Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Arvid Fredrik Ödmann

[ 69 ]

Arvid Fredrik Ödmann. K. T:ne 1 juli 1875—30 juni 1887. (Tjänstledig, för studier i Paris, spelåret 1875—1876.) K. Op. gästspel: 4—15 juni 1889, 7 ggr; fast engagerad: 1 juli 1889—30 juni 1898. K. T. 1 juli 1898—28 febr. 1911; afskedsrecett 17 okt. 1911.

Född i Karlstad den 18 okt. 1850 (son af grosshandlaren Johan Fredrik Ödmann och hans maka i andra giftet, född Forsell). Efter afslutade skolstudier i födelsestaden kom han till Stockholm sommaren 1871 för att deltaga i en Amerikakör under den bekante sånganföraren, magister August Jahnkes ledning. I Stockholm kom emellertid Kungl Teatrarnes dåvarande sekreterare, Oscar Wijkander, att få höra den unge sångaren och öfvertalade honom att söka engagement vid operascenen, och efter att ha profsjungit för direktionen antogs han genast till elev från 1 sept. 1871. Efter ungefär ett och ett halft års trägna studier för Fritz Arlberg, debuterade han på Kungl. Stora Teatern den 14 febr. 1873 som Tamino i »Trollflöjten.» Debuten utföll synnerligen lyckligt och [ 70 ]kritiken lofordade enhälligt den sköna, friska stämman — »en äkta nordisk tenor, hög, ren och klar». Hans andra stora roll under samma spelår blef titelpartiet i »Oberon», då han likväl ej stod på affischen som debutant, liksom ej heller vid den tredje större roll som blef honom tilldelad, Ernesto i »Don Pasquale», hvari han uppträdde i november samma år. I två år stod han kvar vid elevskolan. Till lärare hade han Julius Günther, och sedermera var Ivar Hallström den »som för honom allt klarare framställde de tekniska hemligheterna af sångens svåra konst och som med det varmaste intresse sökte och lyckades utbilda hans vackra stämma och hans ännu slumrande dramatiska anlag».

Då han den 1 juli 1875 erhöll sitt första aktörskontrakt fick han på samma gång tjänstledighet under ett helt år för att i Paris studera sång för den berömde Masset. Efter sin hemkomst uppträdde han första gången den 18 sept. 1876 som Nemorino i »Kärleksdrycken». Det var dock först vid ett af Zelia Trebellis gästspel som Arvid Ödmann blef till fullo uppmärksammad, då han den 30 jan. 1878 vid den världsberömda sångerskans sida utförde Fernandos parti i Donizettis »Leonora». Denna afton blef för den 27-årige sångaren en öfverväldigande triumf, och han blef efter detta allt mer och mer publikens gunstling. Han var sedermera — med undantag af de båda spelåren 1887—1889, då han var engagerad vid det Kongel. Teater i Köpenhamn — fästad vid den svenska operascenen till utgången af februari 1911, alltjämt hyllad som måhända ingen sångare å vår scen före honom. Och äfven om stämman hos den sextioårige tenoren under de sista åren helt naturligt ej ägde samma friskhet som förut, var han dock i sitt uppträdande på scenen ännu lika ungdomlig och spänstig som i sin krafts dagar. Ett särskildt bevis på den gunst han in i det sista kunde glädja sig åt från publikens sida erfor han vid sin afskedsrecett den 17 okt. 1911 då »Romeo och Julia» uppfördes, och den hyllning som då ägnades den populäre sångaren torde vara nästan enastående i teaterns annaler. Under den tid af 35 år som Arvid Ödmann tillhörde den svenska operascenen, utförde han ej mindre än 77 olika operapartier, och ensamt på Kungl. Teatern i Stockholm uppträdde han omkring 3,000 gånger, däraf 200 gånger [ 71 ]såsom Romeo i »Romeo och Julia», hvilken var en af hans största triumfroller. Bland hans öfriga mera bemärkta partier må, utom de förut nämnda, anföras följande: Don José i »Carmen» — den roll åt hvilken han nog gaf den mest dramatiskt genomförda karakteristik — Wilhelm Meister i »Mignon», Don Octavio i »Don Juan», Johan af Leyden i »Profeten», Alfredo i »Den vilseförda», Radamès i »Aida», Otello, Faust i »Faust» och i »Mefistofeles», Bergakungen i »Den bergtagna», Achilles i »Iphigenia i Aulis», Josef i »Josef i Egypten», Florestan i »Fidelio», Lohengrin, Walther von Stoltzing i »Mästersångarne», Arnold i »Wilhelm Tell», Almaviva i »Barberaren i Sevilla», Fra Diavolo, Chapeloux i »Postiljonen från Longjumeau», Paul i »Paul och Virginie», Horace i »Svarta dominon», Benoit i »Kungen har sagt det», Gerald i »Lakmé», Noureddin i »Lalla Rookh», Turiddo i »På Sicilien» och Zephoris i »Konung för en dag», som nog var hans mest populära parti.

Godhjärtad och rättfram, utan minsta tillstymmelse till svek i karaktären, gick Arvid Ödmann lugnt sin väg fram. Klart är att han med tiden blef tämligen bortskämd af allt det rökoffer, som tändes för honom, alla de blommor, som, rent bokstafligt taladt, kastades för hans fötter — och mången scenisk artist har blifvit det för mindre än så. Men trots all framgång, alla triumfer, ja, man skulle kunna säga allt afguderi från hans otaliga beundrarinnors sida, blef han dock aldrig öfvermodig, äfven om alla dessa ovationer och hyllningar skänkte honom en rent af barnslig tillfredsställelse.

År 1897 blef han ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien; föröfrigt innehade han följande utmärkelser: »Litteris et artibus», Vasaorden (1894), Rumäniens Stjärna och Dannebrogsorden (1906). Den 1 dec. 1906 utnämndes han till hofsångare, hvilken titel ej förut tilldelats någon på 75 år. Isaak Berg erhöll nämligen denna titel 1831.

Arvid Ödmann var två gånger gift: första gången den 1 juni 1881 med änkefru Jenny Sophia von Mentzer, född Brandt (född den 19 jan. 1851, död den 30 maj 1908), andra gången sommaren 1909 med tandläkaren fru Alma Hård af Segerstad, född Björklund.

Efter endast några dagars sjukdom afled han af hjärtförlamning i Stockholm den 15 juli 1914.