig ännu värre:

»Det är väl urbotamål», sade han lågt. »Jag vet ej så noga —»

Kristin teg. Då tog herr Sigurd i med bevekande röst:

»Han sade, Gaute — att han väntade du skulle taga kärligt emot dem. Han sade du är ju ej så gammal kvinna att du glömt — ja, han menade det att du fick den make du själv ville ha, förstår du?»

Kristin nickade.

»Hon är det fagraste barn jag sett i min levnads tid, Kristin», sade Sigurd innerligt; hans ögon blevo fuktiga. »Illa är det att djävulen lyckat Gaute till denna ogärning — men du vill väl ta emot dessa två stackars barn med vänlighet?»

Kristin nickade åter.

Bygden låg upplöst, gulgrå och svart under hällande regn, då Gaute nästa dag vid nontiden red in på tunet.

Kristin kände kallsvetten i pannan, när hon lutade sig ut under dörrkarmen — där stod Gaute och lyfte en kvinna i svart hättekappa av hästen. Hon var liten till växten, nådde mannen knappt till axeln. Gaute ville ta hennes hand och leda fram henne — då sköt hon undan honom och gick ensam Kristin till mötes. Gaute fick brått med att hälsa på huskarlarna och ge besked åt de svenner som varit med honom. När han åter såg åt de två framför ingångsdörren, stod Kristin och höll den främmande flickan i båda händerna. Gaute sprang dit bort med en glad hälsning på läpparna. Inne i förstugan tog herr Sigurd honom om axlarna, klappade honom faderligt, flämtade och pustade efter spänningen.

Kristin hade blivit överrumplad, när flickan lyfte ett ansikte så blekt och så intagande inne i den genomvåta hättan — och hon var så rent ung och barnsligt liten. Då hon sade:

»Välkomsthälsning väntar jag icke av eder, Gautes mor — men nu äro alla dörrar stängda för mig utom denna. Viljen I låta mig stanna här i gården, så skall jag icke glömma att jag kom hit utan gods och utan ära, men med god vilja att tjäna eder och Gaute, min herre —»

— så hade Kristin tagit flickans båda händer, innan hon själv visste ordet av:

»Gud förlåte min son vad han brutit mot dig, fagra barnet mitt — kom in du, Jofrid — Gud hjälpe er båda, så visst som jag vill hjälpa dig allt vad jag kan!

Strax efteråt tyckte hon nog att hon kommit att ta väl ömt emot denna kvinna, som hon inte kände. Men nu hade Jofrid lagt av sig ytterplaggen. Hennes tunga vinterklänning av sjöblå, hemmavävd vadmal var drypande våt nedtill och hade blivit genomblöt över skuldrorna tvärsigenom kappan. Och det var en blid, sorgsen värdighet över denna barnsligt unga flicka — hon höll det lilla svarthåriga huvudet behagfullt böjt, två tjocka, becksvarta flätor nådde henne nedanför midjan. Kristin tog kärleksfullt Jofrids hand och ledde henne till den varmaste platsen på bänken bredvid eldstaden: »Du måste ju frysa?»

Gaute kom bort och tog modern häftigt i famn:

»Mor, det får gå som det är skickat — haven I sett så vän mö som Jofrid min? Henne måste jag äga, vad det så skall kosta mig — och I skolen vara henne huld, käraste mor min —»

Vän var Jofrid Helgesdotter — Kristin måste oupphörligt se på henne. Hon var av låg växt, bred över axlar och höfter, men rund och vackert danad. Och hennes hy såg så mjuk och ren ut att hon var vacker, fast hon var alldeles vit i ansiktet. Korta och breda anletsdrag hade hon, men kinderna och hakans vida, starka båge gjorde det också vackert, och hon hade en bred ljusröd mun med smala läppar och jämna små tänder, som liknade ett barns mjölktänder. Och när hon lyfte de tunga ögonlocken, voro hennes klara, grågröna ögon som strålande stjärnor under de långa svarta ögonhåren. — Svart hår, ljusa ögon — det hade hon tyckt var det vackraste hon visste, alltsedan hon första gången såg Erlend — det hade de flesta av hennes egna fagra söner —.

Kristin förde Jofrid till sätes på kvinnobänken vid sin egen sida. Hon satt fin och blyg bland det främmande husfolket, åt litet och rodnade klart varje gång Gaute under måltiden drack henne till.

Han blossade av stolt och orolig lycka, där han satt i sitt högsäte. För att hedra sonens hemkomst hade Kristin lagt duk på bordet i kväll och satt fram två vaxljus i ljusstakarna av förgylld koppar. Gaute och herr Sigurd drucko varandra till oupphörligt, och den gamle herrn blev mer och mer rörd, lade armen om Gautes skuldra och lovade att tala för hans sak hos sina rika fränder, ja hos kung Magnus själv — han skulle nog skaffa honom förlikning med möns kränkta fränder. Sigurd Eldjarn själv hade icke en ovän — det var faderns trätgiriga lynne och hans egen olycka med hustrun som gjort honom ganska ensam.

Till sist sprang Gaute upp med hornet i sin hand. Så fager han är, tänkte Kristin — och så lik far! Sådan hade också hennes far blivit i början av ett rus — så lysande av livsglädje, stolt och frisk —.

Nu har det gått så för mig och denna kvinna, Jofrid Helgesdotter, att vi dricka vårt hemkomstöl i dag, och vårt bröllop få vi fira sedan, om Gud vill skänka oss lycka därtill. Dig, Sigurd, tacka vi för trofast frändesinne och eder, mor, för att I välkomnaden oss så som jag väntade mig av edert trofasta moderliga hjärta — ty vi bröder ha ofta talat oss emellan om er, att I syntes oss vara den mest storhågade kvinna och den huldaste mor. Därför ber jag att I viljen hedra oss därmed att I själv reden vår brudsäng, så ståtlig och vacker att jag utan skam kan bjuda Jofrid att sova där med mig, och att I själven viljen följa Jofrid upp på loftet, så att hon kommer i säng med så mycken heder som det är råd till, eftersom hon ej har mor i livet eller några frändekvinnor här —»

Herr Sigurd var bra nog drucken nu, han slog till ett skratt:

»— I haven då sovit samman i loftet hos mig — jag visste ej bättre än jag trodde I haden legat i en säng förut också —

Gaute skakade övermodigt sitt gyllne hår:

»Ja, frände — men detta är första natten Jofrid skall sova på min arm här i min egen gård — om Gud vill.

— Men er, gott folk, ber jag dricka och vara glada i kväll — nu haven I sett henne som skall bli min husfru på Jörundgård — hon eller ingen kvinna, det säger jag vid Gud, vår Herre och min kristna tro. Jag förväntar att I hedren henne alla, både karlar och kvinnor, och jag väntar av eder, mina män, att i hjälpen mig att behålla och värja henne, så som det höves män.»

Under allt det rop och larm som följde på Gautes tal gick Kristin stilla från bordet och viskade till Ingrid att följa med upp på loftet.

Lavrans Björgulfsons ståtliga höganloftsal hade blivit illa medfaren under de år då Erlendssönerna hållit hus där. Kristin hade inte velat offra mer än det nödtorftiga och det grövsta av sängkläder och löst bohag åt de vårdslösa pojkarna, och hon lät sällan göra rent i rummet, ty det lönade ej mödan. Gaute och hans vänner drogo in smuts och boss lika fort som hon lät sopa bort det. Där var en ingrodd lukt av karlar, som kommo in och slängde sig i sängarna, svettiga och våta och nedsmutsade, ur skogen och ladugården, lukt av stall och läderplagg och våta hundar.

Nu sopade och städade Kristin och tärnan i en fart så gott de kunde, husfrun bar in fin sängbonad, täcken och kuddar, rökte med enris, och på ett litet bord ställde hon silverbägaren med den sista vinskvätt hon ägde i huset, skådebröd och ett vaxljus i malmstake och flyttade det fram till sängen. Nu var här så fint hon kunde få det på så kort stund.

På brädväggen till kammaren bredvid hängde vapen — Erlends tunga tvåhandssvärd och det mindre svärdet, som han brukade bära, timmermansbilor och vedyxor — Björgulfs och Nåkkves lättyxor hängde där ännu. Där fanns också ett par små yxor som gossarna sällan begagnat, för att de tyckte de voro för lätta — men med dem hade hennes far täljt och tillyxat alla slags ämnen, så nätthänt och säkert att det var bara till finputsning han sedan behövde käljärn och kniv. Kristin bar in yxorna i kammaren och gömde dem i Erlends kista, där hans blodiga skjorta låg och den yxa han haft i handen, när han fick banesåret.

Leende bjöd Gaute Lavrans lysa bruden upp på loftet. Pojken blev både förlägen och stolt. Kristin såg att Lavrans nog förstod att detta broderns laglösa bröllop var en farlig lek, men han var yr och uppspelt av den märkliga tilldragelsen — såg med tindrande ögon på Gaute och hans väna viv.

I loftstrappan blåste ljuset ut. Jofrid sade till Kristin:

»Gaute skulle icke bett om detta, även om han var drucken — gå icke med längre, husfru! Frukta icke att jag skall glömma att jag är en lockad kvinna, ryckt från mina fränders hägn och heder.»

»Icke är jag för god att tjäna dig», svarade Kristin, »tills min son har gottgjort sin synd mot dig och du med rätta kan kalla mig svärmor. Sätt dig ned, så skall jag kamma ditt hår — makalöst fagert hår har du barn —».

Men när husfolket gått till ro och Kristin låg i sin säng, kände hon åter en viss oro — rätt som det var hade hon kommit att säga denna Jofrid mera än hon visste om hon menade — ännu så länge. Men hon var så ung — och hon visade så tydligt att hon icke krävde att hållas för bättre än hon var — ett barn som rymt bort från heder och lydnad.

Så tog det sig ut — när folk lät brudritt och hemfärd komma före bröllopet. Kristin suckade — en gång hade hon själv varit villig att våga också det för Erlend — men hen visste ej om hon torts, i fall hans mor hade setat på Husaby. Nej, nej, hon skulle inte göra detta värre för barnet däruppe —.

Herr Sigurd raglade ännu omkring i rummet — han skulle sova med Lavrans — ganska oredigt, men innerligen välment talade han om de båda unga — han skulle ej ha något ospart för att hjälpa dem till en god utgång på detta vågspel —.

Dagen efter visade Jofrid Gauters mor vad hon fört med sig till gården — två lädersäckar med kläder; i ett litet skrin av valrosstand hade hon sina smycken. Som om hon läst Kristins tankar, sade Jofrid att allt detta var hennes egna tillhörigheter, som hon fått till eget bruk, — gåvor och arv, mest efter modern; hon hade ingenting tagit från sin far.

Kristin satt sorgsen med handen under kinden. Den natt för evigt länge sedan då hon själv samlat sitt guld i skrin för att stjäla sig hemifrån — det mesta hon då lagt ned var gåvor av de föräldrar som hon hade skämt ut i lönndom och nu ville kränka och bedröva uppenbarligen —.

Men var detta Jofrids morsarv och eget bara i smycken, då måste hon vara från ett övermåttan rikt hem. Kristin ville värdesätta de ting hon här såg till mera än trettio marker i bränt silver — bara scharlakansklänningen med vit päls och silverhäktor och den tillhörande sidenfodrade hättekragen hade nog kostat en tio, tolv mark. Ville möns far ingå förlikning med Gaute, så var det ju gott och väl — men sonen kunde omöjligt räknas för jämgifte till denna kvinna. Och ville Helge ansätta Gaute så hårt som han hade rätt och makt till, då såg det mörkt ut.

»Denna ring», sade Jofrid, »bar min mor alltid — viljen I taga emot den, husfru, då vet jag att I icke dömen mig så strängt som en god och ättestor kvinna kunde väntas göra.»

»Nej, då finge jag väl försöka vara dig i mors ställe då», sade Kristin leende och trädde ringen på sitt finger. Det var en liten silverring med en vacker vit agat i, och Kristin tänkte, barnet räknade den väl för en särskild klenod, eftersom den var ett minne av hennes mor. »Jag får väl giva dig gengåva, tänker jag», sade hon. — Hon hämtade sitt skrin och letade fram guldringen med safirer. Denna ring lade hans far på min säng, när jag fött Gaute till världen.»

Jofrid tog emot den med en handkyss: »men eljest hade jag tänkt tigga en annan gengåva av eder — mor —», hon log så intagande. »Varen icke rädd för att Gaute hemfört en lat eller oduglig kvinna! Men jag äger ingen lämplig arbetsdräkt. Given mig en gammal efter eder och låten mig gå er tillhanda; kanske jag då snart behagar eder bättre än det är rimligt att jag nu kan göra —»

Men nu måste Kristin visa den unga vad hon hade i sina kistor, och Jofrid rosade med så god uppfattning allt det vackra Kristin själv arbetat, att den äldre kvinnan gav henne både ett och annat — två linnelakan med silkeknuten språngning, ett blåsömmat handakläde, ett fyrskäftat åkläde och till slut den långa väggbonaden med falkjakten på: »Dessa ting vill jag icke skola komma bort från gården — och med Guds och Vår Frus hjälp blir detta hus en gång ditt.» Så kunde de ju lika gärna gå över till burarna — de höllo på i många timmar och hade mycket trevligt tillsamman.

Kristin ville ha givit Jofrid sin gröna vadmalsklänning med de invävda svarta nopporna — men Jofrid tyckte den var alltför god till arbetsdräkt. Stackare, hon ville gärna vara mannens mor till behag, tänkte Kristin och dolde ett leende. Äntligen funno de en gammal brun klänning, som Jofrid tyckte kunde passa, om hon klippte av den nedtill och satte lappar under armarna och på armbågarna. Genast måste hon låna sax och sysaker, och så satte hon sig till att sy. Kristin tog då också ett handarbete, och så sutto de två kvinnorna, när Gaute och herr Sigurd kommo in till kvällen.

1. Natten före 14 okt; sommarnatten före 14 april.