Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Georg Efraim Fritz Arlberg

[ 148 ]

Georg Efraim Fritz Arlberg. K. T. 1 juli 1858-30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863-30 juni 1874; gästspel 1 jan.-13 febr. 1878, 10 ggr.

Född i Leksand den 21 mars 1830 (son af klockareprästen och skolmästaren, vice pastorn, s. m. komministern Georg Arlberg och han hustru i första giftet Margareta Lovisa Sahlmark). Han blef student i Uppsala 1848 och väckte redan då uppmärksamhet för sin röst och sin musikaliska begåfning, tog kameralexamen 1852 och lät därefter inskrifva sig i flera ämbetsverk. Redan efter ett par år följde han dock sin inre kallelse och ägnade sig åt scenen i det han den 9 okt. 1854 debuterade hos Stjernström på Mindre Teatern som Farinelli i sångkomedien »Farinelli eller Kungen och sångaren», och detta med en framgång som följande år växte till en verklig bifallstorm, då hans Asmodeus i »Den ondes besegrare» (första gången gifven den 27 dec. 1855) gjorde honom till en af Stockholms mest populära personligheter.

Arlbergs förste sånglärare var Julius Günther. Därefter studerade han för en tysk tenorsångare vid namn Wieser, som [ 149 ]uppehöll sig i Stockholm en tid. Sedermera blef Pothier i Paris hans lärare.

Är 1858 öfvergick han till Kungl. Teatern, där han den 6 okt. 1858 gjorde en glänsande debut som Figaro i »Figaros bröllop». Sedan följde slag i slag den ena framgången efter den andra och Fritz Arlberg framstod snart som ett mönster för konstnärlig soliditet, parad med finhet och nobless. Hans vackra väl utbildade baryton, hans dramatiska talang och hans högst fördelaktiga yttre gjorde honom till en af operascenens mest uppburna konstnärer under de sexton år som han var fast anställd där. Hans röst var visserligen ej stor, men han ägde till gengäld en intelligens och en på grundlig bildning byggd konstnärlig uppfattning, som i förening med hans medfödda fina smak, hans eleganta och nobla framträdande, gjorde honom till en af de mest framstående och sympativäckande företeelserna i hela vår teaterhistoria. Han var i besittning af en mångsidighet som skådespelare, som ej är så vanlig vid den lyriska scenen. Han löste de mest olikartade uppgifter, än djupt allvarliga, än glada och komiska. En blick på hans repertoar visar bäst denne genialiske konstnärs mångsidiga begåfning. Bland hans förnämligare roller på vår operascen må sålunda anföras: Don Juan, Agamemnon i »Ifigenia i Aulis», Valentin i »Faust», Grefve de Nevers i »Hugenotterna», Mercutio i »Romeo och Julia», Kark i »Den bergtagna». Den flygande Holländaren, Telramund i »Lohengrin». Almaviva i »Figaros bröllop», Carl V i »Ernani», Hans Heiling, Zampa, Miller i »Nürnbergerdockan», Räfklo i »Målaren och modellerna», Belcor i »Kärleksdrycken», Christiern i »Gustaf Vasa», Grefve Luna i »Trubaduren», Nelusco i »Afrikanskan» och Lord Klockburn i »Fra Diavolo».

Som ett bevis på Arlbergs förmåga att äfven af den till synes obetydligaste uppgift skapa en karakteristisk figur anför Frans Hedberg i »Svenska operasångare», hans återgifvande af Laërtes' lilla roll i »Mignon», som genom Arlbergs framställning gjorde sig så gällande. »Endast hans inträde i andra akten som den i rococokostymen stoltserande Theseus i Midsommarnattsdrömmen var ett praktstycke af dristig komik, och Laërtes var, när Arlberg återgaf den, en af styckets skarpast framträdande karaktärer, något som han sedan icke alltid varit».

[ 150 ]I juni 1874 afgick Fritz Arlberg från den kungliga scenen. Anledningen till hans afgång från Kungl. Teatern var en tvist mellan honom och kapellmästaren Ludvig Norman, Arlbergs svåger. Då tvisten ej kunde slitas, afgick Arlberg från sin anställning vid operascencn. Den 12 juni hade han sin afskedsrecett, då »Figaros bröllop» uppfördes med Arlberg som Almaviva, och på ett par undantag när var rollbesättningen densamma som då han debuterade som Figaro i samma opera, ty till och med friherrinnan Mina von Stedingk, född Gelhaar, hade för denna gång åtagit sig Susannas parti, »som hon gaf ypperligare än någonsin».

Sedan Arlberg lämnat Kungl. Teatern blef han en af de förnämsta krafterna vid det af Ludvig Josephson samma år upprättade operaföretaget i Kristiania. Då detta företag efter tre år upphörde, tog han det uppseendeväckande steget att under hösten 1877 uppträda som gäst på Hammcrska Mindre Teatern (som då innehades af August Berndt och August Warberg), först som Asmodeus, hans ungdoms glansroll, som han mer än tjugo år förut kreerat hos Stjernström, och sedan som Podestan i Lecocqs operett »Lilla frun». I början af år 1878 uppträdde han åter på operascenen, dock endast under ett kortare gästspel, som Almaviva, Don Juan, Grefve de Nevers och Alphonzo i »Leonora». Från augusti 1878 till mars 1879 gaf han gästroller på Mindre Teatern, där han ånyo framträdde i de glada operabufforna med samma glänsande konstnärskap, hvarmed han förut återgifvit de stora operapartierna. Sålunda utförde han under nämnda spelår titelrollen i Strauss' operett »Cagliostro», Gaspard i »Cornevilles klockor», De Montlandry i »Lille hertigen» och Dom Januario i »Sjökadetten», och Arlberg hade en ej ringa del i den stora framgången af dessa omtyckta operetter, som då voro nya. Sedan hans gästspel på Mindre Teatern upphört uppträdde han i maj 1879 på Nya Teatern (som då innehades af fru Louise Stjernström), där han utförde titelrollen i Ernst von der Reckes lyriska dram »Bertrand de Born». Sommaren 1879 kreerade han en operettroll på Djurgårdsteatern: badaren Gregoire i »Niniche» (första gången gifven den 26 juni), hvilken roll han spelade femtio kvällar å rad. Redan dagen efter afslutadt gästspel i nyssnämnda operett uppträdde den mångsidige konstnären som Erik den [ 151 ]fjortonde i Börjessons sorgespel, hvarmed Josephson och Holmquist den 17 aug. 1879 började sitt företag som föreståndare för Nya Teatern. Vid denna scen var Arlberg sedan fästad ända till 1885, under hvilken tid han ömsom återgaf tal- och sångroller, däribland debutrollen, Farinelli, som han utförde den 9 okt. 1879 på 25-årsdagen af sitt första framträdande på scenen hos Stjernström, Polonius i »Hamlet», Mefistofeles i Goethes »Faust», tamburmajoren Montabor i Offenbachs operett »Stella», Bellman i »På Gröna Lund» och många andra roller af de mest skilda slag. I juni 1883 uppträdde han åter på Djurgårdsteatern i en glad operettroll, trumpetaren Plinchard i »Lili», och då detta gästspel den 21 juni upphörde var det hans afsikt att för alltid lämna scenen. Han var sedan i många år en ansedd och eftersökt sånglärare, först under någon tid i Köpenhamn, därefter i Stockholm och slutligen, under sina båda sista år, i Kristiania. År 1891 utgaf han »Försök till en naturlig och förnuftig grundläggning i tonbildningsläran», som väckte mycket uppseende genom träffande kritiska anmärkningar och en glänsande, ehuru väl skarp stil.

Han uppträdde dock ännu en gång efter sin sommaren 1883 beslutade afgång från scenen. Det var på Djurgårdsteatern den 26 aug. 1890 då han vid fyllda 60 år utförde Gaspards roll i »Cornevilles klockor». Detta hans gästspel inskränkte sig likväl på grund af heshet — måhända äfven af numera bristande röstresurser — till endast en gång.

Fritz Arlberg var äfven lycklig tonsättare: han skref bl. a. orkesterdikten »I skogen» och tonsatte dikterna «Sten Sture» och »Zwei Lieder vom Tode» m. fl. Slutligen var han en af våra yppersta librettöfversättare, hvarom tillräckligt vittna sådana mästerverk i sitt slag som texterna till Wagners »Rienzi» och »Flygande holländaren», Glucks »Orfevs», Berlioz' »Faust» m. fl.

Spelåren 1861—1866 var Arlberg regissör vid operascenen. År 1868 kallades han till ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien.

Han afled i Kristiania den 21 febr. 1896. Enligt hans uttryckliga önskan blef han begrafven på Leksands kyrkogård i Dalarne. — Sedan år 1868 var han gift med violinisten Maria Anna Rudolfina Neruda, född i Brünn den 26 mars 1840, syster [ 152 ]till den utmärkta violinisten fru Wilhelmina Norman-Neruda (sedan Lady-Hallé) och violoncellisten, professor Franz Neruda.