Löwensköldska ringen/Kap 02
| ← Kapitel 1 |
|
Kapitel 3 → |
II.
År 1741 i mars månad hade generalmajoren Bengt Löwensköld i Gudi insomnat, och några månader senare samma år hände sig, att en liten dotter till ryttmästar Göran Löwensköld, generalens äldste son, som numera var bosatt på Hedeby, dog i rödsot. Hon begrovs en söndag strax efter gudstjänsten, och allt kyrkfolket följde liktåget till Löwensköldska graven, där de två väldiga gravhällarna voro resta på kant. Valvet under dem hade blivit upprivet av en murare, så att det döda barnets lilla kista skulle kunna sättas ner bredvid farfaderns.
Medan människorna voro samlade omkring graven och lyssnade till jordfästning och liktal, var det inte omöjligt, att en och annan tänkte på kungaringen och beklagade, att den skulle ligga gömd i en grav till ingens nytta och glädje. En eller annan fanns det kanhända också, som viskade till sin granne, att nu kunde det inte vara så omöjligt att komma åt ringen, eftersom graven troligen inte skulle bli igenmurad förrän nästa dag.
Bland de många, som stodo och välvde på dessa tankar, var också en bonde från Mellomstuga i Olsbyn, som hette Bård Bårdsson. Han var ingalunda en av dem, som hade sörjt sig till grå hår för ringens skull. Tvärtom. Då någon hade talat om ringen, hade hans ord varit det, att han hade en så pass bra gård, att han inte behövde missunna generalen, om han hade tagit en skäppa guld med sig i kistan.
När han nu stod på kyrkogården, kom han som så många andra att tänka på hur märkvärdigt det var, att graven hade blivit öppnad. Men han blev inte glad över det. Han blev orolig. Ryttmästarn måtte väl låta sätta igen den redan i eftermiddag», tänkte han. »Det finns många, som vill åt den här ringen.»
Detta var ju en sak, som inte alls angick honom, men hur det nu var, så levde han sig allt mer och mer in i tanken, att det kunde vara farligt att lämna graven öppen över natten. Det var augusti månad nu, nätterna voro mörka, och om inte graven bleve stängd redan denna dag, så kunde en tjuv smyga sig ner i den och tillägna sig skatten.
Han greps av en så stor ängslan, att han funderade på att gå fram till ryttmästarn och varna honom, men han visste ju med sig, att folk höll honom för enfaldig, och han ville inte bli till ett åtlöje. »Visserligen har du alldeles rätt i den här saken», tänkte han, »men om du visar dig alltför beskäftig, blir du utskrattad. Ryttmästarn, som är en så klok karl, har säkert redan ställt om, att hålet blir igenmurat.»
Han var så borta i dessa tankar, att han inte märkte, att begravningsakten var slut, utan stod kvar vid graven och skulle ha stått där länge än, om inte hustrun hade kommit och ryckt honom i rockärmen.
»Vad går det åt dig?» sade hon. »Du står här och stirrar på en enda fläck som en katt framför ett råtthål.»
Bonden ryckte till, lyftade ögonen och fann, att han och hustrun voro ensamma på kyrkogården.
»Det är ingenting», sade han. »Jag stod bara och undrade...»
Han skulle gärna ha velat tala om för hustrun vad det var, som han hade undrat över, men han visste ju, att hon var mycket klyftigare än han. Hon skulle bara tycka, att han gjorde sig onödiga bekymmer. Hon skulle säga, att om graven bleve stängd eller inte, det var en sak, som angick ryttmästar Löwensköld och ingen annan.
De begåvo sig på hemvägen, och när Bård Bårdsson alltså hade vänt ryggen åt kyrkogården, borde han ju ha blivit fri från tanken på graven, men så skedde inte. Hustrun talade om begravningen: om kista och bärare, om procession och liktal, och han fyllde i med ett ord då och då för att inte låta märka, att han ingenting visste och ingenting hade hört, men snart ljöd hustruns röst i ett avlägset fjärran. Hjärnan började mala på de förra tankarna. »Se, det är söndag i dag», tänkte han, »och kanske murarn inte vill sätta igen valvet på vilodagen. Men i så fall kunde ju ryttmästarn ge dödgrävarn en daler, för att han skulle vaka vid graven i natt. Bara det vore så väl, att han komme på den tanken!»
Rätt som det var, började han tala högt för sig själv. »Jag skulle ha gått fram till ryttmästarn i alla fall. Jag skulle inte ha brytt mig om, att folk hade skrattat åt mig.»
Han hade alldeles förgätit, att hustrun gick där vid sidan av honom, men han kom tillbaka till sig själv, när hon tvärstannade och stirrade på honom.
»Det är ingenting», sade han. »Det var bara det där samma, som jag gick och funderade på.»
Därmed fortsatte de sin vandring, och snart voro de inom sin egen dörr.
Här hoppades han att de oroliga tankarna skulle lämna honom, och det hade de väl även gjort, om han hade kunnat gripa till ett arbete, men nu var det ju söndag. När folket i Mellomstuga hade ätit sin middag, gick var och en åt sitt håll. Han blev sittande ensam i stugan, och strax kom det där undrandet över honom.
Han reste sig från bänken om en stund och gick ut och ryktade hästen i akt och mening att rida till Hedeby och tala med ryttmästarn. »I annat fall blir nog ringen stulen i denna natt», tänkte han.
Emellertid kom han inte att göra allvar av saken. Han var för blyg. Han gick i stället till en granngård för att tala om sin oro med husbonden där, men han råkade honom inte ensam, och återigen kände han sig för blyg att tala. Han kom tillbaka hem utan att ha sagt något.
Han gick till sängs, så snart som solen var nergången, och föresatte sig, att han skulle sova ända till morgonen. Men det blev ingen sömn av för honom. Oron kom tillbaka. Han bara vred och vände sig i sängen.
Hustrun fick naturligtvis inte sova, hon heller, och om en stund ville hon veta varför han var så orolig.
»Det är ingenting», svarade han på det vanliga sättet. »Det är bara en sak, som jag ligger och undrar över.»
»Ja, så har du sagt flera gånger förut i dag», sade hustrun, »men nu tycker jag, att du skall tala om för mig vad det är, som du undrar på. Du har nog inte farligare saker i huvudet, än att du kan tala om dem för mig.»
När Bård hörde hustrun säga detta, inbillade han sig, att han skulle få sova, om han lydde henne.
»Jag ligger bara och undrar om generalens grav har blivit igenmurad», sade han, »eller om den skall stå öppen hela natten.»
Hustrun skrattade. »Det har jag också tänkt på», sade hon, »och det tror jag att varenda människa, som var vid kyrkan i dag, också gjorde. Men inte skall du väl låta en sådan sak ta sömnen ifrån dig.»
Bård blev glad, att hustrun tog saken så lätt. Han kände sig lugnare och trodde, att han nu skulle få sova.
Men knappt hade han lagt sig till rätta igen, förrän oron kom tillbaka. Från alla håll, från alla stugor såg han skuggor komma smygande, alla gingo uti samma avsikt, alla riktade sina steg mot kyrkogården med den öppna graven.
Han försökte att ligga stilla, för att hustrun skulle få sova, men huvudet värkte, och kroppen svettades. Han var tvungen att oupphörligen vrida och vända sig.
Hustrun förlorade tålamodet, och hon framkastade halvt på skämt:
»Käre man, jag tycker sannerligen, att det vore bättre, att du ginge ner till kyrkogården och såge efter hur det står till med graven, än att du skall ligga och kasta dig från sida till sida och inte få en blund i ögonen.»
Hon hade knappast talat ut, förrän mannen for ur sängen och började att dra kläderna på sig. Han tyckte, att hustrun hade alldeles rätt. Det var inte mer än en halvtimmes väg från Olsbyn till Bro kyrka. Om en timme kunde han vara tillbaka, och sedan skulle han få sova hela natten.
Men knappast var han utom dörren, förrän hustrun kom att tänka på att det var ohyggligt för mannen att bege sig till kyrkogården mol ensam, och hon sprang hastigt upp och kastade på sig kläderna, hon också.
Hon hann upp mannen i backen nedanför Olsbyn. Bård skrattade till, då han hörde henne komma.
»Kommer du för att se efter, att jag inte stjäl generalens ring?» sade han.
»Kära hjärtandes!» sade hustrun. »Det vet jag väl, att du inte har något sådant i tankarna. Jag gick bara ut för att hjälpa dig, ifall du skulle möta gravson eller helhästen.»
De gingo på med rask fart. Natten var kommen, och allt var svart mörker utom en liten smal ljusrand på västerhimlen, men de kände vägen så väl. De samtalade och voro vid gott mod. De gingo ju bara ner till kyrkogården för att se om graven stod öppen, så att Bård skulle slippa att ligga och fundera över den saken.
»Jag tycker, att det är rent otroligt, att de där borta på Hedeby skulle vara så oförvägna, att de inte har murat igen om ringen», sade Bård.
»Ja, det får vi snart klarhet i», sade hustrun. »Jag undrar om det inte är kyrkogårdsmuren, som vi har här bredvid oss.»
Mannen stannade. Han förvånade sig över att hustrun lät så glad i rösten. Det kunde väl inte vara möjligt, att hon hade någon annan mening med den här vandringen, än han hade.
»Innan vi går in på kyrkogården», sade Bård, »så borde vi väl komma överens om vad vi skall göra, ifall graven står öppen.»
»Antingen den står stängd eller öppen, så vet jag inte, att vi har något annat att göra än att gå hem och lägga oss.»
»Nej, det förstås. Det har du så rätt i», sade Bård och satte sig i gång igen.
»Det är inte att vänta, att kyrkogårdsporten skall stå öppen så här dags», sade han strax efteråt.
»Det är det nog inte», sade hustrun. »Vi får allt krångla oss över muren, om vi skall hälsa på hos generalen och se hur han har det.»
Mannen blev förvånad återigen. Han hörde ett lätt rassel av nerramlande småstenar, och såg strax efteråt hustruns gestalt avteckna sig mot den ljusa randen i väster. Hon var redan uppe på muren, och det var ju inte något konststycke, eftersom den inte var mer än ett par fot hög, men det var märkvärdigt, att hon var så ivrig, att hon hade stigit upp före honom. »Se här! Tag min hand, så skall jag hjälpa dig upp», sade hon.
Strax därpå hade de muren bakom sig och gingo nu tysta och försiktiga fram mellan alla de små gravkullarna.
En gång snavade Bård över en kulle och höll på att falla. Han tyckte, att det kändes, som om någon skulle ha satt krokben för honom. Han blev så rädd, att han skalv, och han sade helt högt, för att alla de döda skulle förstå hur välsinnad han var:
»Här skulle jag inte vilja gå, om jag vore ute i orätt ärende.»
»Nej, säg det!» sade hustrun. »Det har du så rätt i. Men vet du, att där borta har vi allt graven.»
Han skymtade de uppvräkta gravhällarna mot den dunkla natthimlen.
Strax efteråt voro de framme vid graven, och de funno den öppen. Hålet i gravvalvet var inte igenmurat.
»Det här tycker jag är bra vårdslöst», sade mannen. »Det är ju enkom gjort för att utsätta alla dem, som vet vad det är för en skatt, som göms här nere, för den värsta frestelse.»
»De litar nog på att ingen törs göra något mot en död», sade hustrun.
»Det är ju inte för roligt att ge sig ner i en sådan här gravkammare heller», sade mannen. »Att hoppa ner i den vore väl inte så svårt, men sedan bleve man visst sittande där som en räv i en rävgrop.»
»Jag såg, att de hade satt ner en liten stege i graven i förmiddags», sade hustrun, »men den åtminstone måtte väl vara borttagen.»
»Jag skall minsann se efter», sade mannen och famlade sig fram till gravhålet. »Nej, tänk du!» brast han ut. »Det här går då över alla gränser. Stegen står kvar här.»
»Nog är det bra försumligt», instämde hustrun. »Men vet du jag tycker, att det inte gör så mycket, att stegen står där. För han, som bor här nere i djupet, kan nog försvara vad som är hans.»
»Om jag bara vore säker på den saken!» sade mannen. »Kanske att jag åtminstone borde flytta bort stegen.»
»Jag tycker inte, att vi skall röra något här vid graven», sade hustrun. »Det är bäst, att dödgrävarn i morgon finner graven precis sådan, som han lämnade den.»
De stodo och stirrade ner i det svarta hålet, obeslutsamma och rådlösa. De borde ju ha gått hem nu, men det var något hemligt, något, som ingen av dem vågade uttala, som höll dem kvar.
»Ja, nog kunde jag låta stegen stå», sade Bård till sist, »om jag bara vore viss om att generalen har makt att hålla tjuvarna borta.»
»Du kan ju gå ner i graven, så får du se vad makt han har», sade hustrun.
Det var, som om Bård endast hade väntat på de orden från hustrun. Han var i samma nu framme vid stegen och nere i gravhålet.
Men knappt stod han på stengolvet i gravkammaren, förrän han hörde ett knakande på stegen och märkte, att hustrun följde efter honom.
»Jaså, du kommer efter hit också», sade han.
»Jag tordes inte låta dig vara ensam här nere med den döde.»
»Å, jag tror just inte, att han är så farlig», sade mannen. »Jag känner inte någon kall hand, som vill krama livet ur mig.»
»Ja, se, han vill väl inte göra oss någonting», sade hustrun. »Han vet ju, att vi inte tänker på att stjäla ringen. Men en annan sak vore det förstås, om vi för ro skull började skruva upp kistlocket.»
Genast famlade sig mannen fram till generalens kista och började känna längs med locket. Han fann reda på en skruv, som hade ett litet kors i toppen.
»Allting här är liksom tillrättalagt för en tjuv», sade han, i det han började vrida upp likkistskruvarna både försiktigt och behändigt.
»Känner du ingenting?» frågade hustrun. »Märker du inte, att det rör sig under kistlocket?»
»Här är så stilla som i en grav», sade mannen.
»Han tror nog inte, att vi ämnar ta ifrån honom det, som han sätter mest värde på», sade hustrun. »En annan sak vore det, om vi lyftade av kistlocket.»
»Ja, men det får du allt hjälpa mig med», sade mannen.
De välvde upp locket, och nu fanns det ingen möjlighet mer att hålla tillbaka längtan efter skatten. De lossade ringen från den vissnade handen, lade ner locket, och utan ett ord vidare smögo de sig upp ur graven. De togo varandra vid handen, när de gingo tillbaka över kyrkogården, och inte förrän de hade klättrat över den låga gråstensmuren och kommit ner på vägen, vågade de säga något.
»Nu börjar jag tro», sade hustrun, »att han ville ha det så. Han har begripit, att det inte är rätt av en död man att behålla en sådan dyrgrip, och därför gav han den till oss godvilligt.»
Mannen till att storskratta.
»Jo, du är god, du», sade han. »Nej, inte kan du få mig att tro, att han lät oss ta den godvilligt, men han hade väl inte makt att hindra oss.»
»Vet du», sade hustrun, »att i natt har du varit bra duktig. Det är inte många, som skulle ha vågat sig ner i graven till generalen.»
»Jag känner det inte, som om jag skulle ha gjort något orätt», sade mannen. »Från en levande har jag aldrig tagit så mycket som en daler, men vad skulle det göra att ta ifrån en död det, som han inte behöver?»
De kände sig stolta och nöjda, där de gingo. De undrade på att ingen mer än de hade kommit på den här tanken. Bård sade, att han skulle fara till Norge och sälja ringen, så snart som det var någon möjlighet. De trodde, att de skulle få så mycket pengar för den, att de aldrig mer skulle behöva känna någon oro för den varan.
»Men», sade hustrun och tvärstannade, »vad är det jag ser? Börjar det redan på att dagas? Det ser så ljust ut i öster.»
»Nej, inte kan det redan vara solen, som kommer», sade bonden. »Det måtte vara eldsvåda. Det är, som om det skulle vara åt Olsbyhållet. Måtte det inte...»
Han avbröts av ett högt skrik från hustrun.
»Det är hos oss det brinner», skrek hon. »Det är Mellomstuga, som brinner. Generalen har satt eld på den.» — — —
På måndagsmorgonen kom dödgrävarn i stor hast skyndande till Hedeby, som ju ligger alldeles i närheten av kyrkan, för att anmäla, att både han och murarn, som skulle mura igen graven, hade tyckt sig märka, att locket hade legat snett på generalens kista och att de sköldar och stjärnor, som prydde den, hade blivit rubbade.
Undersökning anställdes ögonblickligen. Man märkte genast, att stor oordning rådde i gravkammaren och att kistans skruvar voro lossade. Då locket avlyftades, såg man vid första ögonkastet, att kungaringen inte mer satt på sin plats på generalens vänstra pekfinger.