Lärkan (Euphrosyne)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 90 ]

LÄRKAN.

        Mig bland fåglars här
        I guldharpan bär
Vårens Gud på sångens himmelsfärd;
        Innan resans slut
        Flyr hans härold ut,
Fröjd förkunnande sin barndomsverld.
Snön från berg och dal i silfradt lopp
Löser sig i glädjetårar opp;
        Flod och bäckar små
        Bort i dansen gå,
Famnande hvarann vid vårens visa.

        Än i hvilans blund
        Slumra fält och lund;
Men i blinken, ur sin svepningsdrägt,
        Æolsharpan lik,
        Uppå välljud rik,
Vaknar jorden, vid Guds Andas flägt.
Dagen lång jag, öfver öppnad får,
Hoppets drill för såningsmannen slår.
        Sent på tufvans bädd,
        Re’n af sippor klädd,
Fredligt ljuder hvilans aftonvisa.

        Men förr’n dagens Drott
        Ur sin brudsäng gått,
Öppnande sitt ögas klara sol,
        Sångarinnan flyr,
        Fladdrande och yr,

[ 91 ]

Till orchestern i den blå kupol.
Fritt må molnen tåga mig förbi!
När jag hojer glädjens symphoni,
        Glesnar dimmans flor,
        Sjunger lundens chor
Under kyssars lek sin kärleksvisa.

        Ingen boja når,
        Dit min bana går:
På hvart moln, med genomskinlig hand,
        Englarne i skyn
        Öppna för min syn
Sångens hem, ett obegränsadt land.
Först när, längtande, på ängens slätt,
Makan qvittrar kärlekens duett,
        Som en pil, så snar,
        I dess famn jag far; —
Trasten stämmer opp vår bröllopsvisa.

        Sommarn, modershuld,
        Strör med himmelskt guld
Skördefälten kring den vida jord:
        Sädens böljor gå,
        Blommor, himmelsblå,
Fläta kransar kring mitt högtidsbord,
Men när axen gulna innan korrt,
Som en moll-ton dör min lofsång bort,
        Och i bleknadt sken
        Flyr min konung re’n:
Slutad är min glada sommarvisa.

        Bild af Gud, o, Sol!
        Ej vid nordens pol

[ 92 ]

Mer du fängslar sången! tjusta bröst;
        Men hvart resan bär,
        Du besjungen är
Till det sista ljudet af min röst.
Ger den ena dagen sorg och nöd,
Ger den andra lust och öfverflöd.
        Glada sångarlif,
        Alltid först mig gif
Friska toner till min lefnadsvisa!