Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Carl Wilhelm Victor Lundmark
| ← Emilie Henrietta Spångberg |
|
Ernesto Rossi → |
Carl Wilhelm Victor Lundmark. K. T:ne 1 mars 1885—30 juni 1886; ånyo 1 dec. 1887—30 juni 1888. K. Op. i aug. 1888— 30 juni 1898. K. T. 1 juli 1898—30 juni 1908.
Född i Uppsala den 27 febr. 1859 (fadern skräddare). Efter att ha genomgått fem klasser vid Uppsala högre elementarläroverk blef han anställd som biträde i Akademiska bokhandeln, där han var i sju år. Snart blef hans vackra och sympatiska tenorröst uppmärksammad i lärdomsstaden, och ehuru han icke var student blef han dock upptagen bland studentsångarna och blef till och med invald i sångsällskapet »Orfei Drängar» — en för en icke student ovanlig utmärkelse. På våren 1883 biträdde Lundmark, som under flera år förut deltagit i studentsångarfärderna till olika delar af landet, såsom medlem af den s. k. »Västgötakvartetten» vid ett par af studenternas dansförening gifna matinéer på Nya (s. m. Svenska) Teatern i Stockholm. Vid detta tillfälle »upptäcktes» han af dåvarande förste direktören för Kungl. Teatrarne, öfverintendenten Henrik Westin.
Det blef dock icke under Westins tid som Lundmark kom att debutera på operascenen, utan först under andra året af Anders Willmans direktörskap. Hans första debut ägde rum den 13 dec. 1884 som Tamino i »Trollflöjten», då han af såväl publik som kritik mottogs synnerligen välvilligt. Ännu bättre lyckades han i sina båda andra debutroller, bagargossen Quinault i Herman Berens d. ä:s tvåaktsoperett »Lulli och Quinault», i hvilken han uppträdde på Kungl. Dramatiska Teatern den 28 jan. 1885, samt Antonio i »Vattendragaren» den 2 febr. samma år; i dessa uppgifter fick han tillfälle att visa sig på sitt rätta område, opera-comiquens. Efter dessa tre debuter erhöll han från den 1 mars samma år fast anställning vid operascenen, vid hvilken han sedan var fästad ända till sin död, med undantag af tiden från den 1 juli 1886 till 1 dec. 1887, då han företog en studieresa till Tyskland och Österrike. Största delen af denna sin studietid tillbragte han i Wien, där han under något öfver ett år studerade för professor Gänsbacher.
Carl Lundmark hade stora förutsättningar för att blifva en sångare af rang vid vår lyriska scen. Men tyvärr infriade han blott till en del de rika löften han gifvit, och under de senaste tio åren fick han allt mindre och mindre tillfälle att uppträda i solopartier, tills han slutligen, ehuru kvarstående på soliststat, endast var användbar i kören.
Som enskild person var Lundmark mycket afhållen för sitt glada och angenäma väsen, som, då han ännu hade sin röst i behåll, gjorde honom eftersökt i vida kretsar, i hvilka han, aldrig sparande sig själf, med nöje lät höra sin behagliga och välklingande tenor. Men just häri — nämligen att vara för mycket »eftersökt» — ligger ofta en stor fara, och för Lundmark blef nog detta den mest bidragande orsaken till att han aldrig kom att blifva den »förste tenor», som man hade hoppats, då han beträdde den sceniska banan.
Bland hans många stora operaroller må nämnas: Max i »Friskytten», Lyonel i »Martha», Wilhelm Meister i »Mignon», Zéphoris i »Konung för en dag», Octavio i »Don Juan», Huon i »Oberon», Georges i »Hvita frun», Horace i »Svarta dominon», Manrico i »Trubaduren» samt titelpartiet i »Faust», »Robert» och »Lohengrin». Han afled å Serafimerlasarettet den 17 dec. 1908.