Kvartetten som sprängdes/Kapitel 48
| ← Kap 47 |
|
Kap 49 → |
48
Cello varsnar en gammal bekant under ett lagerträd och därefter en skymt av sin framtid
Den fete och hetlevrade lille notischefen hade knappast hunnit att öppna ett av konkurrentbladen, förrän han gav ifrån sig ett högljutt åjande. Den temperamentsfulle mannen kreverade och utkastade en mängd av sina självtillverkade kraftuttryck:
— Vid Högsta tillåtna styrka! Hallå, Erlandsson, en skandal!
Cello skyndade hastigt till.
— Vad var det? frågade den unge mannen ivrigt.
— Vad var det? så frågade specerihandlaren i avgrundslågorna! Vad det var, ditt hymlande kålhuvud! Hur har du kunnat glömma gubben Syk?
— Jubilaren? frågade Cello. Han fyller inte hundra år förrän till hösten.
— Liemannen har låtit sin förbiblixtrande lie avskära den åldriges dallrande livstråd, och du, friske sappör från underlandet, där alla blåklintar växa, du har inte följt med dödsannonserna! O, vad den käre Fogel skall jubla!
— Det är Löf, som sköter familjenotisavdelningen, fastän jag gjorde intervjun med den gamle hedersmannen sista gången. Jag kommer mycket väl ihåg, att jag fick göra det extra. Löf hade influensa, förklarade Cello.
— Hallå, hulde Löf, ropade nu den uppbragte notischefen. Titta hit ett slag, men tag först på dig rustningen med slagsvärdet. För nu skall den puniska väderkvarnsvingen pressa hallonsylt av din snusnäsa!
Den syrlige Löf nalkades med lugna fjät.
— Hur sa du? frågade han. Jag tyckte, att du uttalade en önskan.
— Ja, fortsatte notischefen. Du har, utsökte Ansgarius, hoppat förbi modellsnickaren Christoffer Syks dödsannons.
— Hans frånfälle timade inte till vår pressläggning, svarade Löf lugnt. Du får försöka förlåta mig detta. Men kan jag lägga ett plåster på ditt sår genom att tala om, att jag har skaffat en artikel om en donation till Spädbarnsanstalten, så skulle jag bli lycklig.
— Ingalunda, Löf, gav du mig skorpioner i stället för bröd, då du gav mig donationen i stället för Syk. Men Erlandsson, vi skaffar du mig icke en vattendroppe i torkans fasa? Skall det inte finnas en rättvis Appassionata i hemisfärerna, som låter något inträffa…
För att tillfredsställa den nyhetshungrande notischefen ville Cello göra allt. Han snokade i verken och ringde i telefonerna men utan resultat. Nu satt han efter pressläggningen och bläddrade i några tidningar, letande efter en notis eller annons, som kunde giva uppslag till en intervju eller annan artikel. Han kom att ögna på annonsspalterna i en huvudstadstidning och blev alltmera intresserad, ju mera han läste. Här kunde man avlyssna bruset från böljorna på den ekonomiska oceanen, där master stucko upp efter så många förlista fartyg, där vrakspillror efter vackra lustseglare, som startat med lysande flaggor i flaggstället, nu drevo mot stranden. Man kunde även urskilja rop från nödställda, och om icke alltid dessa rop direkt talade om nöd, var det lätt att förstå, vad saken gällde. Här hördes en frisk röst, som ropade ut, att stor vinst kunde förväntas av den, som anmälde sig som sökande till en angiven plats, bara vederbörande sökande kunde insätta ett betydande kapital. Det lät som om annonsören varit angelägen att hjälpa en medmänniska i underordnad ställning upp till en högre och mera lysande sådan; men lyhört folk hörde ångestmummel bakom annonsen, och klärvoajanta människor skulle ha kunnat se annonsören bita naglarna på alla tio fingrarna, från tummetott och ända till lilla vicke vire, medan han sökte avfatta annonsen på ett lockande sätt. Där höjdes även rop i äktenskapsannonserna, och när Cello tittade på dessa, kunde han icke låta bli att skratta. Här firade Venus och Merkurius sitt biläger och födde de sällsammaste barn tillsammans:
RÄTTÄNKANDE MAN,
före detta direktör i välrenommerad affär, vilken på grund av de dåliga depressionstiderna icke kunnat hållas flytande, önskar grunda en ny firma enligt egna sunda affärsprinciper. För detta ändamål söker han en trogen bundsförvant, vilken med honom kan dela ljuvt och lett och tillsammans med honom bringa denna affär till framgång. Vid utseende fästes mindre avseende, men reflekterande dam bör äga ett kapital på 15,000 kronor. Svar till ”Ljus framtid”.
Cello tyckte sig se en bekymrad man, som tjusade med det ena
ögat, medan det andra oroligt vilade på växelblanketterna.
Ännu sällsammare tedde sig de rop efter kärlek och pengar, vilka mera tydligt betonade det erotiska, och som för en elak läsare framkallade bilden av en karl, som hade läpparna under mustascherna spetsade till en kyss, medan han hårt höll handen på låsvredet för att utestänga fordringsägarna, vilka sparkade, bullrade och svuro i förstugan:
JAG VÄNDER MIG TILL EN KVINNA I SINA BÄSTA ÅR
för att vid hennes sida finna kärlek och hemlycka i stilla ro och frid. Hon bör vara lång och fyllig, en typisk representant för det ewig weibliche. Annonsören är en man i fyrtioårsåldern, rut. affärsman, ståtl. o. frisk, fast besluten att gen. eget arbete skapa fast grundval för blivande hemmet. Till affären fordras kapital på 20,000 kr., varför ingen med mindre torde göra sig besvär. Sv. inom 8 dgr t. ”Manlighet”, denna tidn. exp.
Ibland uppmanade annonsörerna liksom för syns skull de reflekterande damerna att insända sina fotografier, fastän de säkerligen varit tacksammare, om de pr post fått mottaga ett utdrag ur sparbanksboken.
När Cello lyssnade till dessa nödrop ur spalterna, lyckönskade han sig själv till att ha sluppit tämligen lindrigt undan. Det var som att genom fönstret betrakta ett vilt och mörkt hav, medan ens egen båt ligger väl förtöjd vid stranden och man själv sitter i trygghet. De ekonomiska prövningarna hade haft det goda med sig, att de hos den unge mannen, som tycktes kunna taga lärdomar, framkallat en hastigare mognad. Han hade sökt att flyga men störtat ned till jorden, där han slagit sig hårt; nu hade han dock åter samlat sig och tyckte sig själv se allting klarare än förut.
Hos huvudredaktören, före detta riksdagsmannen, tycktes hans aktier ha stigit säkrare och fastare än de en gång gjorde på börsen. Denne var en vis och tämligen tystlåten herre, som väl kände politikens krokiga gränder, men han hade levat tillräckligt länge för att även känna människohjärtats irrgångar, sett tillräckligt mycket rackartyg och fåfänga för att vara filosof på äldre dagar. Ibland gav den vise sina medarbetare förstuckna råd; han talade gärna i ekonomiska ting och var så klarseende i sådant, att han aldrig blev trodd, när han spådde ofärd. När nu redaktören serverade små kåserier i ledigt flytande form, ofta utmynnande i anvisningar om att leva förståndigt, kunde de yngsta på redaktionen visserligen ha roligt åt detta, men Cello, som smakat och ännu kände svedan av skuldsättningens inferno, lystrade och anammade en del av de givna kornen.
Nu hoppades han bara på att något skulle inträffa. Han önskade se sin ställning förstärkt och ville bereda sig att i händelse notischefsskiftet bleve av, med rätta kunna göra anspråk på denna befattning. Sålunda placerad skulle han vinna en tryggare framtid och en möjlighet att… ja, vad att? Återigen dök gestalten av den oförgätliga upp, och Cello kände sig på nytt vemodig.
Fröken Åviks bild följde med honom, när han efter en stund gick ut i den kalla vårkvällen, och han återkallade ännu en gång i minnet scener från den sista aftonen på pensionatet Koludden, i vilka minnesbilder även den samvetslösa tjuven med de glittrande, osäkra blickarna skymtade fram.
Cello, som gått med till hälften sänkta ögonlock, hade just nu hunnit till ölstugan Tunnan, då han plötsligt tittade upp och fick se samma mörka och flackande blickar under en mjuk karlhatt. Han höll nästan på att stanna. Vid ett trottoarbord satt en person vid en sejdel öl; hans ansikte bar ett svart, spetsigt helskägg, och han var klädd i mörk ytterrock samt hade en bredskyggig slokhatt på huvudet. Främlingen var hittills den ende, som vågat taga risken av att sitta ute i den råa luften och njuta av sin bägare öl under ett lagerträd.
— En gång till, sade Cello för sig själv, medan det brann till i honom. En gång till måste jag se!
Han gjorde helt om, och när han andra gången tittade på mannen, som hastigt forskande såg tillbaka på den förbipasserande, påskyndade han sina steg och rusade in i den lilla telefonkiosk, som fanns tillgänglig vid rockvaktmästarens stol i ölstugans tambur. Han beställde polisstationen och bad att få tala vid överkonstapel Björk. När denne svarat hallå, yttrade Cello med ivrig röst:
— Det är Erlandsson på Kuriren. Utanför ölstugan Tunnan sitter en karl just nu, och jag kan nästan svära på, att den mannen är tjuven, som begick den bekanta stölden vid pensionatet Koludden förra sommaren. Men, överkonstapeln, kom ihåg mig, när allt är klart!
— Kommer, svarade överkonstapeln. Genast!
När Cello åter kom ut på gatan hade den misstänkte mannen vid lagerträdet redan betalat och gått sin väg. Överkonstapel Björk anlände nästan på ögonblicket tillsammans med två andra civilklädda herrar, båda med öppna ytterrockar, stora käppar och väldiga mustascher, och de kraftiga myndighetspersonerna funno herr Erlandsson ilande fram och åter på trottoaren.
I sällskap med överkonstapel Björk och herrarna i de öppna ytterrockarna jagade Cello en stund gata upp och gata ned. Men jakten gav intet resultat, varför journalisten återvände till redaktionen, där han fann den hetlevrade notischefen sitta vid sitt bord.
— Om en dag eller två, så tror jag, att du skall få en bra artikel, utlovade Cello optimistiskt.
— Medusa vare lovad, svarade denne. Jag märker, att du samlar meriter för att kunna intaga platsen efter en högt begåvad men ofta av de duniga publicisthypotenusorna missförstådd Örn.
Cello såg litet generad ut.
— Vad nu? frågade han och tittade på den tjocke lille mannen, vars ansikte låg i komiska veck.
— Om någon kortare eller längre tid — vill patriarken Arhusiander! — så tillträder jag redaktörsposten för jordbrukstidningen Svalan. Detta oss emellan sagt! Och du, himlavände kalvkyckling i din poetiska syrtut, skall bliva min efterträdare. Jag vet det!