Kungörelse

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
Kungörelse
av Kung Carl

Kungörelse



[1]
Norrmän!

Konungen af Danmark har, genom en, den 14 ſiſtledne Januarii i Kiel afſlutad formelig Freds-Tractat, för Sig och Dess efterträdare på Danska Thronen, samt för everdeliga tider, afträdt til Oss och Wåre Efterträdare till Sveriges Krona, alla Dess rättigheter och Titlar på Konunga-Riket Norrige, samt, i följe af denna afträdelse, frikänt Eder från den Tro- och Huldhets-Ed, J aflagt till Hans Kongl. Danska Maj:t och Danska Kronan.

Svenska Trupper skola därföre beträda Edra Gränsor. Emottagen dem med lugn och förtroende. De komma som Bröder, som Soldater af samma Folk, beſtämdt af naturen att vara förenadt[.] Hvarje främmande Folkslag, som kunde hota Eder Fosterbygd, skulle vilja röfva Eder egendom och kränka Edra rättigheter: Svenska Soldaten, Ättling af [2]samma stam som Norriges Folk kommer för att befästa Edra Rättigheter och Eder Frihet.

Wår General-Gouverneur skall påkalla de mest ansedde Mäns insigter ibland Eder, för att, till Wår pröfning och stadfästelse förelägga förslaget till en Stats-Författning, lämpad efter Edra behof och som kan trygga Eder sällhet.

Wi utlofve Eder i förväg, att denna Statsförfattning skall hvila på de tvenne skönaste rättigheter, som tillhöra ett tappert och ädelt Folk, att den yttra sig genom sina Fullmägtige och att beskatta sig sjelf.

Sådan är Wår afsigt, Norrmän; Wårt hjerta äger ej annat föremål än att bereda Edert väl. Wår Kärälskelige Herr Son, Generalisimus för båda Rikens Krigsmagt till Lands och Sjöss, som i detta ögonblick strider för Folkens frihet och sjelfständighet, skall veta högakta dessa rättigheter hos Eder. Han [3]delar, i detta afseende alla Wåra tänkesätt, och skall fortplanta dem på sin Son. Må från detta ögonblick all afund försvinna mellan den skandinaviska Halföns tvenne Nationer. Deras gemensamma styrka hvilar i deras inbördes enighet och förtroende. Utan ärelystnad öfver deras gränsor, äga de ej någon annan än att försvara deras jord. Kriget skall ej mera sträcka sina olyckor till Eder. De fjellar, som åtskilja Sverige och Norrige, upphöra nu att vara gränsor. Hafvet och Jnbyggarnes tapperhet äro hädanefter de enda förmurar dessa Riken behöfva.

Wi hafve vidtagit alla nödiga anstalter, för att påskynda Spanmåls-tillförseln till Eder. En upplifvad handel och öppnade hamnar skola i detta afseende understödja Wåra bemödanden och bereda Eder nya och länge saknade källor till förkofran. J skolen svara — och Wi tviflade ej derpå, — genom den allmänna Ordningens vidmagthållande, genom den lydnad J ären Eder nya Konung skyldige, genom det förtroende J Honom gifven [4]och genom en sann Fosterlands-kärlek, mot den Faderliga omvårdnad, Wi aldrig skole uphöra att hysa för Eder.

Stockholms Slott d. 8 Februarii 1814.
CARL.