Kvartetten som sprängdes/Kapitel 47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 46
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 47. Fröken Hanna Tornejs hemliga mottagningar
Kap 48  →


[ 365 ]

47
Fröken Hanna Tornejs hemliga mottagningar

Det led mot påsk, och kvällens blåst kom molnen att flaxa som flygande käringar i kappor. De svarta rökhattarna på husen eller en och annan väderflöjel vände sig jämrande på taken, medan på avstånd hördes dova smällar, när portar eller ostängda uthusdörrar slogo igen för vindpustarna. En mässingsmåne sken eller [ 366 ]flämtade, ty de trasiga skyarna foro hastigt förbi, än nappande i varandra, än åter släppande sina tag i trådslitna lumpor, genom vars hål och revor ljuset glimtade blekt och kallt.

Över backarna intill trädgårdsområdet vid stadens södra gräns, där man i skymningen kunde se fruktträd stå med blanka knoppar, ristade av vindkasten, och orangerier, vars rutor blänkte som lyktgubbar, syntes två kvinnogestalter med fladdrande kläder streta fram. De höllo sig tätt tryckta intill varandra och yttrade icke ett ord. Ibland stannade de, och den ena av gestalterna, som syntes tämligen lång och smärt, skilde sig från den andra, som var helt liten, tydligen för att göra en efterforskning utefter den leriga vägen, vid vars sidor små hus, kringgärdade av täppor, lågo utströdda med väl tilltagna mellanrum. Sedan slöto de sig åter tillsammans och fortsatte vandringen; men så särdeles lång sträcka ytterligare hade de dock icke gått, förrän den längre av de båda plötsligt stannade och pekade på ett envåningshus, försett med en liten överbyggnad. Kring detta hus syntes några nakna fruktträd, och ett stort hönshusgaller glindrade vid sidan av gården.

— Här, sade hon viskande.

— Nej, jag stannar och väntar, yttrade den lilla oroligt.

— Ah, prat, gå du bara med! Hon äter väl inte upp folk levande heller.

— Nej, nej! Men jag, fortsatte den lilla, jag vågar inte. Usch, om hon säger något om en likkista eller om att en stackare skall dö. Eller att jag skall bli klen och komma på ett stort hus, där det är mycket folkrörelse. Jag känner till det där, jag! Minnie höll på att bli ihjälskrämd av en sådan där en gång.

— Sa den kvinnan, som Minnie gick till, något om en likkista då?

— Nej, inte till henne. Men hon sa något om ett stort hus med stor folkrörelse i, dit Minnie skulle komma, svarade miniatyrdamen viskande.

— Nå kom hon till det stora huset, Kalle lilla?

— Ja, visst! Hon fick ju ont för blindtarmen sedan. De tog bort den på lasarettet.

Den långa flickan började nu att tala med en mjuk och inställsam röst.

[ 367 ]— Är jag rädd, då? Varför skulle inte jag vara lika rädd?

— Å, du är nog rädd, Märta, men du visar det inte. Men jag visar att jag är rädd. Det skäms jag inte för.

— Barn lilla, skynda på! Man fryser ju ihjäl. Jag har gåsskinn på hela kroppen, det känner jag. Hör du! Vi ska be henne att hon tiger, om hon ser, att någon utav oss skulle dö.

— Det vore just sött! Tänk dig själv in i om gumman, rätt vad hon sitter där, blir alldeles tyst. Då dör jag på fläcken.

— Sjåpa dig inte! Marsch på, avgjorde den andra och drog den stretande lilla kamraten med sig mot det låga huset, i vars fönster ett milt lampljus sken bakom otillräckligt stora, mörka rullgardiner.

Nu hördes bultningar på en port.

Fröken Hanna Tornej, som ensam bebodde detta hus, var dotter till en indelt korpral. Redan som ung hade Hannas omgivning lagt märke till att barnet ägde ovanliga själsgåvor. Detta yttrade sig särskilt en gång under konfirmationstiden, då flickan en dag strax före nattvardsgången plötsligt stelnade, just som hon var i färd med att avsopa de randiga gångmattorna på det lilla hemmets golv. Hon ropade på sin mor, som stoppade korv i köket, pekade flämtande mot den öppna svarta spiseln och sade:

— Mamma! Pastor Törnlund blir blek. Han faller!

Som flickans konfirmationslärare, pastor Törnlund, icke kunde förmodas närvara i det anspråkslösa lilla hemmet och allra minst i den svarta spiseln, skrattade till att börja med Hannas moder åt barnets rop. Hon kom in med en korvstoppningstratt av horn i handen, strök av sig på det blåa förklädet och frågade:

— Vad har du för skoj för dig?

Men flickan svarade, att nu hade pastor Törnlund fallit, och sedan hon meddelat detta, blev hon ännu blekare i ansiktet, darrade i kroppen och satte sig på golvet såsom hon själv i en syn helt nyss sett pastor Törnlund göra. Hanna var redan vid denna tid en ovanligt storvuxen och tjock flicka; därför dundrade hela det lilla huset, när katastrofen ägde rum, tavlan, som föreställde Tron, Hoppet och Kärleken rörde sig på väggen, och [ 368 ]kanariefågeln råkade i uppror i sin bur. Modern började fundera, nickade därefter förnumstigt, ty även hon hade någon gång i ungdomen häpen iakttagit hemlighetsfulla luftbilder, som rullats fram för hennes ögon, men dessa mystiska tavlor hade alldeles försvunnit, när hon gifte sig med korpral Tornej. När Hannas fader, den gamle korpralen, fick höra, att flickan sett pastor Törnlund falla i den svarta spiseln, sade han allvarligt ifrån, att han på regementet och annorstädes i livet lärt sig att frukta Gud och ära konungen. Följaktligen, och utan tanke på att korpralen onödigt inblandade överste krigsherren i denna familjeangelägenhet, menade han, att om någon varsnade präster i en spisel mitt på ljusa dagen, då vore man ogudaktig. I ett sådant gyckelspel var det icke möjligt annat än att den onde hade ett finger med.

Modern teg under denna predikan med dess klang av trumpeter och kärnsvenska sextonhundratalspsalmer; dottern Hanna teg likaså men inväntade nya uppenbarelser.

En dag, då det var så hett i kyrkan, att menigheten höll på att flyta bort, medan organisten åkte kana på tangenterna med sina våta fingrar, gick Hanna till nattvarden. Omedelbart efter den högtidliga gudstjänstens slut, då församlingen började avlägsna sig och orgeln spelade utgångsmarschen, inträffade emellertid en skakande händelse. Pastor Törnlund segnade till golvet i folkets åsyn, Hanna skulle höja armen och peka, men hon förmådde det icke, Någon oro uppstod. Men inom kort hade pastor Törnlund återfått medvetandet, ty han hade endast svimmat på grund av den tryckande hettan.

Den unga sierskan hade fått rätt.

Även senare i livet visade hon prov på samma sällsamma förmåga; hon kom ut i världen, hon blev stor och därtill alldeles ovanligt stor, ty Hanna Tornej växte nästan ut till en koloss. I främmande hus hjälpte hon till vid bak och byk, var ganska sträv till lynnet efter en kärlekshistoria, om vilken man hört något glunkas, och gjorde sig känd genom sin spådomsanda. Fröken Tornej använde icke kaffe annat än på det vanliga sättet, icke heller granskade hon människor i livslinjerna på deras händer. Hon spådde helt enkelt i kort och lade stjärnor. När kortens prickar och färger — dessa kungar, vilka likna stråtrövare, som gjort [ 369 ]vanmäktiga försök att vårda sitt yttre, dessa drottningar med sina ledsamma drag, som tyckas skvallra om ensligt familjeliv eller tomhet i anden, och dessa knektar, som likna söta kvinnor med rosor på kinden och falska mustascher — vimlade och blänkte under fröken Tornejs ögon, kunde hon genom dem se in i andra människors liv och framtid. Ju klarare hon förstod detta, desto vidsträcktare utövade hon sin spådomskonst och hade nu vid fyllda femtio år en stor, tyst och hemlig trafik. Tyst därför, att man skall vara tyst med det övernormala, hemlig därför, att det kostade litet böter att för betalning fresta människosjälar med vidskepelse och signerier. Dock begärde aldrig fröken Tornej någon betalning; man gav vad man ville, och för övrigt var hon en oberoende kvinna genom sin pepparkaksbakning, förstärkt med ett hönseri. Dessa båda öppna rörelser voro naturligtvis fullständigt skilda från varandra, även om en och annan nyter iakttagare vid besök hos fröken Tornej i hennes kök påstod sig ha sett höns sitta på baktrågskanten och gala, läggande sina russin i degen, medan fröken Tornej var sysselsatt med ältandet och knådandet vid det stora bakbrädet.

Förtjänsterna på spådomskonsten blevo till sist icke så obetydliga tack vare människornas nyfikenhet och genom deras givmildhet mot den buttra, men i grunden godhjärtade sierskan. Särskilt under de onda åren, när människorna först kände sig övergivna av sin ekonomiska lycka, sedan av sin Gud och därefter av sina medmänniskor, blevo de smygande figurerna i fröken Tornejs små rum allt flera. Om hon icke varit tystlåten som en sarkofag, skulle hon kunnat berätta åtskilliga ting om tämligen kända män och kvinnor, vilka i orons ögonblick sökte henne för att få veta hur det eller det skulle gå. Och just i samma stund som de båda unga flickorna i det ovissa månskenet utanför med bultande hjärta nådde det lilla husets port, satt en av sin jordiska lycka och av försynen övergiven man inne hos fröken Tornej och lyssnade till hennes mörka karlröst.

Denne man, som var Kanslisten, tedde sig något blek och nervös. Han hade tagit plats vid det runda bordet, som stod mitt på golvet i fröken Tornejs största rum. Fröken Tornej, en ofantligt storväxt och fet kvinna, med grått hår och ett ansikte, vari mest [ 370 ]syntes underläppen, som despotiskt sköt fram, och ögonen, vilka bakom stora glas än uttryckte skärpa och häftighet, än en viss mänsklighet och klokhet, satt mitt emot den bleke och litet generade mannen. Denne hade nyss framställt en försiktig fråga, åtföljd av ett nytt kortregn över bordet; det blänkte nu av vitt och svart och rött på duken.

— Papper, sa du, bullrade fröken Tornej — ty hon sade du till alla sina klienter — papper sa du! Ja, jag ser, att du har förlorat pengar på papper. Ett, två, tre! Bekymmer och oro! Jag ser att du har — hur ska jag säja — hur du har fått skaffa pengar på andra papper för att betala de första papperen med. Stämmer det?

— Det stämmer, bekräftade Kanslisten med svag röst; och han gjorde det med så mycket större häpnad över sierskans skarpblick, som han just i dag dragit ett stort lån i sparbanken för att på ett ställe få samlade sina många mindre skulder, alla uppkomna genom störtfallet på Västerviks Sågblad och Solidarfett.

— fyra, fem, sex — fortsatte fröken Tornej och kastade i detsamma ett snabbt öga på den främmande. Hinder för giftermål! Sju. Tveksamhet. Du hade tänkt gifta dej, men det fick vara. Ljus dam fäller tårar.

Den främmande skruvade sig och rodnade lätt.

— Men strunt i tårarna, för ni blir — sju, åtta, nie…

— Vad blir vi? frågade den unge mannen ivrigt, och stack fram en lång tranhals ur sin något för låga krage.

— Vänta… en gammal karlsperson över ett stort vatten — blir sjuk. — tie — ser ut som om han skulle… ja, jag ser en likkista här.

Hon trumfade med ett par kort i bordet, som om hon hade slagit upp äkta vingt-un. Fröken Tornejs åhörare stelnade ett ögonblick och sade sedan med skymten av ett orons leende:

— Förlåt. Betyder det dödsfall?

— Ja, det gör det. Du får arv efter den gråa karlspersonen över det stora vattnet. Tre, fyra. Glada tankar. Du kan för de pengarna hämta igen några papper. Nu ser jag giftermål med en ljus dam — se där kom hon igen! — tie. Elva. Inte vara svag som en fåralort.

[ 371 ]Bultningen på fröken Tornejs dörr hade upprepats fyra gånger och blivit allt starkare och envisare, men sierskan hade först nu lagt märke till den. Hon reste sig från bordet, sköt upp glasögonen i pannan och gick mot dörren med dundrande steg, under det att den unge mannen tog på sig ytterrocken, efter att ha lagt betalningen på bordet.

Medan Kanslisten gick ut köksvägen öppnades dörren för de två nya klienterna av fröken Tornej, som utan att säga ett ord till de huttrande flickorna, stängde efter dem och vred om nyckeln. Det var alldeles tyst i huset, men ute risslade den kalla vinden i nyss knoppade grenar, och Märtas väninna, fröken Carla Berg, plågades av en dubbel oro. Strax kände hon emellertid väninnans beskyddande och vänliga hand på sin skuldra; sibyllan gick före de båda flickorna in i det låga, men tämligen stora rummet.

— Inte rädd, Kalle, manade Märta viskande. Hon ser snäll ut.

— Snäll?

— Seså, stig nu in, bjöd sierskans karlstämma. Vad pocker står ni därute och fryser i farstun för?

Märta Åvik mönstrade rummet, vars fotogenlampa med prismor i en ring över bordet belyste en del föremål, såsom den lilla lönnchiffonjén, på vilken syntes en bronserad gipsbild av en ryttare till häst; hästen stegrade sig och ryttaren drog svärdet, som dock var avbrutet och ersatt med en strumpsticka. På väggen fanns en hylla med fransar och tofsar, som uppbar en glaskupa, under vars lätta valv hon varsnade något, som liknade en kyrka i krita eller gips. En klocka tickade i rummet, och till vänster på andra sidan väggen stod en dörr öppen, genom vars springa ett bord med ett fotogenkök skymtade i belysningen av ett stearinljus. Sierskan gick nu ditut med stora och tunga steg. Medan flickorna höllo i varandra och med uppspärrade ögon tittade ditåt, började fröken Tornej av alla krafter att pumpa fotogenköket. Blåa och gula lågor sprutade ut, lekte och blandade sig som om de varit fjärilar i klara färger. När det brusade starkt, och ett kärl blivit satt över [ 372 ]lågorna, kom sibyllan åter in i rummet. Hon mönstrade sina nya klienter med barska ögon, log så ett helt litet leende med ena mungipan och sade:

— Lillan är rädd!

Märta Åvik kunde icke låta bli att skratta ett varsamt skratt, men Glada Kalle var allvarsam.

— Nå, fröknarna, sade sibyllan. Stig nu fram till bordet, så får vi se de unga damernas hemligheter!

Fröken Tornej grep nu kortleken, utspred ringar och tecken på den mörka duken, tog en svart cigarrstump ur en liten porslinsholk, drog en hårnål ur håret, satte cigarrstumpen på nålen och tände. Märta stack en av sina behandskade fingrar i munnen och bet till för att inte skratta högt.

— Mycke rätt, sade fröken Tornej, såg i korten och kastade en snabb blick på sina besökare. Lillan är rädd, men Storan, hon är full i tusan! Bättre att skratta än att gråta. Vi tar väl Lillan först…

— Ånej, pep en röst, gör det du först, Märta.

— Lillan vågar inte, haha, skrattade den väldiga sierskan. Tar vi den andra att börja med! Går i hjärter. Ett, två, tre. Tårar för en vän, som är död. Många tårar. Bättre nu. Fyra, fem. Karlsperson ligger efter henne och fikar. Tveksamhet. Mörk karlsperson ligger efter… Den vill du inte ha! Spaderkarl! Har visst med vatten att göra. Sex, sju. Du vill inte ha‘n…

Det är P—z, tänkte Märta. Det är säkert P—z, hon menar. Han har bestämt något med vattenverket att göra.

— Förargelse… Du vill slippa‘n men han ger sig inte.

— Ger han sig inte? frågade Märta oroligt.

— Nu blev du allt rädd i harahjärtat ditt. Hoppar som en rävaråmpa, när jakten går. — En gång till. Sex, sju. Förargelse.

— O, är det inte hemskt ändå, viskade Glada Kalle. Vi går…

— du står på dej i alla fall. Beslutsamhet. — Inte så rädd som det såg ut… åtta… friarn får respass… haha! Skvaller… Han ynkar sig. Vad är det för en luspudel till karl… Nie. Du träffar en mörk karlsperson… också en svarting… kommer till huset med en blank metallvara… när löven har slagit ut på träna… [ 373 ]Tie. Han har med ett svart arbete att göra. Elva… Ljusa tankar. Si på! Den tyckte fina fröken om… Du får fälla tårar, och dina föräldrar vill visst, att du skall häfta vid den andre spaderkarlen… det faller hårda ord… tolv… du fäller flera tårar.

— Bästa fröken Tornej, yttrade Märta med något darrande röst. Jag slutar väl att fälla tårar?

— Lugn i håsan din! Tretton… Kära tankar… giftaremål och glada nyheter… många brev på posten, glädjebrev… En gång till! En, två, tre… sjukdom —

— Blir jag sjuk? frågade fröken Åvik och såg ganska förskräckt ut.

— Se där, viskade Glada Kalle. Nu kommer det hemska än —

— Ja, sjukdom, fortsatte sierskan — glad nyhet — elva, tolv — ja, hon får en ljus nyhet — tretton — du får en pojke —

Som nu något pöste över i köket och ett surt kaffeos spred sig i rummet, reste sig sierskan upp och hastade ut med långa steg, vilka kommo golvet att lätt skaka och ryttaren på chiffonjén att darra med sin strumpsticka. Medan fröken Tornej nu sysslade i köket, sågo de båda väninnorna på varandra. Märta sade med dämpad röst:

— Det blev inte P—z, ändå! Men vad är det för en karl, som har ett svart arbete? Är han sotare kanhända?

— Hör ni, ropade gumman, vill ni smaka på mitt kaffe?

Och i detsamma kom hon inskramlande med tre koppar på en bricka. På bordet bredvid brickan ställde hon ett kakfat, och på detta kakfat vilade en trave av fröken Tornejs mjuka, stora fyrkantiga pepparkakor, vilka av en del personer ansågos ovanligt goda, men av andra betraktades med lurande misstänksamhet för hönsens skull.

— Var så god, sade den barska kvinnan, och hon såg riktigt vänlig ut, när hon inbjöd de båda flickorna till den enkla förfriskningen.

— Ta för er, små fröknar, fortsatte gumman, och bry er inte om vad de säjer om mina pepparkakor. Vet nog varifrån pratet kommer — surt sa räven om rönnbären — tag du också, så ska vi sedan lägga en stjärna till för dig. Du är ju inte rädd.

[ 374 ]— Slår det verkligen in allting, som fröken säger? frågade Märta Åvik i ödmjuk ton.

Gumman blickade buttert upp och tände en ny, svart cigarrstump.

— Slå in, sade hon. Så frågar di, men hit kommer di ändå. Var här inte en karl för ett halvår sen, en målare, och jag sa till honom: ”akta dej för glas, du får en olycka för glas”, men den tampen gick in i godtemplarlogen, där han hade vatt en gång förut, för han trodde väl att jag menade supning, och så kom han hit och skällde ner mej för en månad sen och sa, att ingen olycka hade skett, och ville anmäla mej för polisen, men jag tog den sillamjölken om halsen och vrok honom ut till hönsen. ”Din skojerska”, skrek han. Grannarna di stod å grina — men jag vänder baken till det packet — och det sista jag sa, när målarkräket reste sej upp, det var: ”akta dej för glas, för du ska i alla fall ha en olycka för glas, ditt åbäke!”

— Nå? frågade flickorna i korus.

— Det är bara en vecka sen han va här och ba mej vackert om förlåtelse. Då hade han armen i band, den palten, för han hade skuret sej på ett fönsterglas. Min kärring därhemma, sa han, är så ordentlig, det blev min olycka, sa han. Hon polerar fönster, så en annan inte ser glaset. Stack ut näven för att ta in termometern, sa han, å så visa han en ombunden näve, så stor som en mjölasäck. — Men nu, liten, ska vi väl till igen!

Märta Åvik vände på handen och såg på sitt armbandsur; klockan led redan mot halv elva på kvällen, och de båda kamraterna borde för länge sedan ha varit på väg hem. Märta kunde emellertid omöjligt lämna fröken Tornej, förrän hon fått sig ännu en smörjelse av sibyllan.

Jättekvinnan lade nu ut korten en sista gång. Ett ögonblick blev det tyst i rummet, men mitt i tystnaden hördes plötsligt ett litet ljud, som till en början lät främmande; det viskade och tasslade utanför huset…

— — —

Efter att ha tillönskat den gamla fröken god natt skyndade de båda flickorna lättade och glada ut i kvällens mörker. Dörren stängdes med ett dön efter dem.

[ 375 ]Månen hade släckts, och himlavalvet var grått och tungt; ett fint vårregn föll med ett sakta rassel på hus och fruktträd runt omkring.

— Hi, fnittrade Glada Kalle. Du skall gifta dig med en sotare… Hi!

Småpratande försvunno de två gestalterna, som tätt tryckte sig tillsammans i dunklet; deras röster läto till slut endast som ett lågmält kvitter långt borta. Men i höjden gnisslade det, som när en dörr med rostiga gångjärn öppnas och stänges. Vildgässen kommo med våren och läto höra sitt sällsamma läte, som framkallar vemod i vaknandets timmar, tankar och drömmar om häxor och kvastar, blåa berg och gröna förhoppningar.