Kvartetten som sprängdes/Kapitel 19

←  Kap 18

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 19. En flagga på halv stång och en ödesdiger badning

Kap 20  →

19
En flagga på halv stång och en ödesdiger badning

Arkitekten Gren stod bredbent på pensionat Koluddens gräsplan och drog i flaggstångssnöret, som trasslat in sig i toppen. Snöret smällde och slog, och flaggan ville icke gå upp mer än till hälften. Den tystlåtna värdinnan, som räknade linne inne i ett rum, vars fönster vette åt planen, gluttade ut genom rutan för att se efter, hur flaggupphissningen skulle lyckas. Eftersom man mera fäster sig vid en flagga, då den utvecklar sitt kors och sina böljor på halv stång, än när den i vardaglig festlighet smattrar i höjden, levde hon sig verkligen ett ögonblick in i arkitektens besvärligheter.

Nästan icke ett moln fanns på himlen, vinden kårade behagligt och björktopparna böjde sig lätt, blandande gråa och gröna färger i ett vimmel. Det var en festdag i naturen och särskilt en festdag på pensionatet, ty aftonen förut hade det blivit uppdagat, att fröken Gullan Dykare skulle fylla år dagen därpå.

Men flaggan ville icke lämna sin plats på stången. Det kunde visserligen vara en ögonfröjd att se den blåsa så vackert på nära håll, men värdinnan kände plågsamma känslor, emedan hon ville tyda detta missöde som ett varsel om olycka. Hon öppnade fönstret, och glömde därvid bort det siffertal, hon nyss kommit till vid linneräkningen. — Lyckas det inte arkitekten? Skall jag kanske skicka efter August, frågade hon.

Den nu nämnde, hittills osynlige mannen var en smed, som bodde ett stycke från pensionatet. Han tjänstgjorde endast oregelbundet där, mest när det rörde sig om båtar, som slitit sig loss, buteljkorkar, som voro omöjliga att få upp, eller när en hemsk och farlig luffare blivit sedd i skogen.

— Det ska nog gå till slut, mumlade arkitekten, som, halvt bländad av sol, blinkade mot flaggstångens gyllene kula. Det ska nog gå, det ger jag mig elva lus på!

De två äldre damerna, vilka brukade virka häftigt och titta ned, sutto i detta ögonblick på den gröna soffan framför huset intill den två meter höga häcken. De hade åskådat arkitektens ansträngningar utan att yttra ett ord, medan deras händer häftigt arbetade och långa, vita broderiormar skruvade sig fram över deras knän. Nu sade den ena damen, dock utan att se på den andra:

— Vad betyder det?

— Olycka, svarade den andra kort. I mitt hem betydde flagga på halv stång begravning.

— Naturligtvis — om det är begravning så!

— Nej, när det inte var begravning. Som nu.

Flaggstångssnöret smällde överljutt, när arkitektens kraftiga, bleka händer rappade det mot stången, men hur han än arbetade och drog, hängde flaggan där den hängde.

I dag hade en flock nya gäster anlänt till pensionatet, däribland en ofantligt lång fotografiskt intresserad herre med en väldig kamera och en svart sammetsduk, den han redan under nervösa och ivriga rörelser hunnit ställa upp på en massa platser i pensionatets närhet, en rund kassörska i femtioårsåldern med livliga och snälla ögon och därtill två eller tre yngre damer, bland dem en smärt och blek flicka med behagliga men sorgsna drag. Denna senare föreställdes som fröken Märta Åvik, när presentationsceremonien ägde rum på förmiddagen, och arkitekten Gren bockade sig djupare än förut och syntes bli mera intresserad för henne än för de andra damerna, vilka vid detta laget borde ha hunnit att trötta ut honom. Arkitekten hade, tålig som en pudel, följt dem på deras promenader och även måst anträda vägen till badstranden ett flertal gånger. Kanhända hoppades han på ett angenämt ombyte. Vad Cello beträffar, befann han sig i dag på pensionatet sista dagen och hade sedan morgonen varit sysselsatt med fiske tillsammans med Pensionatskurken.

Ut på planen stormade nu en skara damer. I täten för flocken dansade fröken i sjömansblusen, och bredvid henne syntes jubilaren, fröken Gullan Dykare. De två systrarna klappade i händerna, när de sågo flaggan, men fröken Pylman fäste betydelsefullt på födelsedagsbarnets blus en liten blomma, nyss plockad i gräset.

— Här är det enda du får av mig, sade hon lågt, men fullt hörbart för alla de närvarande. Men denna blomma skall du gömma, barn, ty den har vuxit vid naturens bröst, och jag fäster den nu vid ditt!

Bakom skramlade i detsamma två flickor i vita förkläden med stora brickor, och tillredelserna för kaffedrickningen började.

— Men se, utropade fröken Pylman, flaggan på halv stång!

— Jag kan, anamme mina fattiga styvrar, inte få upp den, utbrast arkitekten förtvivlad. Knuse mej!

Nu tittade verkligen de två virkande damerna upp, ty de hade aldrig hört så märkvärdiga och fula ord från någon av ställets pensionärer. Men arkitekten masserade sina händer efter ansträngningen och tog därefter med valhänta rörelser ursäktande av sig sin hårda hatt sägande:

— Jag har gjort vad jag kan, men nu orkar jag inte mera. Den må sitta, där den sitter. För resten betyder det nog lycka.

— Det har jag aldrig hört, sade damen i sjömansblusen.

Men födelsedagsbarnet såg sig förstämd omkring.

— Det är riktigt hemskt, sade hon, men fick i detsamma syn på värdinnan, som hämtat smeden August.

Denne var liten, krokryggig och svart, men den friska färgen sken genom sotet i hans ansikte. Han dreglade tobak, som rann ner i två strängar på den vita skepparkransen kring hakan. August såg med kännaremin på flaggan och stod blinkande och eftersinnande en lång stund.

— Rädda oss, söte herr August, utropade födelsedagsbarnet och klappade försiktigt den svarte smeden på ryggen. August log ljuvt med pipan i sin sneda mun, medan tobaksdreglet rann.

— Allra raraste fröken, sade han. Jag ska göra vad som är till att göra.

Medan kaffedrickningen pågick, gjordes diverse antydningar, som gällde herrarna Erlandsson och Uddberg, vilka ju icke voro tillstädes. Man tyckte, att dessa rymlingar, som visste lika bra som de andra, att en födelsedag firades på pensionatet, på något sätt bort låta höra av sig. Just som ett par vassa ord föllo från de båda virkande damerna, medan värdinnan höll sig tyst och de övriga glammade eller skramlade med koppar och fat, kom en liten gosse utan mössa och med bara fötter springande på den smala stigen från sjön. Han stannade förvirrad på gräsplanen, men fortsatte därefter fram till bordet. Värdinnan kände igen gossen, som var son till strandägaren Karlsson på andra sidan vattnet. Hon greps av oro.

— Gud, var det enda ord, som hon helt sakta yttrade, i det hon tänkte på den olycksbådande flaggan och de båda fiskarna.

Men gossen lämnade henne helt lugnt ett ganska stort, platt paket.

— Till fröken Gullan Dykare, utropade värdinnan förvånad.

Födelsedagsbarnet grep med iver paketet, och då hon rev upp papperet, befanns det innehålla en krans av näckrosor, vid vilken var fästat ett litet papper, vars innehåll födelsedagsbarnet högt stavade igenom:

Ute på vaggande hav ur Sjöjungfruns drypande armar
rövade fiskarna två en krans såsom minne av dagen.
Här presenterar den sig med näckrosor vita och sköna.
Blomma och blad sin hyllning med fägring i tysthet ju giva
likasom fiskarna två sin hyllning i hurrarop skänka
ute på Adrias hav, där havsdjuren böla och storma.
Evoe! Vivat!

Bengt Erlandsson.

Alexis Uddberg.

— Nej, sade fröken Pylman, denna dikt förstod jag mig: verkligen icke på. Den doftade icke av själ.

— Välment, välment, sade födelsedagsbarnet och lade näckroskransen vid sin sida.

De två virkande damerna tittade ned, medan deras händer nu arbetade mycket ivrigare än förut. De utbytte några korta repliker helt lågmält men hastigt som vid häftig skottlossning:

— Det sista, hörde du?

— Nej!

— Inte jag heller!

— Evå, vad betyder det?

— Vet inte.

— Vad var det, som han sa, att det böla?

— Usch, ja!

Smeden August hade ett ögonblick avlägsnat sig — han gick blott tre steg i minuten — och skulle på köksbordet intaga en förfriskning, innan han åter granskade flaggstångssnöret, som ohjälpligt tycktes ha fastnat i topptrissan. Följaktligen hängde flaggan fortfarande i samma ställning, när festligheten nådde sin avslutning, och när yra hurrarop höjdes kring jubilaren.

Solen brände varm, och badande i svett skingrades sakta sällskapet. Fröken Gullan Dykare, systern i sjömansblusen och fröken Pylman stodo i en ring omkring den stackars arkitekten, som med samma tålamod som tidigare lyssnade till damernas begäran:

— Och nu, rara arkitekten! Följ oss genom skogen till badstranden. Gå nu med i dag, Pyllan, uppmanade de båda andra fröken Pylman.

Denna yttrade med betänksam min, att eftersom det var Gullans födelsedag, ville hon icke neka att följa med. Men hon menade, att då kunde väl ytterligare några av de kvinnliga pensionatsgästerna följa festföremålet.

— Det blir ett triumftåg, sade hon till sist, ett riktigt härligt triumftåg genom skog och mark!

— Ja, ja, utlät sig den beskedlige arkitekten med ett flin. Ett triumftåg. Bravo!

Fröknarna Sandelin, tvenne systrar, som mest promenerade för sig själva eller brukade ligga och läsa i backarna, följde med, och till tåget slöt sig dessutom fröken Märta Åvik jämte ytterligare ett par av de nykomna yngre damerna. Arkitekten liknade en herde mitt bland hoppande och skuttande lamm. De två systrarna Dykare utförde samma glada dans som vanligt bland ljung, hala barr och trädrötter framför honom, och någon av de andra damerna livades av stämningen, varför de togo varandra om livet, gingo i kedja och försökte små danssteg. När sällskapet nått fram till stranden, uppstod bland de damer, som icke förut varit med, en djup tystnad, och de tittade litet generade på arkitekten. Blickarna uppfångades av systrarna Dykare.

— Ack, flickor! Han är vår beskyddare! Han tar hand om våra nipper och väntar bakom en buske som en gentleman. Vi känna honom!

Efter denna livliga försäkran, och sedan fröknarna Dykare avfyrat ett par ögonblixtar mot arkitekten, försvunno damerna under fnitter och glam bakom strandsnåren. Efter en stund mottog arkitekten Gren tvenne händer fulla med ringar, halsband, armband och broscher. Fröken Åvik överlämnade ett litet anspråkslöst smycke av guld i hans hand, såg på honom med sina mörka, vänliga och sorgsna ögon, i det hon sade:

— Snälla arkitekten, var riktigt rädd om detta. Det är mormors guldhjärta!

Hälsande som vanligt, försäkrande och leende som vanligt, gick arkitekten till ro vid busken, avvaktande tittningarna i strandsnåren.

— Ni tittar väl inte, ropade också efter några ögonblick fröken Sonja Dykare, i det hon stack fram hals, axlar och armar.

— Ånej, ånej, hördes arkitektens trygga röst bakom det gröna.

— Inte titta, skrek födelsedagsbarnet muntert och upprepade systerns rörelse.

— Visst inte, å, visst inte, hördes åter arkitektens monotona försäkran från gömstället.

Ännu ett rop ljöd, men denna gång från vattnet.

Det kom från ett par kvinnoröster, vilkas ord knapphändigt fördes fram till herr Gren av vinden. Rösterna klingade på avstånd:

— En riktig gentleman… beskyddare…