Kristin Lavransdotter/Korset/Korset/Kapitel 4

←  Kapitel III

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel IV

Kapitel V  →

IV.

En sommarmorgon året därefter var Kristin ute i svalen framför den gamla eldstugan och ordnade i några redskapskistor, som stodo där. Då hörde hon hästar ledas ut på tunet, gick fram och såg ut mellan svalgångens små pelare. En av huskarlarna ledde fram två hästar, och i stalldörren kom Gaute; lillpojken Erlend satt grensle över faderns axlar. Det lilla ljusa ansiktet tittade fram över mannens gulhåriga hjässa, och Gaute höll gossens små händer sammanförda i sin stora, bruna under sin haka. Han räckte barnet till en tärna, som kom över tunet, och steg till häst. Men då Erlend skrek och sträckte sig efter fadern, lyfte Gaute upp honom igen och satte honom framför sig på sadelknappen. I detsamma kom Jofrid ut ur boningshuset.

»Skall du ha Erlend med dig — vart skall du rida?»

Gaute svarade att han skulle upp till kvarnen — den höll på att resa i väg med älven — »och Erlend vill följa med far, säger han».

»Är du från vettet —», hon tog fort pojken till sig, och Gaute storskrattade:

»Jag tror du trodde att jag menade att ta honom med mig!»

»Ja —», hustrun skrattade också: »du, du drar med dig den stackarn både hit och dit — jag tror du gärna gjorde som lon — åt upp ungen, förr än du lät någon annan ta honom —»

Hon vinkade med barnets ena hand åt Gaute, när han red ut från gården, Så satte hon pojken på gräsmattan, hukade sig ner ett ögonblick framför honom och pratade litet, innan hon sprang vidare över till nyburen och upp på loftet.

Kristin blev stående och såg ut på sonsonen — morgonsolen sken så vackert på det lilla rödklädda barnet. Ung Erlend snurrade runt i ringar och stirrade ned i gräset. Nu fick han syn på en hög med spånor, och strax fick han stort besvär med att kasta omkring dem. Kristin skrattade.

Han var fem fjärndels år, men före sin ålder, tyckte föräldrarna, för han både gick och sprang och kunde också säga två, tre ord. Nu styrde han sin kosa rakt mot den lilla rännil som lopp nederst på tunet och som blev till en porlande bäck, när det regnat i fjället. Kristin sprang ut och tog upp honom på armen:

»Icke gå dit! — mor blir ledsen, om du väter ned dig.»

Gossen trutade med läpparna — nu funderade han nog på om han skulle skrika, för att han inte fick plaska i bäcken, eller om han skulle ge tappt — väta ned sig, det var huvudsynden för honom — Jofrid var alltför sträng mot honom med sådant. Men han såg så klok ut — leende kysste Kristin pojken, satte ned honom och gick tillbaka till svalen, Men det gick smått med arbetet för henne — mest stod hon och såg ut på tunet.

Morgonsolen lyste så milt och vackert över de tre byggnaderna mitt emot — det var som om Kristin inte sett dem riktigt på länge — hur ståtliga de voro med sina pelarprydda loftsvalar och rika sniderier. Den förgyllda flöjeln i vindskedskorset på nyburen glänste mot blådiset över fjället bakom. I år, efter den våta försommaren, var gräset så friskt på taken.

Kristin suckade litet, såg ännu en gång bort till liten Erlend och vände sig mot sina kistor igen.

Med ens ljöd ett gällt, jämrande barnskrik utifrån — hon kastade allt hon hade i händerna och rusade ut. Erlend stod och skrek och tittade från sitt finger ned på en död geting, som låg i gräset, och tillbaka igen. När farmodern lyfte upp honom och ömkade honom, skrek han mycket högljuddare, och när hon under veklagan och ännu mer ömkande lade våt jord och ett kyligt, grönt blad på stynget, blev hans jämmer alldeles förfärlig.

Hyssjande och smekande bar hon in honom i sitt rum, och han skrek som i dödsens vånda — och tvärstannade mitt i ett tjut: han kände igen den lilla tinan och hornskeden, som farmodern tog ned från dörrkarmen. Kristin doppade tunnbrödsbitarna i honung och matade honom, medan hon fortfor att beklaga honom, stryka sin kind mot hans ljusa nacke, där håret ännu var kort och småkrusigt från den tid då han legat stilla i sin vagga och nött det mot kudden. Och Erlend hade nu glömt sin sorg, vände ansiktet upp mot henne och började klappa och kyssa med klibbiga händer och mun.

Bäst de sutto så, stod Jofrid i dörren:

»Har I tagit in honom — det behövdes då icke, mor — jag var endast uppe på loftet.»

Kristin berättade om olyckan, som Erlend varit ute för: »Hörde du icke att han skrek?»

Jofrid tackade svärmodern: »— men nu skall vi icke oroa er mera —», hon tog barnet, som nu sträckte sig efter modern och ville till henne. Så gick hon ut.

Kristin satte bort honungstinan. Så blev hon sittande sysslolös. Kistorna ute i svalen kunde vänta, tills Ingrid kom in.

Meningen hade varit att hon skulle haft Frida Styrkarsdotter till sin uppassning, när hon flyttade ut i gamlastugan. Men så blev Frida gift med en av de svenner som kommit med Helge Duk — en unge pojke, som kunde varit hennes son.

»Vi äro vana vid det i vår trakt av landet att våra underlydande rätta sig efter sitt husbondfolk, när de råda dem till deras bästa», sade då Kristin undrade över att detta giftermål kommit till stånd.

»Och här i bygden», sade Kristin, när småfolket ovant vid att lyssna till oss, längre än vi äro rimliga, eller rätta sig efter våra råd, utan att det är till deras gagn lika mycket som vårt. Det är ett gott råd jag ger dig, Jofrid, att du lägger detta på minnet.»

»Det är så som mor säger, Jofrid», bekräftade Gaute, men ganska lamt.

Redan innan Gaute gifte sig med Jofrid, hade Kristin märkt att han var mycket ovillig att säga emot henne. Och han hade blivit den fogligaste äkta man.

Svärmodern nekade ej till att Gaute i många saker kunde stå sig gott på att lyssna mycket till sin hustru — hon var förståndig, duktig och flitig som få kvinnor. Och hon var inte mera lättsinnig hon, än Kristin själv hade varit — hon också hade trampat på sin plikt som dotter och sålt sin heder, eftersom hon inte kunde få den man hon hade vänt sin håg till för bättre köp. När hon väl fått sin vilja fram, var hon den mest ärbara och trofasta hustru. Kristin märkte att Jofrid älskade sin make övermåttan högt — stolt var hon över hans skönhet och hans ypperliga ätt; hennes systrar voro rikt gifta, men deras män borde helst ses om natten, när det inte var månsken, och deras förfäder hade man inte lust att tala om, sade Jofrid hånfullt. Hon var nitisk om hans välfärd och heder, såsom hon fattade den, och hemma skämde hon bort honom, så gott hon kunde — men om Gaute försökte ha en annan mening än hustrun i minsta småsak, så instämde Jofrid först, med en sådan min att Gaute vacklade — och så tog hon i och pratade omkull honom.

Men Gaute mådde gott, så som han hade det. Ingen kunde tvivla på att de båda unga levde lyckligt tillsamman. Gaute var kär i sin hustru, och båda voro de så stolta över sin son och älskade honom över all måtta.

Så nu kunde allting ha varit gott och väl. Hade bara inte Jofrid Helgesdotter varit — ja, hon var girig; Kristin kunde inte kalla det för annat. Om hon inte det hade varit, skulle Kristin ej ha grämt sig över att sonhustrun var härsklysten.

Redan vid skördeanden första hösten, kort efter det hon blivit ingift på gården, hade Kristin märkt att arbetsfolket var missbelåtet — fastän just ingenting sades. Men den gamla husfrun märkte det i alla fall.

Det hade kunnat hända på Kristins tid också, att folket fått äta sill som blivit härsken, fläsk så gult och hårt som tyrestickor och åmigt kött. Men då hade alla vetat att matmodern nog i ersättning gav dem något särskilt gott till ett annat mål, vit gröt eller färsk ost, gott öl som extra förplägnad. Och när det vankades mat som hade fått osmak och måste ätas upp, så förstodo alla att det liksom bara var Kristins fyllda fatbur som rann över — och när folk kom i trångmål, så var överflödet på Jörundgård en trygghet för hela bygden. Redan nu kände människor sig mindre vissa på att Jofrid skulle visa sig matmild, när det blev brist bland allmogen.

Det var detta som harmade svärmodern — ty det tycktes henne minska gårdens och husbondens heder.

Att hon själv redan på detta enda år fått känna av att sonhustrun unnade sina egna bäst, det fick nu så vara. Redan till Bartolomeimässan fick hon två fårkroppar, i stället för de fyra hon skulle haft. Järven hade härjat illa bland småkreaturen i fjället sista sommaren, det var sant — men ändå tyckte Kristin det var skam att snåla in på två slaktfår vid en så stor gård; men hon teg. Och samma sak blev det med allt vad hon skulle ha från gården — höstslakt, säd och mjöl, foder till hennes fyra kor och två ridhästar — hon fick för litet eller dålig vara. Gaute var ledsen över det, och Gaute blygdes, märkte hon — men han tordes inte för sin hustru göra något åt det, och så låtsade han som om han ingenting såg.

Gaute var lika frikostig han som alla Erlend Nikulaussons söner. Hos bröderna hade modern kallat det slösaktighet. Men Gaute var en strävsam arbetare, och själv var han anspråkslös — bara han hade de bästa hästar och hundar och några goda falkar, så kände han i övrigt ej behov av att leva annorlunda än småbönderna i dalen. Men kom folk till gården, så var han en vänsäll värd för alla gäster och rundhänt mot stavkarlar — och härutinnan var han en husbonde efter moderns sinne: så tyckte hon att storfolk skulle leva, som sutto på sina ättegårdar i hembygden: förvärva ägodelar, intet ödsla i onödan, men ej heller spara, när kärlek till Gud och hans fattiga eller omsorg om att hävda släktens heder krävde utgifter.

Nu såg hon, att Jofrid tyckte bäst om Gautes rika vänner och ansedda fränder. Här syntes dock Gaute minst villig att foga sig efter hustrun — han försökte hålla fast vid sina gamla stallbröder från ungdomen — svirarebröder, sade Jofrid, och Kristin fick nu också veta, att Gaute nog levat mera vilt, än hon vetat om. Men dessa vänner kommo icke objudna till hans gård, sedan han blivit gift. Och ännu hade visst ingen fattig gått ohulpen från Gaute. Men han gav mycket mindre när Jofrid såg det. Bakom hennes rygg lurade han sig till att ge mera. Men det kunde inte ske mycket bakom hennes rygg.

Och Kristin märkte, att Jofrid var svartsjuk på henne. Gautes tillgivenhet och förtrolighet hade modern ägt så helt och fullt under alla dessa år, allt sedan han var hennes stackars lillebarn, som varken kunde leva eller dö. Nu märkte hon, att Jofrid inte tyckte om, när Gaute satte sig-hos sin mor, rådgjorde med henne eller fick henne till att berätta som förr i världen. Glömde mannen sig kvar nere i gamlastugan hos henne, så nog skulle Jofrid göra sig ärende dit —.

Och hon blev svartsjuk, om farmodern tog sig för mycket av liten Erlend.

— Ute på tunet växte i det korta, nedtrampade gräset några örter med läderaktigt grova och mörka blad. Men nu under midsommarens soldagar sköt en liten stängel med fina, ljusblå småblommor upp mitt i varje flattrampad bladkrans. Kristin tyckte att de gamla ytterbladen, ärriga som de voro efter alla de gånger folkfot och fäfot trampat sönder dem, måste älska den vackra, ljusa blomstängel, som runnit upp ur deras hjärta, så som hon älskade sin sonson.

Han tycktes henne vara liv av hennes liv och kött av hennes kött på ett lika innerligt men ännu ljuvare sätt än de egna barnen. När hon fick ha honom i knät och såg hur gossens mor avundsjukt gav akt på de två, tog honom tillbaka så fort hon för skams skull kunde, med trygg äganderätt lade honom till bröstet och girigt tryckte honom intill sig — då gick det upp för Kristin Lavransdotter på ett nytt sätt, hur rätt de hade, Guds ords tolkare. Det lekamliga livet var ohjälpligt smittat med ofrid; i den värld där människor beblandade sig med varandra, avlade nya släktled, åtrådde varandra av köttslig älskog och älskade sitt eget kött, där kom det hjärtesorg och brustna förhoppningar, lika visst som rimfrosten faller om hösten; både liv och död skilde vännerna till slut, lika visst som vintern skiljer trädet och löven åt.

Så hände det sig en kväll, fjorton dagar före Olavsmässan, att ett tiggarfölje kom till Jörundgård och bad att få låna hus över natten. Kristin stod i svalgången till den gamla byggnaden, som hon nu rådde om, hon hörde att Jofrid kom ut och svarade stavkarlarna att mat skulle de få, men hon kunde inte härbärgera dem: »Vi äro många själva och ha svärmor i gården — hon råder över hälften av husen —»

Harmen blossade upp hos den forna husfrun — det hade inte hänt förr att natthärbärge blivit nekat vägfarande här på Jörundgård. Och solen rörde redan vid åskanten. Hon sprang ned och gick fram till Jofrid och tiggarna:

»Härbärge kunna de få i min stuga, Jofrid, och då blir det likaså gott att jag ger dem maten också. Här på gården ha vi icke förr nekat en medkristen husrum, när han bett om det i Guds namn.»

»Gör som eder tyckes, mor», svarade Jofrid, eldröd i ansiktet.

När Kristin fått se på stavkarlarna, var hon nära att ångra sitt erbjudande — alldeles utan skäl var det ej som den unga kvinnan haft olust att ha dessa människor på gården över natten. Gaute och husfolket voro borta på slåtter uppe vid Silsvattnet och skulle icke komma hem till kvällen; Jofrid var ensam hemma med fattighjonen, två gamla och två barn, och så Kristin och hennes tärna i gamlastugan. Och hur många sorters folk Kristin än var van att se i kringvandrande tiggarföljen — dessa gjorde henne illa till mods. Fyra av dem voro stora och starka unga karlar, tre rödhåriga med små, vilda ögon; de tycktes vara bröder, men den fjärde, som en gång hade fått båda näsborrarna uppsprättade och därtill saknade öron, bröt på målet, som om han vore utlänning. Så var det ytterligare två gamla, en liten krokig gubbe, gulgrön i ansikte, hår och skägg av smuts och ålder, med buken uppsvälld som av någon sjukdom — han gick på kryckor — och en gammal kvinna med huvudklädet alldeles genomdränkt av blod och var och full av sår på hals och händer. Kristin ryste, när hon tänkte på om denna skulle kommit vid Erlend. Men det var ju väl för de två eländiga gamla att tiggarföljet slapp vandra över Hammerås i natt.

Stavkarlarna tedde sig fridsamma nog. En gång, då den öronlöse försökte gripa tag i Ingrid, medan hon satte fram på bordet, reste Björn strax borst och morrade, För övrigt tycktes de modlösa och trötta — hade slitit ont och föga samlat, svarade de på husfruns fråga. Det blev väl bättre i Nidaros. Kvinnan blev glad, då Kristin gav henne ett bockhorn med god salva av renaste lammtalg och småbarns vatten — men när Kristin erbjöd sig att blöta upp hennes huvudkläde med varmt vatten och skänka henne en ren linneduk, så ville hon inte — jo, duken tog hon förstås.

Kristin lät emellertid Ingrid, den unga tärnan, lägga sig innerst i sängen. Ett par gånger under nattens lopp morrade Björn, men annars var allt stilla, Strax efter midnatt sprang hunden mot dörren och gav till ett par korta gläfsanden — Kristin hörde ridande ute på tunet och förstod att det var Gaute, som kom hem. Hon gissade att Jofrid hade sänt bud efter honom.

Kristin lade rikligt i säckarna åt dem nästa morgon, och tiggarna hade inte kommit stort längre än ut genom gårdsgrinden, då hon såg att Jofrid och Gaute voro på väg mot hennes stuga.

Kristin slog sig ned och tog upp sin ten, hälsade vänligt på sina barn, när de stego in, och frågade Gaute om höet. Jofrid fnyste — gästerna hade lämnat efter sig en frän lukt i stugan. Men svärmodern låtsade som om hon ingenting märkte. Gaute skruvade på sig och tycktes ha svårt för att framföra sitt ärende, Då tog Jofrid till orda:

»Det är en sak, mor, som jag tycker att vi nu helst borde tala om. Jag förstår att I finnen mig mera sparsam än det synes eder hövas husfrun i Jörundgård. Jag vet att I tänken så, att I tänken att jag minskar Gautes heder därmed. Nu vill jag icke tala om att jag var rädd i går kväll för att ta emot det där följet, eftersom jag satt ensam på gården med spädbarnet och några inhyseshjon, ty jag såg att det blev klart för er, så snart I fått se era gäster. Men jag har märkt förr också att I tycken jag är gnidig med mat och omild mot fattiga.

Jag är icke det, mor, men Jörundgård är icke längre hövdingasäte för en hirdman och rik man, liksom det var i eder fars och mors tid. Rikemans barn voren I, haden umgänge med rika och mäktiga fränder, rikt gift bleven I, och er make förde eder ut till ännu större makt och prakt än I vuxit upp i. Ingen kan vänta sig att I skolen fullt förstå på eder ålderdom hur mycket annorlunda det är ställt för Gaute, som har mistat farsarvet och skall dela hälften av er fars rikedom med många bröder. Men jag törs icke glömma att jag ej förde stort mera i boet än det barn jag bar under barmen och dryga böter för vännen min, eftersom jag samtyckt till hans brott mot mina fränder. Det kan bättras med tiden — men jag är ju skyldig att be Gud skänka min far ett långt liv. Vi äro unga, Gaute och jag, vi veta icke hur många barn vi kunna få — I skolen tro mig, svärmor, jag har icke annan tanke med min hushållning än min husbondes och våra barns bästa —»

»Jag tror det, Jofrid.» Kristin såg allvarligt in i sonhustruns upphettade ansikte. »Och aldrig har jag lagt mig i din hushållning, och aldrig nekat till att du är en duktig kvinna och en god, trofast hustru åt min son. Men du får låta mig ställa med mitt, så som jag är van. Som du säger, jag är en gammal kvinna och duger ej längre till att lära något nytt.»

De unga förstodo att modern icke hade mera att säga dem och togo strax därpå avsked.

Som alltid måste Kristin ge Jofrid rätt — först. Men när hon tänkte över saken, så tyckte hon i alla fall — nej, det var ingen mening i att jämföra Gautes allmosor med hennes fars. Själagåvor för fattiga och främmande som dogo i bygden, giftermålshjälp till faderlösa flickor, ölgillena på faderns skyddshelgons dagar, underhåll för sjuka och syndare, som ville besöka Sankt Olav — inte om Gaute varit mycket rikare än han var, hade någon väntat att han skulle åtaga sig sådana kostnader. Gaute tänkte ej mera på sin Skapare än han var tvungen till; han var givmild och godhjärtad, men Kristin hade märkt att hennes far hyste vördnad för de fattiga, som han hjälpte, emedan Jesus valt en fattig mans villkor, när han kom i köttet. Och fadern hade älskat hårt arbete och tyckte att all handagärning blivit hedrad därigenom att Guds moder Maria ville vara en arbetande kvinna, som spann för födan åt sig och de sina, ehuru hon var rikt folks dotter och härstammade från konungar och överstepräster i Judaland.

Två dagar därefter, tidigt på morgonen, medan Jofrid ännu gick halvklädd och Gaute låg i sängen, kom Kristin in till dem. Hon bar klänning och kappa av grå vadmal, hade en bredbrättad, svart filthatt på huvudet och starka skodon på fötterna. Gaute blev blodröd, när han såg modern i denna dräkt. Kristin sade att hon ville gå till Nidaros, till Sankt Olavs fest, och bad sonen se till hennes hus så länge.

Gaute avrådde ivrigt, han ville att hon åtminstone skulle låna hästar och följesven, ta med sig sin tärna — men hans tal var, så som man kan vänta sig av en man, när han ligger naken i sängen inför sin mors ögon, utan mycken myndighet. Kristin hade sådant medlidande med hans förvirring att hon i en hast sade sig ha haft en dröm.

»Jag längtar också att återse dina bröder —.» Men i detsamma måste hon vända sig bort; ännu hade hon knappt vågat uttala i sitt hjärta hur hon drogs mot och ängslades för återseendet med de båda äldsta sönerna —.

Gaute ville nödvändigt följa modern ett stycke till vägs. Medan han klädde sig och fick en matbit, satt Kristin och skrattade och lekte med liten Erlend — han kvittrade nymornad och yrvaken. Till farväl kysste hon Jofrid, och det hade hon aldrig gjort förr. På tunet var allt husfolket församlat — Ingrid hade berättat att Kristin husfru ville gå pilgrimsgång till Nidaros.

Kristin tog den tunga, järnskodda pikstaven i handen, och då hon icke ville rida, så lade Gaute hennes klövjesäck över hästen och drev den framför sig.

Uppe på kyrkbacken vände Kristin sig om och såg ned på sin gård — så vacker den låg i den daggiga, solfyllda morgonen. Älven lyste vit. Folket stod kvar ännu — hon kunde urskilja Jofrids ljusa klänning och huvudkläde och barnet som en röd fläck på hennes arm. Gaute såg att moderns ansikte bleknade av sinnesrörelse.

Vägen bar uppåt genom skog i skuggan av Hammeråsen. Kristin gick så lätt som en ungmö. Hon och sonen talade ej mycket med varandra. Och när de hade gått i två timmar, kommo de dit där vägen svänger åt norr utmed Rostkampen och hela Dovrebygden ligger norrut under en. Då sade Kristin att nu skulle inte Gaute följa henne längre, men först ville hon sitta litet och vila.

Nedanför dem låg dalen med älvens vitgröna slinga och gårdarna som små gröna klutar i skogsliderna. Men högre upp buktade mossarna bruna och lavgula mellan fjällsidorna med gråa rasblock och nakna toppar, fläckiga av snö. Molnskuggor vandrade över dalen och vidderna, men i norr var det klart bland fjällen; bergskropp efter bergskropp hade kastat av sig dimkappan och blånade, den ena bortom den andra. Och Kristins längtan drog med molnflockarna norrut på den långa väg hon hade framför sig, ilade över dalen, in bland de spärrande storfjällen, uppför de branta vildmarksstigarna övre vidden. Några dagar till, så var hon på färd ned genom Trondheimens vackra, gröna dalar, följde älvarnas lopp fram mot den stora fjorden. Hon ryste inför minnet av de kända bygderna vid sjön, där hon färdats i ungdomen. Erlends sköna gestalt rörde sig för hennes syn med skiftande hållning och miner, snabbt, dunkelt, som om hon såg honom speglad i rinnande vatten. Till sist skulle hon komma fram på Feginsbrekka, vid marmorkorset — så låg köpstaden där vid mynningen mellan den gråa floden och det gröna Strind; på älvstranden den väldiga, ljusa kyrkan med svindlande torn och gyllne flöjlar, med aftonsolens brand i rosen mitt på bröstet. Och långt in i fjorden, under Froscas blå berg, låg Tautra, lågt och mörkt likt en valrygg, med kyrktornet som styrfena. Åh, Björgulf min, åh, Nåkkve —.

Men när hon såg sig tillbaka över axeln, kunde hon ännu se litet av hembygdsfjället nedanför Hövringen. Det låg i skuggan, men hennes vana öga kunde urskilja var sätervägen gick genom skogen. De gråa toppar som reste sig över skogsmattan kände hon igen — de omgåvo Silbornas gamla sätermark. Locklåtar ljödo från fjället — några granna, höga toner, som dogo bort och kommo igen — det lät likt barn, som öva sig i att blåsa i lur. Fjärran bjällerklang — och älvbruset, som ljöd dovt, och skogens djupa suckar i den stilla, varma dagen. Kristins hjärta skalv av oro i stillheten.

Det drog henne som hemlängtan framåt, som hemlängtan tillbaka mot eden och gården. Bilder myllrade för hennes öga — av vardagliga händelser: hon såg sig själv springa med vallhjonen på stigen genom den glesa skogen söderom deras säter — en ko de gått ned sig i myren — solen sken klart; då hon stod ett ögonblick och lyssnade, kände hon sin egen svett bränna huden. Hon såg tunet därhemma i snöyra — en gråvit ovädersdag, skymmande mot vild vinternatt — hon blåste nästan tillbaka in i förstugan, då hon öppnade dörren, stormen tog andan ifrån henne, men där döko de fram, två oformligt nedsnöade bylten till män i skinnkoltar: Ivar och Skule kommo hem. Skidorna sjönko djupt ned i den stora snödriva, som alltid samlade sig tvärsöver tunet, när det blåste från nordväst. Då blev det alltid höga drivor på två ställen på tunet — och med ens var det som om hon måste tänka på dessa två drivor, som hon och allt gårdens folk hade klagat över var vinter — det var som om hon blivit dömd att aldrig se dem mera.

Det var som all denna längtan skulle spränga hennes hjärta — den rann hit och dit som blodströmmar, sökte sig väg till alla de ställen i det vidsträckta landet där hon levat, till alla hennes söner som vankade kring i världen, till alla de döda hon hade under mullen —. Hon undrade — månne hon var »feg»? Så hade hon aldrig känt förr —.

Då såg hon att Gaute satt och stirrade på henne. Och hon log hastigt och ursäktande — nu var det på tiden att de sade farväl och hon gick vidare.

Gaute ropade på sin häst, den hade gått betande framåt den gröna stigen. Han sprang efter den, kom tillbaka, och de togo avsked av varandra. Kristin hade redan säcken över axlarna, sonen satte foten i stigbygeln — då vände han sig om och tog ett steg fram mot henne:

»Mor!» Ett ögonblick såg hon ända till bottnen in i hans rådlösa, skamsna ögon. »I haven nog icke — I haven nog icke varit riktigt nöjd detta sista år — mor, Jofrid menar väl, hon har stor vördnad för er — ehuru jag nog borde sagt henne mera om vad slags kvinna I ären och varit i alla edra dagar —»

»Hur kommer du på sådana tankar, Gaute min?» modern talade milt och undrande. »Väl vet jag själv att jag icke är ung mera, och gammalt folk skall vara svårt att göra till lags, men så lastgammal är jag likväl icke ännu att jag ej har vett att förstå dig och din hustru. Det vore illa, om Jofrid skulle gå och tro det vara tacklös strävan, allt vad hon gjort för att spara mig arbete och omsorg. Tänk då icke sådant om mig, min son, att jag icke skulle inse din hustrus dygd eller din trofasta, sonliga kärlek — har jag icke visat det så mycket som I rimligtvis haden kunnat vänta, så får du ha överseende med mig och minnas att gamla människor äro sådana —»

Gaute stirrade på modern med öppen mun —: »Mor —» Så brast han i gråt, lutade sig mot hästen och stod och skakade av snyftningar.

Men Kristin förblev fast; hennes röst förrådde ingenting annat än undran och moderlig godhet.

»Gaute min, ung är du till åren, och det är ju så att du alltid varit mitt skötebarn, som din far plägade säga. Men likväl får du icke ta detta så min son, nu då du är husbonde själv därhemma och myndig man. Skulle jag ha vandrat till Romaborg eller Jorsala, så — men stor fara kommer näppeligen att möta mig på denna färd — följe finner jag nog, vet du, om icke förr, så när jag kommer till Toftar. Därifrån gå nu pilgrimsskaror varje morgon vid denna tid —»

»Mor, mor — förlåt oss! Så som vi togo all makt och myndighet ur edra händer, sköto eder undan i en vrå —»

Kristin skakade på huvudet med ett litet leende: »Jag är rädd att I, mina barn, hållen mig för mycket härsklysten kvinna —»

Gaute vände sig mot henne; då tog hon hans hand i sin ena och lade den andra på hans axel, medan hon ännu en gång bad honom tro att hon icke var otacksam mot honom eller Jofrid, och Gud vare nu med honom. Så vände hon honom mot hästen och gav honom skrattande ett knytnävsslag mellan skuldrorna som lycka till. Hon stod och såg efter honom, tills han försvann i sluttningen. Så vacker han såg ut på den stora svarta hästen!

Det blev så underligt med henne — allt utom sig förnam hon så orimligt skarpt, den solmättade luften, furuskogens heta doft, pipet av småfåglar i gräset. Ibland såg hon in i sig själv, i bilder, såsom man under stark feber kan tro sig se sådant inom sig — inuti henne var ett tomt hus, alldeles ljudlöst, mörkt och med en lukt av att stå öde. Synen växlade — en strand vid lågvattensstånd, från vilken sjön dragit sig långt tillbaka, ljusa, nötta stenar, högar av mörk, död tång, allehanda drivgods —.

Så sköt hon påsen bättre tillrätta, grep sin stav och gav sig på vandring ned mot dalen. — Var det ej meningen att hon skulle komma hit mera, så var det ju Guds vilja, gagnlöst att vara rädd. Men det var väl snarast det att hon blev gammal —. Hon gjorde korstecknet och gick raskare på — längtade i alla fall efter att hinna ned i liden, där vägen gick mellan gårdar.

På en enda kort sträcka kunde man från allfarvägen se husen på Haugen överst i fjällbandet. Hennes hjärta började bulta vid den tanken.

Som hon hade tänkt, mötte hon flera pilgrimer, när hon vid slutet av dagen kom till Toftar. Nästa morgon voro de en liten skara, som styrde kosan till fjälls.

En präst med sin sven och två kvinnor, hans mor och syster, voro till häst och kommo snart långt före fotgängarna. Kristin kände ett styng i sitt hjärta, när hon såg efter den andra kvinnan, som red mellan sina två barn.

I hennes sällskap voro två äldre bönder från en liten gård här på Dovre. Så var det två yngre män från Oslo, hantverkare i köpstaden, och en bonde med sin dotter och hennes man, helt unga människor; de förde med sig de ungas barn, en liten mö, väl halvtannat år gammal, och hade en häst, som de turade om att rida på. Dessa tre voro från en bygd långt söderut i landet, som hette Andabu — Kristin visste inte var det var. Första kvällen bad Kristin att få se på barnet, ty det grät och gnällde oupphörligt — det såg ynkligt ut med stort, skalligt huvud och klen, slankig kropp, det kunde varken tala eller sitta upprätt ännu. Modern tycktes skämmas för det — och då Kristin nästa morgon erbjöd sig att bära dottern en stund för henne, fick hon också hålla ut — den andra gav sig av långt i förväg; hon tycktes vara en harmor. Men de voro mycket unga, både hon och hennes man, knappt aderton år gamla, och hon kunda väl vara trött på att bära det tunga barnet, som alltid grät och grinade. Morfadern var en ful, trumpen och tvär, halvgammal karl, men det var han som hade velat fara till Nidaros med dotterdottern, så han tycktes då ha hjärta för henne. Kristin gick sist i skaran med honom och de två franciskanermunkarna — och hon förargade sig över att Andebumannen aldrig kunde erbjuda munkarna att få låna hästen — varenda människa kunde se att den unga munken var förfärligt sjuk.

Den äldre, broder Arngrim, var en liten trind man med runt, rött och fräknigt ansikte, livliga, bruna ögon och rävröd hårkrans kring skallen. Han pratade utan uppehåll, mest om det armod vari de levde, barfotamunkarna i Skidan — deras orden hade nyligen fått en gård i den staden, men de voro så utfattiga att de knappt kunde upprätthålla gudstjänsten, och den kyrka de ämnade bygga fingo de väl aldrig uppförd. Skulden lade han på de rika nunnorna i Gimsöy, som förföljde de fattiga tiggarbröderna med avund och agg och hade en rättstvist pågående med dem; med flytande tunga berättade han de värsta saker om nunnorna. Kristin tyckte föga om att höra munken tala så, och hans redogörelse för att deras abbedissa skulle vara okanoniskt vald och att nunnorna försovo sig, skvallrade och förde otuktigt tal vid bordet i refektoriet, tycktes henne föga troligt — ja, om en syster sade han rent ut att folk trodde inte hon hållit sitt renlevnadslöfte. Men Kristin såg att broder Arngrim eljest var en godhjärtad och hjälpsam man. Han bar det sjuka barnet långa sträckor, när han märkte att Kristin var trött i armarna; och när det skrek för illa, började han springa inåt vidden, med kåpan högt lyft, så att enriset piskade hans svarta, ludna ben och träskvattnet skvätte ur pölarna i myrmarken, medan han hojtade och skrek på modern att nu måste hon vänta, för barnet var törstigt. Så sprang han tillbaka till den sjuke broder Torgils; mot honom var han som den ömmaste och kärleksfullaste far.

Med den sjuke munken var det omöjligt att hinna fram till Hjerdkinn i natt, men de båda Dovreborna hade reda på en stenkoja vid ett vattendrag litet längre söderut här i trakten, och så gingo pilgrimerna dit. Kvällen hade blivit kall under tiden. Det var sidlänt utmed vattnet, och vit dimma ångade från myrarna, så att björkskogen dröp av dagg. En liten måneskära stod västerut över topparna, nästan lika blekgul och matt som luften, Oftare och oftare måste broder Torgils stå stilla; han hostade, så det var en ynkedom att höra. Broder Arngrim stödde honom under tiden, torkade honom över ansiktet och om munnen efteråt, visade Kristin sedan sin hand och skakade på huvudet — den var blodig av den andres upphostning De funno kojan, men den hade ramlat. Så letade de reda på ett lugnt ställe och gjorde upp ett bål. Men de stackars människorna söderifrån hade inte trott att fjällnatten skulle vara så isande kall. Kristin tog fram ur sin säck den kappa som Gaute hade nödgat henne att ta med, för att den var särskilt lätt och varm — av köpkläde, fodrad med bäverpäls. När hon svepte in broder Torgils i den, viskade han — han var så hes att han knappt hade någon röst i behåll — att barnet gärna kunde få ligga hos honom inne i den. Så fick han det intill sig, det gnällde, och munken hostade, men emellanåt sovo de likväl båda två.

En del av natten vakade Kristin med den ena Dovrebon och broder Arngrim och passade på elden. Det gulvita skenet flyttade sig norrut — fjällvattnet låg vitt och stilla längre ut, fiskar gingo upp till ytan och slogo ringar — men under bergstoppen på andra sidan speglade sjön svart mörker. En gång ljöd ett otäckt, skällande skrik över till dem från det hållet — munken ryckte till och tog de båda andra hårt i armen. Kristin och bonden trodde att det var något djur — då hörde de att sten rullade, som om någon gick bland rasblocken därborta, och ett nytt rop ljöd som av en grov mansröst. Munken började läsa högljutt: »Jesus Kristus Soter», urskilde hon, och »vicit leo de tribu Juda»^[1] — då hörde de att en dörr slog igen borta i berget.

Det började gry, uren på andra sidan och björkdungarna framträdde, — då avlöstes de av den andra Dovrebon och Oslomannen. Det sista Kristin tänkte, innan hon somnade nära bålet, var att skulle de göra så små dagsresor — och en penninggåva måste hon ju ge tiggarmunkarna, när de skildes — så blev hon nog tvungen att be om mat i gårdarna, när de kommo ned i Gauldalen.

Solen stod redan ganska högt, och morgonvinden lät små byar gå som mörka strimmor över vattnet, när de frusna pilgrimerna samlade sig kring broder Arngrim, medan han läste morgonbönerna. Broder Torgils satt hopkrupen med skallrande tänder och kämpade för att hålla tillbaka hostan, under det han mumlade med. När Kristin såg de två askgrå munkkåporna, som morgonsolen lyste på, kom hon ihåg att hon drömt om broder Edvin — hon kunde ej minnas vad, men hon kysste knäböjande munkarnas händer och bad dem välsigna pilgrimsskaran.

Av bäverkappan hade de andra pilgrimerna förstått att Kristin icke hörde till småfolk. Och då hon kom att nämna att hon hade färdats kungsvägen över Dovre fjäll två gånger förut, så blev hon som ett slags ledare för skaran. Dovreborna hade aldrig varit längre inåt fjällen än till Hjerdkinn, och Vikborna voro ju alldeles obekanta här.

Till Hjerdkinn kommo de redan före vespertiden, och efter gudstjänsten i kapellet gick Kristin ut i fjället ensam. Hon ville finna reda på den stig som hon gått med sin far och det ställe vid bäcken där hon suttit med honom. Det fann hon inte, men hon trodde sig ha funnit den höjd på vilken hon gått upp för att se efter honom, när han red ifrån henne. Fast de små höjderna här utmed detta stråk voro varandra synnerligen lika.

Hon låg på knä i mjölonriset uppe på den rundade toppen. Sommarkvällen började bli skum — björkliderna uppåt småbergen, gråa rasblock och bruna myrsträckor flöto samman, och över den vidsträckta fjällmarken välvde aftonhimlen sin bottenlöst djupa och klara skål. Den speglade sig vit i alla stillastående vatten, bruten och blekare speglade sig himlaglansen i en liten fjällbäck, som skummande och orolig ilade över stenar och fann utlopp på de ljusa grusstränderna kring en liten tjärn utåt myren.

Åter kom den över henne, den underliga, feberliknande inre synen — bäcken tycktes henne en bild av hennes eget liv, där hon rastlöst ilat genom det timligas vildmark, rest sig i upprört brus vid varje sten som hon skulle över — endast svagt och brutet och blekt förmådde det eviga ljuset spegla sig i hennes liv. — Men det dagades dunkelt för modern att i ångesten och smärtan och kärleken — var gång syndens frukt hade mognat till sorg — var det som hennes jordbundna och självrådiga själ lyckats fånga en återglans av det himmelska ljuset —.

Hell och säll, Maria, full av nåd! Välsignad du bland kvinnor och välsignad ditt livs frukt, Jesus, som svettades blod för vår skull —.

Medan hon läste sina fem Ave till minne av återlösningens smärtfyllda mysterier, kände hon att det var med sina sorger hon tordes söka hägn under Guds moders mantel. Med sorgen över de barn, som hon mist, med de tyngre sorgerna över varje slag som drabbat hennes söner, utan att hon förmått göra bot för dem. Maria, den fullkomliga i renhet, i ödmjukhet, i lydnad för Faderns vilja, hade sörjt mest av alla mödrar, och hennes misskund skulle varsna det svaga och bleka återskenet i en syndig kvinnas hjärta, som hade brunnit av het och härjande älskog och alla de synder som rymmas i älskogens natur — trots och olydnad, förhärdad oförsonlighet, egensinne och högmod — en moders hjärta var det likafullt —.

Kristin gömde ansiktet i sina händer. Ett ögonblick tycktes det henne mera än hon kunde bära att hon nu var skild från dem alla — alla sina söner.

Så läste hon det sista Paternoster. Hon mindes sitt avsked från fadern här på detta ställe, för så många år sedan, sitt avsked från Gaute för två dagar sedan. Av barnslig tanklöshet hade hennes söner kränkt henne — lika gott, hon visste att om de också hade kränkt henne så som hon kränkt sin far, med syndig vilja — det hade dock aldrig kunnat förändra hennes hjärtelag mot dem. Det var lätt att förlåta sina barn —.

»Gloria patri et filio et spiritui sancto», läste hon och kysste korset, som hon en gång fått av sin far, ödmjukt tacksam för att hon nu kände att trots allt, trots hennes förvillade sinne, hade dock även hennes oroliga hjärta kunnat fånga en klok glimt av den kärlek hon sett speglad i sin fars själ, så klart och stilla som den ljusa himlen nu återskimrade från den stora tjärnen ute på vidden.

Nästa dag var vädret så grått och kallt blåsigt, med dimma och regnskurar, att Kristin knappt tordes gå vidare med det sjuka barnet och broder Torgils. Men munken själv var den ivrigaste — hon förstod att han var rädd att han skulle dö innan han kom till Nidaros, Så gåvo de sig på väg inåt vidden, men dimman var ibland så tät att Kristin inte tordes gå nedåt de tvärbranta stigar med stup både över och under, som hon mindes ledde till själastugan i Drivdalen. Därför gjorde de upp ett bål, när de kommit överst i hålvägen, och redde sig till vila för natten. Efter aftonbönen berättade broder Arngrim en vacker saga om ett skepp i sjönöd, som bärgades genom en abbedissas förbön till Jungfru Maria — hon lät morgonstjärnan gå upp över havet.

Munken tycktes ha fattat förkärlek för Kristin. Medan hon satt vid bålet och vyssjade barnet, för att de andra skulle få sova, flyttade han sig intill henne och började med viskande röst berätta om sig själv. Han var son till en fattig fiskare, och när han var i fjortonårsåldern, miste han far och bror på sjön en vinternatt, men själv räddades han av ett annat båtlag. Detta hade tyckts honom likna ett järtecken, och så hade han dessutom blivit rädd för sjön; så hade han kommit på den tanken att han skulle bli munk. Men ännu i tre år hade han måst stanna hemma hos sin mor, och de hade svultit och slitit ont, och rädd var han alltid i båt — men så blev systern gift, och hennes man övertog stugan och andelen i båten, och han kunde få gå till minoriterna i Tunsberg. Där hade han först fått höra speord om sin ringa börd — men gardianen var snäll och tog honom i sitt beskydd. Och sedan broder Torgils Olavsson kommit in i brödraskapet blevo alla munkarna mycket frommare och fridsammare, ty han var så from och saktmodig, ehuru han var bäst ättad av dem alla, av en rik bondesläkt borta i Slagn — och hans mor och systrar voro så givmilda mot klostret. Men sedan de kommit till Skidan och sedan broder Torgils blivit sjuk, hade allt blivit mycket tyngre igen. Broder Arngrim lät Kristin förstå att han undrade över att Kristus och Maria läto vägen vara så stenig för sina fattiga bröder.

»De valde fattigdomen själva, medan de levde på jorden», svarade Kristin.

»Det är lätt för dig att säga, rik kvinna som du visst är», sade munken förargad. »Aldrig har du väl frestat att gå födolös —», och Kristin måste svara att så var det —.

När de kommo ned i bygderna och vandrade genom Updal och Soknadalen, fick broder Torgils både rida och åka sträckor av vägen, men han blev svagare och svagare, och Kristins följe växlade ständigt, ty folk gick ifrån dem, men nya pilgrimer kommo efter. När hon hann till Staurin, voro inga andra kvar av dem med vilka hon gått över fjället än de två munkarna. Och på morgonen kom broder Arngrim gråtande till henne och sade att broder Torgils haft svår blodspottning i natt; han kunde inte gå vidare — nu kommo de väl för sent till Nidaros och fingo ej vara med om festen.

Kristin tackade bröderna för ressällskapet, för andlig vägledning och hjälp på färden. Broder Arngrim tycktes bli överraskad av den rikliga avskedsgåvan, ty hans ansikte lyste upp — nu skulle hon få en gengåva av honom: han drog fram ur sin säck en ask med några brev uti. På dem stod skriven en vacker bön och därunder alla Guds namn; det hade lämnats plats på pergamentet till att pränta den bedjandes namn.

Kristin förstod själv att det var orimligt att munken skulle kunna känna till något om henne, vem hon varit gift med och hennes mans öde, även om hon nämnde sitt farsnamn. Likväl bad hon honom endast skriva: Kristin änka.

Ned genom Gauldalen valde hon stigarna i utkanten av bygderna, ty hon tänkte att om hon mötte folk från storgårdarna, så kunde det lätt hända att någon kände igen den forna husfrun på Husaby, och hon visste knappt själv varför hon så ogärna ville det. Dagen därefter steg hon på skogsstigarna uppåt åsen till den lilla kyrkan på Vatsfjället, som var helgad åt Johannes Döparen, fast folk däromkring kallade den för Sankt Edvins.

Kapellet stod i en uthuggning mitt i täta skogen; det och höjden bakom speglade sig i en damm, ur vilken den hälsobringande källan flöt. Ett träkors stod vid bäcken, och runtomkring lågo kryckor och käppar, på buskarna omkring hängde trasor av gamla bindor.

Det var en liten inhägnad kring kyrkan, och grinden var stängd. Kristin knäföll utanför och tänkte på när hon satt därinne med Gaute i sitt knä. Då var hon klädd i siden, en i skaran av de praktfullt klädda stormännen och kvinnorna från bygderna häromkring. Sira Eiliv stod alldeles bredvid och höll Nåkkve och Björgulf i händerna, i folkmängden utanför voro hennes tärnor och svenner. Då hade hon bett så brinnande: kunde detta sjuka, eländiga barn få människovett och hälsa, så skulle hon ej önska mera — inte ens att själv bli fri från det onda i ryggen, som plågat henne alltsedan tvillingarnas födelse.

Hon tänkte på Gaute, hur vacker och käck han satt där på den stora svarta hästen. Och hon själv — icke många kvinnor i hennes ålder, nära det halva århundradet, njöto sådan hälsa, det hade hon då märkt på sin fjällfärd. Herre, giv mig endast detta och detta och detta — så skall jag tacka dig och icke bedja om mera än detta och detta och detta —.

Hon hade väl aldrig bett Gud om annat än att han skulle låta henne få sin vilja fram. Och alltid hade hon fått vad hon ville — helst. Och nu satt hon här med ett förkrossat hjärta — icke för att hon syndat mot Gud, utan för att hon var missnöjd med att hon fått följa sin egen vilja till vägens ända.

Hon hade icke kommit till Gud med sin krona och icke med sin synd och sin sorg — icke så länge världen ännu ägde en droppe sötma att blanda i hennes bägare. Men nu kom hon, nu då hon hade erfarit att världen är som ett tavernhus — den som icke har mera att ge ut, han blir visad på dörren.

Kristin kände ingen glädje över sitt beslut — men hon tyckte att det ej var hon själv som beslutat. De fattiga som kommit in i hennes stuga hade kommit för att kalla henne ut. En annan vilja än hennes egen hade fört henne in i skaran av fattiga och sjuka och bjudit henne gå med dem, bort från det hem där hon hade styrt som husfru och mor till män. Och när hon nu samtyckte utan alltför stor ovillighet, så visste hon att hon gjorde det, för det hon förstått att Gaute skulle trivas bättre, om hon var borta från gården. Hon hade fogat ödet efter sin vilja, hon hade fått ett sådant liv, som hon velat — sönerna kunde hon icke dana efter sin vilja, de voro som Gud hade skapat dem och deras egen vilja krävde, mot dem kom hon till korta. Gaute var en god bonde, god make och trofast far, en duktig man och lika hederlig som folk är mest — men ett hövdingsämne var han icke, hade ej heller en sådan håg att han längtade efter vad hon hade åtrått för honom. Men han höll tillräckligt av henne för att det skulle plåga honom, när han visste att hon väntade sig annat av honom. Därför ville hon nu be om huld och hem, ehuru det smakade hennes högmod illa att komma så utarmad, så hon ingenting ägde att offra.

Men hon kände att hon skulle komma. — Granskogen uppåt höjden stod och insöp det silande solljuset och susade sakta, den lilla kyrkan låg stilla och stängd och svettades tjärdoft. Längtansfullt tänkte Kristin på den döda munken, som hade tagit hennes hand och fört henne in under skenet från Guds kärleks mantel, när hon ännu var ett menlöst barn, sträckt ut handen för att leda henne hem från villostigarna gång på gång, både medan han levde här på jorden och sedan — Och med ens mindes hon så levande sin dröm om honom den förlidna natten på fjället:

Hon hade drömt att hon stod i solsken på tunet till en eller annan storgård, och broder Edvin kom gående från stugudörren. Han hade händerna fulla med bröd, och när han kom fram till henne, bröt han av ett stort stycke och gav henne — hon förstod att hon hade måst göra som hon tänkt, bedja om allmosor, när hon kom ned i bygderna, men så hade hon kommit i följe med broder Edvin på ett eller annat sätt, de två gingo tilllsamman och tiggde —. Men ibland visste hon att drömmen hade en dubbel betydelse, gården var icke endast en storgård, den tycktes henne betyda ett heligt ställe, och broder Edvin hörde till husfolket där, och det bröd han kom och räckte henne var ej bara tunnbröd såsom det såg ut — det betecknade hostian, panis angelorum, och hon mottog änglarnas föda ur hans hand. Och nu avgav hon sitt löfte inför broder Edvin.

1. Jesus Kristus, Frälsaren — Lejonet av Juda stam har segrat.