Kvartetten som sprängdes/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 25
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 26. Tre lättsinniga barns vandring till skolan
Kap 27  →


[ 194 ]

26
Tre lättsinniga barns vandring till skolan

Ryslunda sparbank låg icke så värst långt från staden, men var den nu än låg, så nådde ändå dess hotande blixtar lätt fram och förskräckte de tre olyckliga delägarna i Gyllene triangeln, som spekulerat bort det guld, de en gång lånat där med Olséns starka namn såsom avgörande borgen.

— Vi måste beveka dem, vi måste försöka tala till dem, föreslog Cello. De är ju mänskor. Vi måste uppvakta styrelsen alla tre!

— Di ä mänsker, di ä mänsker, ja, erkände den mera misstrogne Karl Ludvig, men di har redan blett brända å så många. Di ska ju svara för andras pengar. Dä ä ju en sparbank. Men vi får försöka!

— De är visst inte några mänskor, förklarade Första fiolen. Det är kallt folk, som inte förstår sig på ungdomen. Gamla människor förstår sig aldrig på ungdomen. Nej, knappast min egen farsa. Jag skulle inte för allt i världen vilja be honom om hjälp till det här.

— Ja, dä förstår ja inte, bekände Karl Ludvig. Han är ju i alle fall din närmaste och käraste släkting. All sin dar!

När en av de små stationerna i detsamma gled förbi, fällde Första fiolen ett märkvärdigt utrop, som han lät åtföljas av en häftig fingerpekning mot ett tegelhus med stor skylt, på vilken stod att läsa orden Järntorps Härads sparbank.

— Vit fläck! Vit fläck, sade han ivrigt.

— Vad ä dä? frågade Karl Ludvig och stirrade såsom en nymornad upp i vännens ansikte.

— Vit fläck, upprepade Första fiolen, i det han pekade på det [ 195 ]lilla röda bankhuset, medan det lättsinnigt glittrade i ögonen på honom.

— Vad menar du, bröt den bedrövade Cello irriterad ut. Vad menar du?

— Hittills outnyttjad sparbank, förklarade Första fiolen. Vit fläck på kartan. Outforskade länder!

Men de två andra tego, ty de orkade icke längre skämta, och efter en stund meddelade Cello, som betraktat de olika stationshusens namn, och som nu upptäckt de vita och skräckinjagande bokstäverna Ryslunda på en skylt ovanför en klocka, att man skulle stiga av.

— Gud geve, suckade Karl Ludvig, som icke utan skäl tycktes känna ett behov att vädja till högre makters bistånd. Gud geve…

— Blanda inte in Vår Herre i detta, tillrådde kallsinnigt Cello. Jag är säker om, att han inte vill ha något med våra aktiespekulationer att skaffa.

— Jaha, jaha, fortsatte Karl Ludvig. Gud geve…

De tre herrarna stego av vid den lantliga stationen, och Karl Ludvig gick i täten för bankruttörernas sorgetåg. Men när han bultat på det lilla bankhusets port, fick han av en städerska veta, att banken var stängd, men att åtminstone tre av styrelseledamöterna kunde träffas i skolhuset, där ett skolrådssammanträde hölls. På denna plats skulle även ordföranden, med vilken Karl Ludvig förut underhållit ett bevekande och med religiösa talesätt späckat samtal i telefonen, vara tillstädes.

Sorgetåget sattes därefter åter i gång. Medan de till några förbipasserande utkastade en och annan fråga, gingo de tre herrarna framåt i dyster takt, men plötsligt visade sig ett brungrått, långt tvåvåningshus, kring vilket en sandig plan utbredde sig, och som vännerna i detsamma hörde stojande barnröster, förstodo de, att målet för vandringen nu var uppnått. På en liten gräsruta i närheten av planen var en ung lärarinna sysselsatt med att under ett slag lek gymnastisera några småpojkar med vita, kortklippta huvuden. Cello, som vädrade med näsborrarna, var gång han nalkades en skola, på detta sätt insupande ängliga erinringar från sin egen barndomstid, urskilde följande kommandorop, utsjungna med en klingande sopranstämma:

[ 196 ]— Alle man! Som riddare gå!

Den vithuvade och kortbenta småpojksskaran började då en marsch på planen. De gingo alla mycket raka på tå. Det var detta, som lärarinnan lekfullt kallade för att gå som riddare.

Den lilla barnskaran på gräsplanen skingrades, och i tystnaden, som nu härskade, hördes några tuppar gala, svarande på var andras fjärran rop; de voro kanske i dag slaktfärdiga och underrättade sig om varandras sinnestillstånd kort före exekutionen. De tre herrarna inträdde under tystnad i skolhuset, där de av en äldre kvinna visades till ett klassrum, i vilket de borde sitta ned och vänta, tills de efterfrågade herrarna, som uppehöllo sig i en annan del av byggnaden, hade blivit tillkallade.

När Karl Ludvig, som alltjämt med guppande steg vandrade i täten för tåget, inträdde i det lilla klassrummet, observerade han genast med vänliga blickar tavlan, katedern och bänkraderna med sina svarta lock samt en kamin längst bort i rummet. Han kände en viss hemtrevnad, ty Karl Ludvigs skoltid hade haft ett särdeles lyckosamt förlopp under bästa umgänge med lärarna. Och så gick den fete mannen genast att taga plats på första bänken, så som han förr varit van, och under andäktig tystnad lade han de tjocka händerna ovanpå varandra över bänklocket, medan vemodigt tacksamma tankar vandrade bort till barndomens dagar. Cello, som blankslitit sin barndoms byxor under besvärliga flyttningar, och som mestadels haft sin skamliga plats på sista bänken, placerade sig instinktivt nederst i skolrummet. Hans observationer voro noggrannare än Karl Ludvigs, beroende på att hans olustkänslor skärpte blicken. Han lade märke till små granriskvistar på golvet, han förnam den sällsamma skolrumsluften, han betraktade den långa pekpinnen med sina pikar i tjockändan samt den svarta tavlan. Han såg vidare vattenkaraffinen på katedern blänka, och den blänkte lika oroligt som en annan vattenkaraffin långt bort i det förflutna.

På tavlan stod skrivet med vita siffror 5×6.

— Jag löser problemet, utropade Första fiolen. Vid Gud, jag löser det! Fem gånger sex är trettio. Bra svarat, Thure!

Men Karl Ludvig, som helt andäktigt satt i sin bänk, genomgick i tankarna en lektion i välläsning och höll just på med att i minnet [ 197 ]framsäga den vackra dikt, som han kunnat så väl utantill, och för vars upprabbling han skördat beröm av en lärare en gång för mycket längesedan:


Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
men Herren vill jag lova, att aldrig för min skull
det sucka skall så tungt uti skogen.


Härefter vandrade hans ögon till den svenska kartan, vars välbekanta, vänliga linjer det var så längesedan han skådat. Där svartnade det i norr såsom refflat järn mot norska landet, och högst däruppe syntes åt öster riksgränsens röda blodstrimma; där strömmade de friska, blåa ådrorna av älvar, vars larm man nästan tyckte sig höra, då man såg dem störta ner i Bottniska viken. Kring Mälaren myste det ljuvt i dalen, och längre ner på kartan låg hans egen Skaraslätt, susande med sina vita böljor; därborta knep Vättern med ett blått och litet hemlighetsfullt öga, och där blickade Vänern stort och rättframt upp, detta mörkblåa hav omkring öar, där körsbär lysa röda vid gråa gamla slott. Värmland mörknade och blev raggigt åt gränsen som skinnet på en björn; lik en klick smör lyste Skåne nere på kartan, och öarna i östra sidans blåa vatten liknade stora mandlar. När Karl Ludvig med sina blickar kommit så långt som till staden Västervik, väcktes han upp ur sina funderingar, ty han hade helt naturligt kommit att tänka på dagens ärende, som var intimt förbundet med kursfallet på Västerviks Sågblad.

— Jaha, sade han. Västervik! Jaha!

Och sedan han kastat en genomborrande blick på denna kartprick, reste sig Karl Ludvig upp. I samma ögonblick hade Cello just till sina föregående observationer lagt ytterligare en, nämligen den, att under de två siffrorna på tavlan en triangel fanns uppritad. Även han reste på sig, ty en dörr öppnades, och två långa äldre män trädde in.

Dessa två män voro nästan lika varandra som bröder; båda buro de mörka kläder med alltför stramt sittande och för högt uppdragna byxor, och båda buro de pjäxor med svarta klädesslitsar och lätt uppstående tåspetsar. Deras huvuden lutade lätt, [ 198 ]det ena åt vänster sida, det andra åt höger, och båda voro de kortklippta, den ene med vitt hår, den andre med något rödaktigt. Båda voro likaledes slätrakade, hade små, glimmande ögonsprickor och tämligen utstående näsor, men endast den ena näsan bar i sin yttersta spets en stor, klar vattendroppe. Männen tycktes le, men i själva verket var leendet av samma mystiska art som den berömda Mona Lisas: det kunde tydas som ett smil, men även som en beslutsam sammanpressning av läpparna; som ett uttryck av förvetenhet, av vänlighet eller av slughet. I samlad bild buro de båda männen äldre bondemäns drag av försiktighet, redbarhet, illparighet och envishet.

De hälsade med ett par hyggliga nickningar, men yttrade ingenting. Karl Ludvig, som ansetts lämplig att föra ordet, själv en bondes son, fast en av det jovialare slaget, reste sig upp och marscherade fram, med hög röst presenterande sig och de övriga ledamöterna av den Gyllene triangeln. Cello tyckte att det riktigt skrällde i det lilla rummet; han nästan väntade, att en anmärkning för oordning och skrål i klassen på ögonblicket skulle utdelas.

Karl Ludvig förklarade orsaken till de tre herrarnas närvaro, Han bad om ursäkt för att de störde och kom så slutligen fram till ärendet, vilket i korthet utmynnade i en bön om att för närvarande slippa anskaffa ett nytt borgensnamn efter det kasserade Olsénska namnet samt någon tids uppskov med avbetalningen.

De båda vise männen sågo ett ögonblick på varandra. Vattendroppen föll från den ena av näsorna; de kloka huvudena lutade sig tillsammans under tystnad.

— Det går inte, lät det plötsligt entonigt från den ene av de vise männen.

— Styrelsen har sammanträtt och beslutat, ekade det från den andre.

— Å, herrarna förstår nog, yttrade Karl Ludvig med hög och fast röst. En annan har råkat i en tillfällig förlägenhet, alltså, men om en liten tid, så ska nog en annan vara på grön kvest igen, alltså, å då kan vi amörtera i vanlig ordning, alltså.

— Så säjer alla, tonade det ihåligt från de två vise männen.

— Nu får vi alltså, fortsatte Karl Ludvig, på det vördsammaste be herrarne vara så goa, alltså…

[ 199 ]Cello hade under samtalets gång blivit något upphetsad; han förlorade ett ögonblick tron på Karl Ludvigs förmåga att rätt kunna gripa kring själarna hos dessa misstänksamma och allvarliga män. Journalisten, säkrare på att ha ordet i sin makt, gick därför fram mot de båda vise männen i det han yttrade:

— Min vän här menar, att herrarna genom att lämna oss andrum gör det möjligt för oss att för framtiden sköta våra ekonomiska åligganden bättre än vad vi nu kunna göra. Den väldiga folkolycka, som dessa förfärliga spekulationer framkallat, berör ju nästan alla samhällslager. Många drömmar ha blivit slagna i grus, och många personer, som vilja vara hederliga, bliva tvingade till nådeansökningar av detta slag. Vi äro icke ensamma om att ha råkat i en situation, vilken man utan alla överdrifter torde kunna kalla prekär, men vi äro verkligen mycket ledsna däröver, jag försäkrar det. Ett par månaders frist är nog för oss…

Cello pauserade ett ögonblick för att skaffa mera luft under jättevingarna på denna albatross till lögn, varefter han fortsatte:

— Ett par månader eller kanhända ännu kortare tid är nog för oss…

— Tio dagars uppskov, hördes åter de båda männens entoniga stämmor. Nytt borgensnamn och tio dagars uppskov.

Första fiolen kände sig nu gripas av en alldeles måttlös vrede över människornas hårdhjärtenhet och bristande förståelse för ungdomen samt för följderna av den kolossala folkolycka, om vilken Cello helt nyss så vältaligt yttrat sig. Den unge mannen tvekade ett ögonblick, innan han talade, men till slut lät han salvan gå, medan Karl Ludvig förfärad vände sig om och Cello häftigt blinkade som en Agablinkfyr för att hejda den djärve talaren.

— Herrarna kan gärna hjälpa oss med det här, tycker jag, sade den uppretade Första fiolen. Såvitt jag förstår, är en bank till för att ta lån uti och att stödja affärsverksamhet. Det vet vi väl alla. Det kan vi väl vara överens om! Jag är jurist, har legat i Uppsala och har mycket väl reda på den här saken. Om nu herrarna i svåra tider inte stödjer sina kunder genom lite tålamod, hur fan kan då herrarna tänka sig, att det ska gå med förtroendet för bankföretagen. Det förlorar ni flera luidårer på än ni tjänar, [ 200 ]mina bästa herrar!

— Min vän menar, avbröt Cello med vildhet.

— Han töcker… ursäktade Karl Ludvig, rodnade häftigt och stirrade sig upphetsad omkring.

De båda vise männen vaggade sakta med kropparna liksom höga sävstrån i sakta blåst, men denna vajande rörelse, som av Cello ett ögonblick tolkades som tvekan, betydde icke alls någon gynnsam förändring av deras förut fattade åsikter. De vaggade endast för att sysselsätta sig under en gagnlös diskussion; de voro måhända även något generade, liksom rättvisans lägre tjänare kunna vara, då de efter en redan avkunnad, orygglig dom bli föremål för övertalningsförsök av stackars barnsliga och hysteriska fångar.

— Som vi har sagt. Tio dagar och ett nytt namn, yttrade åter de båda vise männen, och dessa deras sista ord ljödo hopplöst klangfattiga.

— Det är högst beklagligt, sade då den vältalige Cello, som hade velat kasta sig över Första fiolen och klämma till halsen på honom. Det är mycket beklagligt, att inte vår bön…

— Vår anhållan, sufflerade Första fiolen lågmält, men med en förfärande tydlig diktion.

— Tösst, fräste Karl Ludvig och bytte upphetsad om fot tre gånger på varandra.

— Att inte vår bön, fortsatte Cello med ödmjukhet, offrande allt för att kunna säga, att han in i det sista sökt vinna de båda försiktiga lantmännens hjärtan — att icke vår bön kunnat beviljas av er, mina herrar! Vi hade hoppats på förståelse…

— Ja, hade vi, ifyllde Karl Ludvig med manlig kraft och ädel stämma.

— Inte jag, mumlade Första fiolen. Må det gå åt helvete med musik!

— Vi hade hoppats på förståelse, fortsatte Cello, och jag ber er ännu en gång betänka, mina herrar…

Nu ringde emellertid en klocka med ett starkt och ihållande ljud. Cello kände sig, som om han strax skulle in till rektorn för att mottaga meddelandet om relegationen, medan alla de andra barnen fingo börja sin lektion i god ro och med lugna samveten, [ 201 ]I ett nu sågo de tre herrarna den lilla skolsalen fyllas av en flock ljusa huvuden; en mängd små händer lade sig tillrätta på bänklocken, och blåa ögon stirrade förvånade på de tre slokörade främlingarna, vilka efter en stum avskedshälsning drogo sig tillbaka från klassrummet och gingo ut på planen.

Bakom sig hörde de ljudet av en klar sång, men Cello satte fingrarna i öronen, under det Karl Ludvig ett ögonblick stannade på gården, intagande sin säreget lyssnande ställning med huvudet något framskjutet och lätt på sned samt med ena handen utsträckt såsom för att avvärja störande biljud. Med häpnad iakttog Första fiolen, hur den fete vännen, glömsk av det nyss lidna nederlaget, med ena foten helt omedvetet följde sångens takt, medan det stora huvudet nickade.