Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Carl Eric Adam Zachrison

[ 98 ]

Carl Eric Adam Zachrison. K. T:ne 15 sept. 1877—30 juni 1878.

Född i Vänersborg den 27 mars 1850 (föräldrarna voro räntmästaren Johan Adam Zachrison och Christina Elisabet Richert). Efter slutade skolstudier vid Vänersborgs läroverk idkade han privata studier för scenen, bl. a. i deklamation för fru Berta Tammelin, hvarefter han debuterade på Kungl. Stora Teatern den 26 april 1877 som Härved Boson i »Bröllopet på Ulfåsa» och därefter på Kungl. Dramatiska Teatern den 26 maj s. å. [ 99 ]som Benedict i »Mycket väsen för ingenting» och den 17 sept. som Robin i »Hin Ondes memoirer». Efter dessa debuter erhöll han anställning vid de kungliga teatrarne, där han dock ej stannade mer än ett spelår. Hans roller vid dessa scener voro, utom ofvan nämnda, bl. a. Carl VII i »Orleanska Jungfrun» och Lysander i »En midsommarnattsdröm». Spelåret 1878—1879 hade han anställning vid Svenska Teatern i Helsingfors och därefter i fyra år under olika styresmän vid Stora Teatern i Göteborg, vid Mindre Teatern i Göteborg 1885—1886 och vid William Engelbrechts sällskap 1887—1888. Därefter företog han åtskilliga resor till olika länder, bl. a. (1889) till Spanien och därifrån till Marocko; vintern 1889—1890 vistades han i Paris, och sedan han våren 1890 återkommit till Sverige uppträdde han på Stora Teatern i Göteborg tillsammans med fru Gurli Ulff (äfven hon då hemkommen från Paris) i Daudets skådespel »Kampen för tillvaron». Efter ett ettårigt engagement hos Victor Holmquist vid Svenska Teatern i Stockholm spelåret 1890—1891, var han sedan borta från scenen i flere år, hvarunder han bl. a. hade ett »Institut for svensk Sygegymnastik og Massage» i Köpenhamn. Från hösten 1896 tog han anställning vid Hjalmar Selanders sällskap, var därefter bunden vid Hugo Rönnblads m. fl. af de bättre resande sällskapen, alltid högt skattad som komiker och karaktärsskådespelare. »Eric Zachrison var säkerligen den svenska landsortens populäraste skådespelare, och tvifvelsutan var han också dess främste», skref en minnestecknare vid hans död. »Hans sceniska begåfning liksom hans begåfning i allmänhet var af ett mindre vanligt slag. Originalitet, fyndighet och blick för det mänskligt karakteristiska voro de egenskaper han i eminent grad besatt och som jämte hans stora älskvärdhet och humor gjorde hans konst uppskattad och hans person afhållen, hvart han än kom. Under sin trettiotreåriga teaterbana utförde han roller af alla upptänkliga kategorier, alltid med träffsäker och direkt ur lifvet hämtad erfarenhet. Han var en utmärkt karaktärsskådespelare, men en nästan ännu briljantare farsör». Bland hans roller må anföras följande: Ludvig XI i »Ludvig XI vid godt lynne», Favrolle i »Dora», Eric XIII i »Engelbrekt och hans dalkarlar», Coquardier i »Durand och Durand», Robert Savary i »Herr Perrichons resa», [ 100 ]Henrik Darnley i »Maria Stuart i Skotland» och Placide i »De båda döfve». Han var för öfrigt en framstående regissör, hvarjämte han äfven verkade som öfversättare för scenen. Sålunda öfversatte han bl. a. Echegarays »Galeotto» och Ibsens »Rosmersholm». Efter ett flerårigt hjärtlidande afled han i Bad Nauheim den 29 maj 1911.